Noveller och skit.

Jag står i den långa mullrade rulltrappan, på väg ner.
Jag speglar mig i den blanka väggen till höger, kollar så frisyren ligger rätt.
Vanligtvis blir jag lite generad över mig själv när jag gör så, och jag kollar skamset bak för att se om någon står och betraktar flickan som är så utseendefixerad att hon speglar sig i blankt, blått kakel.
Men ingen är där. Hela rulltrappan som ståtligt brer ut sig över mig till en annan våning, den är tom.
Jag når slutet och stiger av, ser omkring.
Den stora, respektingivande tunnelbansperrongen suckar ihåligt, här i ensamheten hör jag hur avsatsen knarrar och "hmmar" av rastlöshet och väntan.
Jag ska över till andra sidan, den andra uppgången, den andra rulltrappan.
Mina steg, klackskor med gummisula, klankar mjukt, men ändå så det hörs, mot golvet.
Jag ser mig omkring, i det tomma som är ingenting, inte en enda röst, ett enda ansikte, alla är försvunna.
Det är bara jag och knarret från perrongen, de hisnande ångerfulla brummande ljuden från selectaautomaterna där man köpa godis med ett sms och mina klinkande steg som hörs.
Jag är den enda kvinnan i världen.
Jag vet att jag kommer få tinnitus snart för att tystnaden (som träder fram mellan de klagande ljuden från de ensamma tingen här nere vid tunnelbanan) är så tryckande hög att jag skulle kunna ta på tystnadsvågorna.
Jag kommer att bli hörselskadad av tystnad.
Jag är den enda kvinnan i världen. Jag består av titeln som påpekar hur jag är den enda kvinnan i världen, min kropp och all massa jag är uppbyggd av, allt i min kropp, är ensamt och det absolut sista i världen som finns kvar av människan.
Jag slås av en plötslig tanke, i så fall måste mina skor vara de sista par skorna som används.
Så vida jag inte rånar en butik och tar nya skor, vilket jag i och för sig lär behöva göra.
Man kan inte gå i klackskor var enda dag i all evighet.

Jag har nått mitt mål. Den andra rulltrappan tornar upp sig över mig. De spetsiga, vassa trappstegen ser ut som svarta monstertänder som grinar skadeglatt, elakt, mot mig.
Jag tar ett kliv upp på raden av en monstertand. Det finns en rulltrappa brevid min, den går neråt, min går uppåt.
Och precis när jag vänder mig om mot monstertänderna brevid mig, ser jag en man.
Han bär en svart, oformlig jacka, han är ganska kraftig och håret har glesnat lite på huvudet.
Svart hår. Svart skägg. Mörka ögonbryn, men ganska ljus, lite gulnad hy.
Vi får ögonkontakt, och sedan stiger han av rulltrappan. Hans fötter når golvet och sedan, med en dov duns, är han liksom på perrongen.
Den som jag precis lämnat.

Nu är det hans tur att vara den enda människan i världen.
Jag undrar om han låtsas det.