Noveller och skit.

I ett rum med svarta väggar och affischer med Elvis på. Med lakan utav siden. Med en röd telefon i plast och ett par rödmålade läppar som talar in i telefonluren. Läpparna tillhör en flicka i tonåren, mycket vacker, ofta klassas hon faktiskt som ovanligt vacker. Men det vet hon förstås inte om, bara för att göra det perfekta porträttet fulländat. Hon har på sig festkläder, en kompis fyller arton och hon ska hem till henne och äta middag med tjejgänget.

Men nu har han ringt, mitt i allt.

Man reser sig ur sängen. Man petar i sig en macka för att mamma inte ska sitta och titta på en med sina rinniga whiskeyögon och tycka synd om en (mamma verkar tycka synd om allt för att slippa förstå att det är henne själv det är synd om). Man går till badrummet, lyckas, med lite ansträngning ta en dusch och tvätta håret och hela valsen.

Man sminkar sig tillslut, även om det bara är lite eyeliner.

Och sätter på sig en röd femtiotalare. Fin. Ja, folk säger det.

Och sen när hon sitter på sängkanten där och tänker att kanske, kanske klarar jag av att gå ut, att ta mitt förnuft till fånga just idag. Göra det jag ska, eller åtminstone länna att jag är kapabel till att göra någonting. Då ringer han.

Raserar hela muren. Hon känner att snart börjar sminket rinna, det är hon säker på.

Till vilken nytta?

Jo, han ville kolla så att hon bra för att liksom han har ju verkligen varit en idiot.

Jaha. En idiot. Jo det kanske är rätt ord för såna som blir kära i nya människor titt som tätt.

Finns inget att göra åt saken. Nu ligger det tjocka svarta sträck längs kinderna och ojdå där kommer illamåendet som gör att hela kroppen vill vändas ut och in, jaha. Det här var ju kul. Inte alls. Hon vill inget hellre än att förstöra hela hans liv, slita sönder hans kropp i stycken. Men det går ju inte! Hon slutar ändå upp som den som sitter gråtandes i andra änden av telefonen, hulkandes som ett litet barn och bedjandes som en redig kristen. Hon ber och ber och bönar om att snälla, snälla Albin kom tillbaka någon jävla gång.

Varför ringde han ens när han visste hur det skulle sluta?

"Jag älskar dig." Så enkelt att säga men det fastnar i halsen. Bildas till en seg svart klump.
Istället kommer bara tårar när jag ser din frågande blick. Att något så enkelt kan vara så förbannat jävla svårt. 
Hejdå.

"Det är ju fint och sådär, men är det inte lite väl kort?"

"Det är jättebra"

"Ja, såklart att det är bra, men är inte mellanrummet mellan håret och axlarna lite väl stort?"

"Nej det är jättebra säger jag ju."

"Men det känns som att det saknas något. Phil, jag kan inte gå ifrån det"

"Vad pratar du om nu då?"

"Nejmen det känns som att någonting fattas nu."

"Vad i helvete är det jag ska köpa nu då?"

"Håret. Jag pratar om håret"

"Håret? Vad är det med ditt hår nu då?"

"Men du lyssnar ju aldrig. Jag säger att nu kan jag inte gå ifrån faktumet att en bit av mig fattas. Sen jag klippte av mitt långa hår. Jag är inte tjejen som har kort röd page. Jag är hon som har långt rött hårsvall, om du fattar vad jag menar"

Jag står med ett oöppnat kuvert i handen. Det är kritvitt, och har stämplar från ett annat land, långt borta. Det är från min mamma, kuvertet väger tungt i min hand. Min mamma är amerikanska och kallar mig Loulou. Fast vi ses ju aldrig för hon bor i det stora AMERIKA så det blir ju lite svårt. Hon satsar på en skådespelarkarriär men vad jag vet så jobbar hon som servitris. Min mamma flyttade tillbaka dit när jag var åtta år. Nu är jag arton, alltså har jag levt i tio år med en upptagen pappa som jobbar hela tiden. Han åker på affärsresor hela tiden, det enda som är bra med det är alla fantastiska hemmafester jag kan ha. Vårat hus är passande nog väldigt stort, allt besvär var för mammas skull, hon ville att det skulle kännas AMERIKANSKT så då försökte vi bo AMERIKANSKT i stort vitt hus med pool och äta pannkakor till frukost på lördagarna. Men det dög tydligen inte.
Min mamma bar alltid pärlhalsband, hon sa att det inte fanns något som fick en kvinna att se så mjuk och feminin ut som ett enkelt pärlhalsband. En gång råkade jag komma in sovrummet när mamma låg naken i sängen med bara pärlhalsbandet på, och brevid stod pappa och knäppte upp sina chinos. Då drog jag slutsatsen att hon alltid har på sig sitt pärlhalsband, tillochmed när hon har sex.

Min uppfattning om min mamma var att hon var skör. Det var på något vis synd om mamma, jag vet inte varför jag tyckte så. Jag minns hennes bleka hy som något skimmrande som kanske kunde gå sönder om man tryckte för hårt. En till sak jag minns var att varje gång hon log, då var jag så sorgsen för att jag visste att snart är leendet borta igen.

Min mamma hade kort hår lagt i vågor, som en riktig AMERIKANSK hemmafru.
Hon målade alltid läpparna i skimrig rosa färg och gick i röda små sidentofflor.
När hon var hemma gick hon runt i färgglada sammetsdräkter. De andra grannfruarna gick i vanliga tofflor och slitna frottémorgonrockar när de skulle kasta soporna, och jag tyckte att det var så underligt. Hur kunde alla vara så förskräckligt fula?

Jag minns min mamma som otroligt ordningsam. Varje kväll, klockan sju, satte hon sig vid vårat vita piano och spelade i tjugo minuter. Tjugo över sju följde hon mig till rummet, bäddade ner mig och kysste mig en gång på varje kind "Godnatt Elsa". Det sa hon varenda gång. Om jag vill småprata lite sa hon "Inget småprat. Klockan är mycket, du behöver din skönhetssömn". Och sedan gick hon ut.
Om dagarna såg hon till att allt var skinande rent.

Min mamma har, så vitt jag minns, blivit arg två gånger under våra åtta år tillsammans.
En gång var det när hon försökte få bort ett målarfläck på vårt parkettgolv. När det inte gick började hon skrika och gnugga ännu hårdade med trasan. Tillslut kastade hon trasan i väggen, sedan kastade hon en vas i väggen, allt medan hon skrek bedövande, så att det skar i öronen. Sedan föll hon ihop i en hög på golvet, hon grät som ett litet barn. Jag stod gömd under gardinen, livrädd för att hon skulle upptäcka mig.

Den andra gången var när hon hade varit en vecka i AMERIKA för att hälsa på sin familj. Jag och pappa trodde att hon skulle komma hem på söndagen, men tydligen var hon tidig och kom hem lördagen istället. Medan jag satt och ritade i mitt rum så kom pappa in till mig. Han sa att hans bästa vän Sandra var här, att de hade viktiga saker att tala om så jag fick inte störa på deras rum. Nejdå, varför skulle jag vilja vara med er hade jag svarat och fortsatt rita. Ungefär tio minuter senare hörde jag min mammas röst ifrån deras sovrum, samma hjärtskärande skrik som dendär gången med färgfläcken. Jag hörde hur glas krossades mot väggarna, jag hörde hur hon skrek att Sandra måste ut nu annars skulle dom allt få se. Jag såg från mitt fönster hur Sandra sprang med kappan på armen över vår tomt. Synd att hon måste vara så elak mot Sandra, hade jag tänkt, jag gillar henne.

Det är märkligt hur lite man förstår när man är liten, men det är ännu märkligare hur lite ens föräldrar egentligen förklarade för en, visst?

Jag står med ett oöppnat kuvert i handen. Jag river av den översta kanten och häller ut innehållet på mitt bord. Ut faller ett pärlhalsband.

Hon satt i datorstolen, i mörkret såg hennes aniskte nästan grönt ut från datorskärmens sken.
Hennes bleka kropp lyste nästan genomskinlig och hennes blonda ruffsiga hår hängde ner för axlarna i tovor. Med några klick satte hon på Winnerbäck så att hans raspiga röst strömmade ur högtalarna.
Jag kröp ihop under täcket, ville inte tänka på alla jobbiga spänningar som egentligen fanns emellan oss just nu. Hon tittade på mig, hon såg ut som en liten skrämd kattunge där hon satt helt ihopkrupen.
- Det är som om du har mitt hjärta i en liten ask, vet du det? Och jag är så rädd, för jag kan inte lita på att du håller varsamt i dendär asken fattar du? Åh jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här men vadfan kärlek ska alltid vara så jävla läskigt! Tycker du inte det själv?
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tänkte aldrig i sådana banor och var inte lika djup och drömmande som hon, även om jag såklart på något vis förstod vad hon menade.

Det kunde nästan vara lite jobbigt ibland, att Emeli alltid skulle säga exakt vad hon tyckte och tänkte. Och man kunde ju inte direkt be henne att sluta med det heller, att för Emeli erkänna att man föredrog vita lögner och osanningar mot ärlighet och starka åsikter, vore som att erkänna för sin homofobiske far att man är gay. Visst, det händer lite då och då, de med riktigt ädla hjärtan (eller de som försöker skaffa sig det) känner förstås att de inte kan hålla inne med det, men resten, de som redan är lite nerskitade, för dessa människor är inte sanningen lika viktig.
Och det är den faktiskt inte för mig, tro det eller ej.
Det är ändå något som hela tiden sårar och gör en förvirrad. Det Emeli sa till mig för bara en stund sedan, är inte det ett praktbevis på sanningens osköna existens? Jo. Varför ska jag få sitta och lyssna på hur hennes hjärta ligger och bankar i någon osynlig liten ask som jag tydligen, rent fantasimässigt, håller i mina händer? Gör det mig lyckligare att veta hur mycket smärta jag vållar min flickvän? Att denna sanning ens existerar gör livet oskönt och obekvämt, men tack och lov så är det här ju ingen filosofisk uppsats, utan bara mina egna tankar, så där sätter jag ett stopp för den teaorin.

- Jonna? Varför svarar du inte ens på det jag säger?
Stopp. Här har jag ett val, tänkte jag, säg bara hur irreterande det är med hennes ständiga äckliga uppriktighet, eller fortsätt tiga och gör det också för resten av livet. Varför tänkte jag så? För det är så mina tvångstankar fungerar.

- Jadu. Det är en bra fråga. Jag vet inte riktigt.

Hon tittar på mig med ögon som strålar ut från det magra ansiktet.
Och efter det så sa hon det allra värsta. Hon förklarade att hon gör slut med mig för att hon ser på mig att jag aldrig säger vad jag verkligen känner, och att är det något hon verkligen inte klarar av så är det ouppriktighet.

Han ligger där. Bara ligger där, helt lugn. Jag har puttat på honom, vrålat åt honom. Men det enda han gör är att ligga kvar, orörlig, lugn. Med den sorgsna blicken fäst på mig. I mitt bröst har det blåst upp till storm, det är jag som har gjort fel, men det virvlar, river och bränner innuti av sorg. Som om det var jag som var sviken.
Jag börjar nästan hyperventilera, jag tänder en cigg och börjar vanka fram och tillbaka i panik.
Jag börjar prata på, snabbt.
Jag vädjar, ber, snälla säg något någon gång! Snälla, snälla ligg inte bara där.
Tystnad.
Jag drar i hans täcke.
Jag kysser honom på munnen.
Jag börjar bli rädd, kan en människa vara såhär tyst?
Filip?
Jag börjar gråta.
Jag sätter mig på golvet.
Jag river mig i håret, snälla säg något då! Förlåt!
Ännu mer tystnad, han tänder också en cigarett, förmodligen det första livstecknet på mycket länge.
Jag börjar klämma en finne på min kind.
Jag skriker ännu mer åt honom.
Jag hotar med att sticka föralltid.
Då tittar han upp, förvånad.

"Sticka? Du har ju redan dragit? Den Jennifer jag kände skulle aldrig någonsin bedra mig. Det här är inte samma."

Teven står på i vardagsrummet, den visar en kanal på arabiska som just nu visar mycket blodiga scener från något krig, förmodligen från Palestina. Ismael kan inte arabiska så han kan bara anta att det är därifrån med tanke på hur aktuellt det är med Israel Vs. Palestina. Högteknologiska bomber möter hemmapysslade missiler, matchen följs även upp på Tv4 om man vill ha det på svenska och med censurerade scener, spänningen är olidlig!Blod som blod, skitsamma vems det är, tänker Ismael.
Han går in på sitt rum och sätter på Bob Dylan och lägger sig på sängen.
Aldrig kommer han kunna gå ut igen, han har gjort bort sig totalt idag.

Han lämnade en lapp med sitt nummer på. Till Vilma. Universums finaste tjej. Han har gått och glott på henne enda sen sjuan och Samad sa att han bara måste snacka med henne någon gång, man kan väl fan inte bara gå och glo på en tjej sådär. Det är ju nästan kränkande, sa han. Ismael hade frågat Samad om han visste vad kränkande betydde, men han hade bara ryckt på axlarna och mumlat något om "dålig stil eller nja". Han skulle alltid låtsas som att kunde så mycket mer än han faktiskt kunde, men ändå orkade han aldrig plugga.
Men Ismael vågar ju inte komma fram och bara ställa sig och prata, vilken normal människa i världen skulel våga något sånt? Det gör man ju bara inte.
Eller, han förstod ju själv att det var ganska pinsamt att lämna sitt nummer på en lapp som värsta casanovan också, det fattade han ju, men då slapp man ju stå där och skämmas iallafall.
Då kan man skämmas på sängen i sitt rum.
För Det Stora Pinsamma som hände, det kom i vilket fall.
Och då var det ju skönt att hon iallafall hade hans nummer ifall att hon skulle ändra sig.
Det Stora Pinsamma var att hon hade sagt något så sjukt dumt framför hela hans killgäng och hennes tjejkompisar också.
När han gick där, stannade framför henne och sa "Ta den här", då tog hon lappen i handen, synade den misstroget och tittade upp på honom. Sedan sa hon det, det självklara och uppenbara:
"Jaså, du tänker att du ska få ett ligg med en billig blondin eller? Varför ska ni turkar alltid välja blondiner för? Har ni verkligen inte en enda ljushårig tjej där hemma i arabien eller vadfan det nu heter?". Hennes hårt sminkade ögon plirade elakt mot honom, han kunde bara gapa.
Hennes kompisar bara skrattade, och Samad och dom andra börja ropa saker.

"Men gå och knulla svennar istället då jävla hora, vadfan Isma, vad är det här för jävla natzibrud du har hittat?"

"Du som knullar runt så mycket, har du verkligen rätt att vara kräsen din billiga jävel?"

"Sätt på dig en ordentlig tröja, man ser fan ungen som växer därinne!"

Han bara vände på klacken och gick därifrån, på håll hörde han hur killarna och tjejerna skrek på varandra.

Alltså. Hon ville inte ens ha något med honom att göra. För att hon ser på honom att han inte är svensk. Alltså...va? Han fattar verkligen ingenting. Hon ser inte ut som någon rasist direkt, hon ser snäll ut. Fast vad vet han, det är ju inte direkt så att alla som har emot invandrare ser ut på ett speciellt sätt. Fan. Han kan inte gå till skolan imorgon. Men farsan kommer strypa honom långsamt om han inte går till skolan imorgon, det är matteprov, och hemma hos Ismael missar man inte ett prov. Speciellt inte om det är några naturämnen, matte eller samhällskunskap.
Hans pappa hade varit läkare i hemlandet, och hans mamma jobbar som samhällslärare nu så de är väldigt måna om hans studier. De anser att höjden av lycka är att lyckas lösa en riktigt knepig ekvation. Ismael själv ska ändå bli stor med sitt band men det verkar inte hans föräldrar förstå. Han skiter i det.
Tjejgänget kommer säkert garva och ropa saker när han går förbi imorgon. Han orkar inte. Nu när han äntligen vågade blir alla hans förhoppningar helt krossade.
Och grabbarna kommer bara säga att han har dålig smak som inte skilja på brud och brud.

Tänk om dom har snackat runt, domdär tjejerna. Tänk om folk kommer kolla på honom i skolan och viska, att där går den där skumma killen som lämnade en lapp med sitt nummer på som om han vore någon speciell. Han tror säkert att han är sjukt snygg, men kolla på honom, vilka smala ben! Han kan ju inte ha en enda muskel, den där killen.
Och om han ser Vilma i korridoren? Ska han bara gå förbi och låtsas som att han inte ser henne eller hur ska han göra egentligen?
Det här måste vara det pinsammaste han har varit med om, hon dissade honom framför världens skvallrigaste tjejer och framför hans egna vänner.
Kanske kan han verkligen fejka att han har magsjuka?
Men mamma kommer aldrig gå på det!
Fan, han börjar bli lite desperat på riktigt.
Han tänker att han måste ta en dusch eller något för att lugna ner sig, börjar samla ihop handuk och grejer till badrummet. Precis då ringer telefonen.
Han tar upp den, på displayen står ett nummer som inte finns inlagt. Han svarar.

"Hallå?"

"Hej, det är Vilma. Du, förlåt."

Hon kom gående mot mig mitt i folkmassan. Alla dessa ansikten, så bekanta men samtidigt så var dom så främmande. Återträff för klass 9B. Och där var hon, hon som hade varit den enda som någonsin betytt något. Tillsammans hade vi ägt världen, tyckte vi. I svarta skinnjackor, sönderblonderat hår och alldeles för mycket kajal sprängde vi allas hjärtan, det perfekta paret.
Hennes hår var fortfarande sönderblekt, med en askgrå linje som löpte längs benan, det låg stripigt och hängde i testar ner på axlarna. Hon hade tighta jeans, ögonen var kantade med förutom en hel del blå mascara, rynkor, linjer och svullnad.
Huden var söndersolad.
"Erik...det är väl du?" Hon rynkade ansiktet i en ängslig grimas.
"Ja det är jag, vad kul att se dig!" Han kramade om henne hårt, som om hans kramar skulle kunna läka den här trasiga människan, han såg att hon var trasig.
"Men gud. Det här är en sån chock för mig, tänk jag trodde verkligen aldrig att vi skulle ses igen Erik, det här är verkligen skumt! Vad har det blivit av dig egentligen?" Hennes skratt var högre än hela rummets ljudnivå, precis som förut, men nu var den hes, som om hon druckit för mycket whiskey och rökt för många cigaretter. Jag log nervöst mot henne.

"Det är jättefint att se dig också, jag är börssmäklare nu..."

"Börsmäklare! Fan vad rock'n'roll hörru!" Hon fortsatte med den glättiga tonen.

"Så det blev ingenting av rockstjärnedrömmarna då Erik!" Ännu mer skratt.

"Nej...det var nog aldrig något för mig egentligen. Hur har det blivit själv?"
Då såg hon upp på mig, ögonen var glansiga.

"Det förstår du nog själv och du kanske har läst något i alla oändligt hemska skvallerblaskor vad vet jag, jag har varit gift tre gånger och alltså skilt mig lika många och ja vad ska man säga...allt är upp och ner. Erik, hur kunde det bli såhär?"
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det här är inte den flickan jag var tillsammans med under tonåren, det var jag medveten om, men det var ändå väldigt oväntat att hon skulle komma och lämna ut sig som ett vrak framför mina fötter. Vad gör man i en sån här situation?

"Jag vet inte vad jag ska svara. Jag antar att livet inte alltid blir som man vill..."

"Men du måste hjälpa mig, jag är så desperat".
Hjälpa? Hur då? Vem är den här människan egentligen?
Hon tog sats igen och sa:

"Kan vi inte bara gå härifrån, gå hem till dig och dricka en kopp té iallafall?" Hon såg bedjande på mig med sina blanka söndersminkande ögon.
Kopp te? Vi? Vad hände med artighetsfraser? Jag måste säga nej. Jag samlade mig för att säga till den här hjälplösa kvinnan att nej, vi känner inte varandra och nej nu får det vara nog.

"Jag...kom med då så går vi".
Jag vet fortfarande inte varför jag sa sådär, den här människan var allting mitt liv inte var, hon sträckte sig mil ifrån min flickvän Jennie och min bild av hur livet skulle se ut just nu.

Men ändå så tog vi våra jackor och gick därifrån, precis som i högstadiet.

Världen är så jävla skitig. Det ska ni ha klart för er.
Tillochmed kärleken är nerskitad.

I ett rum med vita väggar står en säng med vita lakan. Sjukhussäng.
Gardiner pryder fönstret, mönstret går i grönt och blått, förmodligen tänkt att vara rogivande. Men färgerna får besökarna att tänka, att sjukhus föralltid kommer vara förbannade jävla sjukhus, en rogivande gardin gör ingenting bättre.
Vid fönstret står en yngre kvinna, hennes kappa är ljusblå och det speglar så fint mot hennes ögon som är mörkt havsblå med en nästan svart iris. Men det tänker hon självklart inte på just nu, inga vackra kappor i världen betyder något längre, hon tänker att livet är bra ironiskt.

Hon tänker tillbaka på när hon var nitton och skred mot altaret i triumf, inte hämnd. Utan bara av genuin lycka och en stark triumfkänsla som sa henne att om hon hade lyssnat på de andra istället för på hennes eget liv under bröstkorgen, som pumpade ut blod till hennes ådror varenda sekund och aldrig skulle svika henne, då hade hon inte vunnit till sist. Hon hade aldrig hittat någon annan att hysa så mycket kärlek för.
Folk sa att ålderskillnaden var för stor, hur skulle det bli när han var nitto och hon skulle vara runt 60? Skulle det vara kul att mista någon så tidigt i livet, skulle hon inte gå under av sorg då? Hon kontrade med att det vore absurt att ge upp en kärlek av såna skäl.

Och vännerna, klasskompisarna, de sa att det inte är omöjligt att älska någon så mycket vid den här åldern.
Helt omöjligt, man är inte uppe i den mognadsnivån!
Varför var ni isåfall tillsammans med era egna pojkvänner om ni aldrig älskat dom så mycket? Sa hon. Varför är ni tillsammans med dom om ni inte älskar dom?
Inget svar.
Hennes mamma ansåg att han var en äckligt rik pedofil som ville gifta sig med en nittonåring, sedan giftemålet hade de nästan inte pratat med varandra.

Hon tänker också på alla gamla vänner hon gav upp, eftersom han var så mycket äldre blev livet automatiskt mer anpassat till en vuxens liv, hon fick nya vänner, som visserligen var rätt okej men hon saknade att ha någon slags gemenskap. Har tiden med honom varit värd alla uppoffringar? Eller hade hennes omgivning rätt?
Hon visste svaret från början givetvis.
På glasrutan har rimfrost bildat ett tätt glittermönster, små stjärnor, och hon tänker på deras skidresa till Alperna. Då hade de varit gifta i fem år. De här minnena som inte låter ett dugg speciella när man berättar dom, det är de som känns allra verkligast, det är under en sådan stund man känner hur mycket man egentligen älskar någon.

De hade suttit på frukostbuffén, utsikten hade varit helt fantastisk. Han tog upp en av sina servetter, vek den dubbel och rev ut formen av ett halvt hjärta. När han sedan vek upp servetten var det ett hjärtformat hål i mitten av den vita fyrkanten. Han höll upp servetten framför sina ögon och tittade på henne genom hjärthålet.
"Såhär vill jag alltid se på dig. Genom mitt hjärta!" Sedan hade de båda brustit ut i gapskratt åt hans löjliga filmrepliker och hon hade lagt handen på hans och skrattande sagt att måste sluta leka romantiker när han inte hade det som krävdes älskling.

Och nu står hon här, vid ett sjukhusfönster i ett rum som är vitt och tomt.
Sängen som hade haft en levande kropp i sin famn för bara några timmar sedan står tom som en rå, iskall påminnelse. Inte för att hon behöver påminnas.
När döden infunnit sig i ett rum är det ingen som behöver påminnas.
Han har lagt sin tjocka, kvava dimma i varenda liten molekyl, det gör att rummet får en annorlunda atmosfär som vi människor alltid kommer se som skrämmande. Sorg är läskigt, och det är precis så det luktar. Sorg.
Hon kan bara inte förmå sig att gå därifrån, när hon vet att han för bara några timmar sedan andats luften som cirkulerar i det här rummet, åtminstone lite av hans luft måste finnas kvar.

Hon tänker att livet är bra ironiskt.
Hon blev varnad för att hon inte skulle kunna ta sorgen som äldre för att hela hennes pensionärsliv kommer spenderas som änka. Hon blev varnad för ålderskillnad, ändå försvann han av ett sjukt hjärta. På sätt och vis vann hon mot dom iallafall.

När huden är så tunn att man kan se ådrorna lysa ljusblått därunder. På vissa ställen (som ögonlock) avtecknar dom sig i rött istället. Det är lite äckligt men kan vara så fint. Så vackert, när man tänker på att man har möjligheten att bara ligga och syna en människa så länge att man får tillfälle att lägga märke till hur blodådrorna lyser igenom huden.

Man har faktiskt inte alltid den möjligheten.

Om det inte vore för honom.

Jag har inte ätit ordentligt, med undantag för några tuggor av något min fru lagat ihop, eller ett äpple, på tre dagar. Min kropp är alldeles skakig och matt, ändå förmår jag mig inte att stoppa något i munnen. Min mage värker och min mun är torr, men vad får jag ut av att sakta mala sönder maten till näringsämnen som ger min kropp bränsle för att fortsätta leva?
När jag inte ser några som helst speciella skäl till att faktiskt behöva leva just nu.

Jag önskar att jag kunde stänga av allt och omsluta mitt medvetande i grov apati, enda tills han ringde. Jag har ett förhållande med en ung man, tio år yngre. Han är alltså arton. Jag är tjugoåtta. Han heter Viktor. Och mitt namn är Daniel, men det finns ett litet problem som har infekterat vårt förhållande en aning...jag har en fru. Hon vet ingenting om mig och Viktor.
Men jag kan inte låta bli. Han har något visst som gör att jag dras till honom som getingar dras till socker. Hans skeva lilla leende. Hans sätt att halta lite, nästan omärkligt medan han går. Hans glansiga, vågiga, alldeles perfekt välskötta hår.

Det började för tre månader sedan, han var vårt postbud. Nu har han fått fast anställning på postkontoret, men jag glömmer aldrig hans uppenbarelse, när han klev ur postbilen och jag skulle precis kliva in i min bil till jobbet.
Åter till det väsentliga. Vi bråkade förfärligt mycket igår, han har betett sig som en idiot och jag sa till honom, jag hör aldrig mer av mig. DU får ringa mig om du vill något, då lovar jag att svara, men jag är trött på att jaga dig, så sa jag. Vi får se om du har stake att ringa den du påstår ska föreställa din pojkvän.

"Hemliga." Svarade han då.

"Va?" Sa jag.

"Hemliga pojkvän." Förtydligade han.

"Jaså, hemliga pojkvän, ja är du desto mindre min pojkvän då, för att det är hemligt?"

"Såklart jag är din pojkvän, men det är fortfarande hemligt för din fru. Du vet att jag inte tycker om det eller hur?"

"Jaha så du tycker att vi ska leva som morm...heter det mormoner? Du vet såna som har förhållanden flera stycken
samtidigt med varandra? Är det så du menar din sjuka jäkel?"

"Du vet vad jag menar. Du ska bryta upp med din fru som du lovade." Sa han sammanbitet.

"Kom nu inte här och begär att jag ska berätta för min fru, det här är världens sämsta sammanhang, du har uppfört dig som en mansgris och sen kommer du och kräver att jag ska göra en hjältemodig insats, NU?"

"Nej okej. Förlåt."

"Det där menade du inte."

"Nej."

Det svekfulla han hade gjort var att när han fyllde arton så ville han gå ut och klubba med sina vänner. Klart han fick göra det. Men han sa inte till mig att de hade valt en gayklubb! På en vanlig klubb är inte chansen så stor att han träffat andra killar som råkar ha samma läggning som honom. Men på en gayklubb! Herre min gud!
Jag och min pojkvän festar nästan ingenting, vi föredrar dyra restauranger istället för att dansa som galningar, men han fyllde ju faktiskt arton så, ja gå ut och klubba du, din barnunge, tänkte jag.
Och sedan hörde han inte av sig på fyra dagar. Man kunde ju bara fantisera om vad som hade hänt om han inte hade gått till sängs med någon annan! Han erkände tillslut att han hade det, men var inte förmögen att diskutera det, sa han. Han är alltså inte ens benägen till att diskutera något när han har svikit mig såhär brutalt? Då sa jag hörrudu ring mig när du har mognat till, gärna imorgon.

Men han har inte ringt.

Jag känner mig så otroligt förnedrad. Okej, om vi ska spela med ärliga kort så kan jag erkänna att vi kanske inte har världens seriösaste förhållande, jag vet inte ens om jag är kär i honom. Men man kommer ändå aldrig förstå hur förnedrad man blir när någon bedrar en, förrän man har varit där själv. Det är helt obegripligt. Hur kommer man ur den här dvalan egentligen? Jag känner mig som den fulaste och fetaste mannen i världshistorien. Och jag känner mig så maktlös, jag kan inte påverka den här situationen på något vis. Jag är sviken av min pojkvän. Lämnad ensam i den här kalla, kalla världen.

Hur man kan göra så mot någon man älskar? Eller visst, han kanske inte älskar mig, men okej, hur kan man göra så mot någon man tycker om? Det borde vara dödsstraff på otrogenhet, helt klart. Jag skulle aldrig någonsin kunna svika någon på det viset, inte om jag ens fick betalt.

Att leta efter något mjukt under ett segt skal
Sakta lirka in nervösa fingrar i hopp om att finna
Den som så naturligt skymtar fram ibland

I ett okontrollerbart skratt
I spritens dimmiga ångor
I hårda ord genom en kluven tunga (där du i all vrede avslöjar vad du egentligen tycker)

Det är svårt
Jag måste hejda mig för att inte
Brutalt och snabbt snitta upp skalet
Istället för att fråga

Är du där?

En man står i vårt smutsiga badrum. Kalk har bildats längs toaringen och handfatet är grått av produkter som har fastnat längs porslinets yta. Mannen är ganska lång, omkring enochåttio, kanske tjugo år gammal och jag har för mig att hans ansikte är ärrat som av koppor eller något. Hans hår är glansig av hårfett och han har bara ett par slitna vita  kalsonger på sig. Jag tycker att han är vacker. Jag är bara fjorton, jag har gömt mig bakom en byrå och stirrar föundrat på den här mannen, vad gör just han i vårat hus?

Alltså, både min mamma och min syster har vid det här laget dragit hem ett dussin killar var i månaden under väldigt lång tid. För mig är det inget underligt, men det är alltid en nyfikenhet när man vaknar upp och upptäcker en ny man i huset. Vem är han denna gång? Var det mamma eller syster som träffade honom inatt? När ska jag börja dra hem unga män som kan underhålla mig i vinternätterna?

Vilken klubb träffades dom på? Var det sött och romantiskt, att han kom fram och bad om lov för en dans? Eller var det brutalt så att dom bara ryckte tag i varandra och gick hem och hade sex?

Min syster har lärt mig redan i tidig ålder att det är dessa två sätt som gäller, och det handlar om ifall man klär upp sig prydligt eller horigt, man väljer själv. Vilken tur att man får välja då, tänkte jag.

Jag kastar mig upp ur sängen, genom persiennerna sträcker sig solen och kastar smala ränder ned på parkettgolvet. Jag drar upp dom snabbt så att vårsolen träffar hela min kropp och sedan fäster jag persiennsnöret så att solen ska nå hela rummet. Jag öppnar fönstret lite på glänt, andas in doften, det doftar bara lycka.

På min byrå ligger mobilen, jag tar upp den bara för att öppna upp ett sms som jag fick inatt som jag redan läst tusentals gånger, det står att han älskar mig, det är nedskrivet, inte i min fantasi, det finns ett bevis, det är där i min mobil. Fångat för alltid. Även om det är för bra för att vara sant så är det nog det finaste som någonsin hänt i världshistorien, hur många som än har sagt det till varandra innan.

Jag måste ut. Måste se världen med min nya blåögda blick.
Jag vill njuta av naivitetens ovanliga ögonblick och den hejdlösa lyckan, jag vill smitta av min lycka på allt jag ser.

När jag druckit ett glas apelsinjuice kastar jag på mig den tunna jackan ovapå pjamasen och småspringer ut i vårt lilla radhusområde. Jag synar stället och inser hur mycket grönska som har hunnit slå ut bland alla nogrannt målade hus. Det är så vackert. Jag går igenom en liten allé med rosenknoppar i rabatterna, och stannar vid de allra vackraste, böjer mig nära, nära och utbrister "godmorgon mina rosor!". Det känns upplyftande och lite, lite galet.

När jag hälsat på så många rosor jag bara orkar så springer resten av vägen genom allén och kommer ut till busshållsplatsen. Där står det en kvinna i en lysande gul kappa, jag springer fram till henne och talar om för henne vilken otroligt vacker kappa hon har, sedan går jag därifrån.

På min promenad möter jag en gammal gubbe som är ute med sin hund, han säger att jag ser glad ut och jag ropar tillbaka att jag nog är lyckligast i världen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Sedan bara måste jag fortsätta springa av mig ruset en stund.

Efter en stund är jag andfådd och kastar mig ner i fuktigt gräs, drar fingrarna genom alla platta strån, blundar och njuter av den kittlande beröringen.

Att gräs känns så fint mot handflatan har jag aldrig insett förut. Det måste jag komma ihåg.

Oväntat nog, slumrar jag till i gräset efter ett tag, och vaknar inte förrän min mobil ringer.

Displayen visar ett vackert pojknamn. Det gör nästan ont i magen för där inne växer en vacker kraft som är så stark att den svider.

Om jag fick bestämma exakt hur det skulle se ut just nu.
Då skulle jag sitta i ett fönster, ett stort fönster med låg fönsterkarm.
Utsikten skulle vara över Stockholm, inte så noga just vart, bara det var liv och rörelse så skulle jag vara nöjd. Jag skulle ha på mig en herrskjorta som jag lånat av ägaren till lägenheten . I min vänstra hand skulle jag ha en cigarett, och i min högra hand skulle en blyertspenna vara hårt greppad, i färd med att teckna av vinklar ur en kropp som skulle ligga på sängen mittemot. Kroppen skulle tillhöra någon jag inte känner idag, alltså kan jag inte säga vad han heter eller hur han ser ut. Jag känner på mig att det är en han iallafall.
Men om jag var där skulle jag självklart känna honom bra. Vi skulle vara goda vänner med aptit för allt härligt i världen, och vi skulle metodiskt arbeta oss fram till varsin samling målningar av varandra.
Vi skulle inte veta det då, men många år efter att vår vänskap luckrats upp så skulle målningarna bli värda hur mycket som helst. Men vi skulle säga att vi, vi behövde inga pengar. Det är konsten som räknas.
Som en person med mycket pengar som jag inte skulle veta vad jag skulle spendera dom på, så jag skulle ringa honom och fråga om han ville vara med på en plan.
"Jaha så nu ringer du sådär lite spontant efter ungefär tio år?" skulle han undra.
Jag skulle svara ja, och vi skulle använda pengarna till att köpa upp några stora gator i stan som vi skulle göra om till åkbackar om vintern, där alla som ville kunde åka pulka. För jag har nog märkt, hur många bra pulkbackar det finns i stan, men som det bara åker bilar nerför.

Pressbyrån luktar kanelbulle igen. För en månad sen började det dofta lussebullar, nu är det slut på det, och hon vet att i framtiden kommer hon alltid minnas doften av pressbyråns lussebullar som något nostalgiskt och fint, för det här årets december hade varit som en enda harmonisk dröm.
Nu har det på något vis spruckit upp lite, och hon kunde inte förstå om det var hennes eget fel eller hans. Hon ville bara hem och ta ett bad, jobbet slet verkligen på hennes krafter, och nu hade de nya praktikanter där som aldrig förstod någonting. Hon var ändå bara 30 år men ändå kände hon sig så mycket äldre än de vilsna färska tjugoåringarna.

Hon går till kaffeautomaten för att ta sin kaffe, samtidigt som hon ska dra ut en pappersmugg råkar en man i 50årsåldern göra samma sak.

Han har ett skrynkligt ansikte med extra många rynkor runt ögonen, det skvallrar om att det är en människa som skrattar mycket.

"Oj, förlåt, du skulle också ta kaffe precis." Hans röst är varm och snäll.

"Nej, det är ingen fara. Du kan gå före." Svarar hon, fortfarande ganska insjunken i sina egna tankar. Mannen tittar på henne, inte länge, men tillräckligt för att avläsa hennes ansikte.

"Men det är väl lite ohyfsat, tycker du inte?"

Hon blir lite förvirrad, sträcker sig efter en kopp och säger:

"Jaha, jaja, då går väl jag före då. Trodde att du hann först men okejdå!"

Hon ställer sig vid den kaffemaskinen där man gör vanlig svart kaffe, brevid står en större maskin där man kan trycka ut Cappucino och Latté.

"Jaha, du ska ha den lilla, ja men då tar jag den stora då!" Säger han.

Hon undrade vilken kaffesort han skulle välja, men hon förmådde sig inte att sträcka sig fram och se efter.

"Ja, gör så" Svarar hon, fortfarande lite tankspridd.

"Du vet, det är så himla snabba vändningar när man kör buss så då kan varenda sekund vara viktig förstår du".

"Jaså, jo det kan jag förstå hörrudu". Hon undrade om hon kanske var lite kortfattad, men han var ju trots allt ingen hon kände och hon lät ju faktiskt munter på rösten.

Han tittar upp på henne från kaffeautomaten och mitt i kaffeångorna säger han:

"Men..Sånt är ju livet. Snabba vändningar menar jag."

Han sitter med en skål från Rörstrand i knäet, den är fylld med vaniljglass som har smält en aning i solljuset från de höga fönstren. Sked glömde han hämta. Så han äter glassen med händerna, och slickar omsorgsfullt varje yta av handen samtidigt som han ser på mig med sina nattsvarta.
Sen drar han ner mig så att jag ligger med huvudet i hans knä och låter mig slicka glass från hans fingrar samtidigt som vi skrattar så att det krampar i våra magar. Jag tror inte att det här är ett särskilt normalt beteende.
Efteråt är vi alldeles klibbiga och jag har glass i håret. Men det struntar vi i, tillslut hamnar vi på den persiska mattan som en blöt sammansvärjd pöl.

Det är bara sån han är.

Det var en höstnatt, och jag kände att livet kan inte bara gå ut på det här. Jag ville göra något radikalt. Och mitt i alkholdimmorna fick jag för mig att mina kärleksproblem kanske bottnade i att jag gillade tjejer, och kanske skulle jag vara olycklig tills sanningen dansade sin segerdans framför mina ögon. Helt plötsligt var jag övertygad om att så var fallet, så på den här festen i Akalla tänkte jag att vadfan, jag testar. Det satt en rätt söt rödhårig tjej i soffan och drack vin, och jag liksom gick fram och sa hej vill du dansa och hon kollade ganska förvånat på mig och sa att ja det kan vi väl, senare frågade jag henne om jag fick kyssa henne och hon sa att ja det fick jag.

Jag lutade mig fram, försökte föreställa mig hur jag gör när jag ska kyssa en kille, det kommer ju så naturligt.
Hennes läppar mötte mina och jag smetades ner av läppglans, men annars var det inte så stor skillnad, lite mjukare.

Jag drog in henne på toaletten och smekte hennes bröst tills hon var alldeles plaskvåt (jag kände efter) och sedan drog jag ner hennes trosor. Sedan tänkte jag slicka henne som mitt ex brukade göra på mig, men där tog det stopp. Jag drog ner trosorna och liksom, näe, det här kan jag inte göra bara. Hennes trosor var dessutom gröna med gula blommor på och det fick mig att tänka på slem med snorkråkor på, eller något i den stilen.

Så jag sa att jag måste gå ut och ta ett samtal. Jag lämnade henne i badrummet, snubblade ut i hallen och tog på mig mina skor. Jackan orkade jag inte leta efter, jag vinglade ut i kylan. Det spöregnade. Jag visste inte vart jag skulle, men jag fortsatte gå, jag bara gick och gick.

Jag gick igenom ett förfallet villakvarter. Vad var det som hände, som gjorde att hela kvarter rasade samman? Förutom att pengar saknades, det måste vara något annat. På nästan alla villor var färg avskavd, fönstrena gapade som mörka tomma hål. Det kändes som att hela kvarteret hade blivit smittat av en enorm, tung saknad. Som att alla som bodde där inne saknade något viktigt och stort. Alla där inne, de har hjärtan som blöder och köttsår som aldrig läker, tänkte jag. De ligger på de smutsiga golven om nätterna och dränker sig i sina egna sorger med vin, eller framför teven, där de glor som apatiska i väntan på att något nytt ska hända. Men inget nytt händer på ett ställe där alla bara väntar.

Nu var jag helt genomvåt av regnet. Mitt hår låg klistrat längs ryggen, och mina kläder var tunga. Vart var jag påväg? Vad höll jag på med?

Jag var full och dum, det var alldeles säkert ett sanningsenligt konstaterande. Men vad gjorde jag egentligen ute i ösregnet mitt i ett okänt kvarter?

Jag brydde mig inte ens. Det kändes som att mitt bröst bara var tomt, jag var varken glad eller ledsen. Så jag satte mig på en bänk under ett tak och tände en cigarett. De hade klarat sig sånär på att de var lite fuktiga. Sedan hörde jag steg, som det låter när skor plaskar emot blöt asfalt. Vattenpölar. Klaffs klaffs. En liten mörkhårig pojke kom gående, han kanske var tio år.

Han tittade nyfiket på mig. Är han hemlös? Tänkte jag.

Men så kan det inte vara, han har välvårdade kläder (om så mycket blöta) och de har loggor som skvallrar om att priset inte är gjort för tunna plånböcker heller, tänkte jag sedan.

- Hej. Han log inte mot mig, utan det var bara ett rakt, allvarligt hej.

- Hej. Vad gör du ute såhär sent?

- Vad vet du om när jag brukar vara ute?

- Nej det förstås. Men du ser inte så gammal ut, och då...jag vet inte, men man brukar inte få vara ute så sent då.

- Skit i det du.

Jaha. Han var tvär också. Trots att han bara var ett barn kände jag mig avtrubbad, nästan lite sårad av hans korthet.

Han studerade mig noga en stund.

- Man ser dina bröstvårtor genom den där tröjan.

Vad var det här för unge?

- Jaha, än sen?

- Nej jag tänkte bara att det vore bra att du visste det. Vad gör du själv ute såhär sent föressten?

-Jag...jag har ingen aning faktiskt.
-Man ser att du inte är så glad.

Jag vet inte om det var den lilla pojkens raka personlighet, eller just faktumet att han bara var en liten pojke, men helt plötsligt bara forsade orden ur mig.

Jag berättade om att kände mig väldigt konstig. Att jag hade varit varken glad eller ledsen på flera månader, och att det är värre än att gå under av sorg. Jag berättade om min förra pojkvän, att det var två år sedan vi var tillsammans men att vi är grannar så vi ser varandra ganska ofta och har perfekt insikt i varandras fönster, jag berättade hur mycket jag fortfarande saknade honom på något vis, inte så att jag gick runt och grät utan bara att jag led av den här tomheten. Jag berättade om min mamma som hade fått cancer igen trots att jag bett till gud varenda natt sedan förra gången hon blev frisk. Jag sa att mamma faktiskt hade lovat att inte få det igen för att hon bara måste stanna och se mig gifta mig, se hur jag till slut lyckades bli jazzsångerska och träffa mina barnbarn, hon hade lovat. Jag berättade för honom om hur mycket jag egentligen hatar mig själv. Av massor av anledningar. För att jag ser ner på turkar fast jag vet att man inte kan sätta alla turkar under en och samma etikett. Jag hatar att jag ens säger "turkar" fast jag mycket väl vet att de kan vara iranier, eller araber eller vadfan som helst. För att jag aldrig städar hemma.För att jag alltid skjuter iväg de som försöker komma nära mig. För att jag alltid äter mer än vad jag vill. För att jag har gått upp sju kilo. För att jag får så äckligt bra betyg och alla retar sig på det. Jag hatar att jag hatar mina ben om jag inte rakar bort varenda litet hårstrå.

Han nickade i samförstånd. Som om han redan varit med om det här, fast det var helt omöjligt.

Sedan sa han några mycket korta saker som spolade bort allt som en enda välsignad regnskur.

- Du vet vart killen bor. Knacka på hans dörr och fråga om du får komma in en stund, du verkar inte ha mycket att förlora ändå. Om du känner dig tom är du egentligen jätteledsen, det förstår vem som helst. Gud behöver inte lyssna på just att din mamma inte ska få cancer oavsett hur mycket han älskar dig, hans vägar "äro outgrundliga som min pappa brukade säga. Och alla människor är inte perfekta, du kan jobba bort dina dåliga sidor det är inte jättesvårt. Så är det.

Sluta krångla till allt.

Så sa han.

Då grät jag påriktigt, för första gången på två år. Allt måste inte vara så svårt.

Att allt kan gå så fel på en minut ungefär. Det är faschinerande samtidigt som det känns som att mitt medvetnande stelnar till cement och sen dör (jag, du, mig, dig, vi, oss=döda) jag lite grann. Det var inte första gången det hände och definitivt inte sista.

En grej måste jag bara förklara. Novellerna har absolut ingenting med mitt privatliv att göra, som jag förklarade i början också. Självklart är små attribut hämtade ur gamla minnen eller starka intryck jag fått genom tonåren, men så jobbar väl alla författare? Det kändes bra att påpeka för lite missförstånd dök upp och då är det bättre om det är klart och tydligt. Det här är rent påhitt och bara en jävla massa fantasi, härligt va!

Puss på alla som har gått in här bara idag, det är strålande! Men kommentera gärna också, nu när jag ser att ni tittar in så borde jag få veta vilka det är! Skriv hellre att det råsuger än att inte skriva alls.

Jag käkar en macka just nu, den smakar himmelskt. Inte bara för att det är mitt favoritbröd, eller för att det är ost på, jag gillar ost. Nej, för att från min hand som håller smörgåsen utsöndras en doft som dom allra flesta skulle känna igen. Kön. Fitta. Min hand luktar fitta, så den doften blandas på något vis med smörgåsen. Inte så att jag nödvändigtvis gillar den doften, men just ikväll påminner den mig om något mycket, mycket bra.

Jag sitter i en säng som har smutsiga lakan. På mina väggar är både blod och något blått utsmetat. Jag hyr det här rummet så jag har inte åstdakommit detta själv, det kanske bör påpekas

.

Jag hade nyss telefonsex med min pojkvän. Idag har jag fått min första orgasm.

Jag har onanerat sedan jag var tretton och nu är jag sexton, och efter tre års onanerande fick jag äntligen komma. Jag har haft hur mycket sex som helst också, så mycket att jag inte kunnat sitta normalt dagen efter. Men det var nu det kom.

Jag ställer mig naken framför spegeln och tänder en cigg. Det här måste firas genom cigaretten och inspekteras genom att beskåda mig själv, ser jag annorlunda ut nu när jag är en kvinna som praktiskt taget får orgasmer?

Känner jag mig äldre nu?

Jag tittar.

Mitt mellanblonda hår hänger där som vanligt. De kantiga bleka axlarna likaså.

Fräknarna på näsan? Check.

Den smått utputande magen? Check.

De nyfikna blå ögonen? Jadå!

Jag är mig lik. Så jag provar att backa lite och sedan studera min gång emot spegeln, går jag annorlunda? Samma höftgung och lite konstiga sätt att sätta ned vänsterfoten.

Jag röker inte ens annorlunda.

Trist.

Jag hade föreställt mig att jag genom att vara någon med fullt utvecklad sexualitet åtminstone skulle se lite mer sofistikerad ut. För visst kan man väl säga att min sexualitet är utvecklad nu? Jag har regelebundet sex och jag fick en orgasm.

Som vissa tjejer i min skola, som bara lyckas se så förbannat världsvana och vuxna ut! Jag slår vad om att dom njuter till hundra procent av sex allihopa, att dom kan få fem orgasmer på rad säkert. Äsch, det kanske behövs några orgasmer innan man känner sig riktigt utvecklad.

Jag lägger mig ner och försöker igen.

När du läser den här lappen har jag gått för längesen. Försök inte ringa mig, jag pallar verkligen inte snacka just nu. Måste vi ens säga att vi gör slut? Det känns redan som att det är slut, eller hur? Det spelar ingen roll om vi fortsätter att klamra oss fast vid varandra. Vi vill inte.

Jag vill fortfarande vara kär i dig. Jag vill att det ska göra ont i magen när jag inte är med dig, för att jag inte har fått röra vid dig på länge. Jag vill inte vilja något hellre än att spendera resten av livet i en säng med dig.
Jag vill att din doft ska få mig att bli helt vimmelkantig...du vet, sådär som jag alltid sa i början.
Jag vill börja skratta mitt i natten för att jag tänker på något knäppt du gjorde i skolan.
Och att det ska kännas som att vi är samma person. Kommer du ihåg?
Det kändes som att vi praktiskt taget var samma människa både kroppsligt och okroppsligt. Som ett jävla pussel, vi passade ihop helt jävla perfekt. Din hand passade perfekt i min, och om du låg ovanpå mig så var det som om hela din kropp var byggd efter min, som ett extra skal som följde varenda sena och lem på min kropp.

Jag vill tillochmed kunna bli arg av att du är ute med en annan kille, fast ni bara är vänner, skrika åt dig och få höra dig skrika tillbaka att man faktiskt får ha killkompisar!
Jag vill ha lust att smsa dig när jag har svårt att sova, när alla hemska tankar dyker upp som monster ur garderoben.
Men jag vill inte. Jag vet att du inte heller vill.

Och det här är det sorgligaste jag har varit med om. Att inte vara kär i dig längre.
Du är bättre än alla hockeymatcher i världen, kommer du ihåg när jag sa så?
Det var när vi hade bråkat hela dagen och jag åkte iväg för att kolla på en match.
Men jag ville inte vara ute när vi var osams så jag vände hem till dig istället.
Eller när du alltid rapade i mitt ansikte när vi hade käkat middag, och jag alltid blev lite småirriterad på riktigt, jag skulle kunna göra vad som helst för att kunna bli irriterad på dig igen. 


Du är iallafall fortfarande bättre än alla hockeymatcher i världen, fastän att jag inte är kär i dig längre.

En flicka i ljusrosa kappa och snörskor står på Brommaplans perrong.
En pojke står mitt emot henne, han är klädd i grått och sådana färger man aldrig kommer ihåg.
Skorna är inga man lägger märke till, varken moderna eller omoderna.
Hans hår är i mellanfärg, cendré. Ögonen är melerade i lite allt möjligt, det hade kunnat vara sådana fantastiska ögon som man ser in i och tänker att wow, hans ögon strålar och sprakar som fyrverkerier.
Men det gör man inte.
Han bara är sådan så att man inte ens tänker på vilka fantastiska ögon det hade kunnat vara.
Han har inte fått skäggväxt, men är heller inte barnslät. Han har det där fjunet som är så irreterande när man ska kyssas, det är liksom inte ens skäggstubb som kan riva en skönt på kinden utan bara fjun som kliar.
Fast det är såklart ingen som vet att hans fjun i ansiktet är obekväma, ingen har kysst honom.
Hans händer är långa och slanka med smala fingrar, och trots det, så fumlar han som om han aldrig hade haft händer förut. Att den killen skulle kunna knäppa upp en behå blir sorgligt bara man tänker på det.

Att han skulle ha sex är inte ens värt att tänka på, och han är ändå sjutton år. Har man haft sjutton år på sig och fortfarande inte trängt in i det mjuka, sköna som alla pratar om i omklädningsrummet, ja då är man nog för seg för att hinna med det under resten av livet också.

Han tror inte på gud, men han tror inte att det inte finns något där uppe heller.

Blattemuslimerna i hans skola skulle skaka på huvudet åt hans vilsenhet men grabbarna i klassen som kommer från vanliga svenssonfamiljer skulle nog tycka att han nog var lite skum som (om han nu skulle få komma till tals i det ämnet) trodde att det fanns en högre makt någonstans, något vi inte kunde föreställa oss, som låg bortom våra vildaste fantasier.

De skulle skratta och fråga om han hade rökt på eller vad snackar han om?
Såklart har han heller aldrig rökt på, det skulle han aldrig våga med tanke på vad som händer med kroppen, allt det man inte märker men som faktiskt händer med hjärnan och organen.
Och han är ganska övertygad om att han skulle säga de mest töntiga grejer man kan tänka sig, om han blev hög alltså.

Allt det här, och ungefär tiotusen nedstämda tankar till rör sig som seg massa innanför den här killens pannben.
Som när man stirrar in i en lavalampa, sega bubblor stiger upp och ner i långsamt tempo.
Samtidigt känner han hur någon trycker hans fula svettiga händer. Som håller dom hårt och han håller tillbaka. Det är flickan i den rosa kappan. Hon har givetvis ett namn, ett namn som han har ristat in kanske femtio gånger på olika bänkar utomhus och bakom skrivbordet också.
Det är ett vackert namn men han har slitit ut det så att det nästan låter konstigt i hans huvud nu.
Hon står just i detta nu, och trycker hans händer. Andas ut cigarettrök i hans ansikte, hon röker cigaretten i munnen utan att hålla i den och ser in i hans ögon som förmodligen stirrar tomt in i hennes. Att han, bara genom en blick, skulle kunna visa vad han känner vore lönlöst.

Hennes mjuka kinder är lätt röda av kylan och hon ser så snäll ut.

Inte het. Inte sexig. Det är så dom snackar, i skolan.

Bara snäll. Och det räcker.

Och nu, vänta lite, hon spottar ut cigaretten på marken och... och lutar sig ännu närmre hans ansikte och viskar något, nejnejnej vänta han hörde inte vad hon sa han måste kasta ut sig ett klumpigt:

"Va? Vad sa du för något?". Hon tar ett djupt andetag och när hon säger något igen så känner han värmen från hennes andedräkt i ansiktet, det luktar cigarett men något mer, åh det luktar som sådana där HubbaBubba-tuggumin som man hade när man var liten.
Hon pratar snabbt. Men snällheten ligger kvar över orden, som om den kramar om varje ord som flyger ur hennes till synes mjuka läppar med lite saliv på, hon har precis slickat sig om dom.

"Jag vill lära känna dig mer. Gud, jag vet inte varför, men något gör att jag bara vill lära känna dig och veta en massa.
Du säger inte mycket i vanliga fall men nu har vi pratat massor och jag vet inte om det är ölen vi delade på men alltså, jag skulle säga det här om jag var nykter också. Du verkar vara en väldigt fin kille och jag undrar om vi inte kan lära känna varandra mer?"

Han vill varna henne om att nej han är så ointressant, alla tycker att han är tråkig, utom möjligtvis hans mamma och hans sexåriga kusin. Men han varnar henne inte.
Den här killen nickar åt flickan i den rosa kappan.


En liten nick var allt som behövdes och sedan tryckte han hennes händer lite hårdare, som ett litet hemligt meddelande, han fick veta flera veckor senare att hon hade uppfattat handtryckningen precis rätt.
Att det betydde jag tycker jättemycket om dig fast jag inte vet vem du är. Ungefär.

Och där, i fönstret med de vita gardinerna, när fönsterkarmen av trä hon satt på grävde in små stickor i hennes strumpbyxor, när det regnade så fruktansvärt mycket, när telefonsvararen förblev orörd, så kom hon på vems läppar som borde nuddat hennes egentligen.Vems händer som skulle ha rört vid hennes hår istället.Och vem hon ville skolka med för att äta glass på en bänk utan stickor som grävde sig in i strumpbyxorna.Det var en märklig känsla att ligga insvept i någon annans armar, när han som hon egentligen höll av fanns i rummet intill, och ingen visste vem hon så förtvivlat ville ha.Allra minst han. Och hur skulle han någonsin få veta? När allt hon gjorde var att behandla honom som en i mängden, kanske skrattade hon lite högre och lite längre åt allt vansinne han ställde till med.Men det var nog allt. Och det gjorde så hemskt ont i magen, som om all kärlek hon kände för honom samlades i en svart klump, som för att påpeka att hon var för feg för att göra något åt sin feghet.Att man ska sitta i ett fönster och vara feg kan inte vara meningen med livet. Då gick det även upp för henne att det var sista gången.