Bekännelse.
Ni borde veta en sak. Jag är den här typiska konstnärsklyschan som man skämtar om.
En sån där som har jättestora visioner och drömmar om allt, som alltid startar upp projekt men hinner starta nya innan de gamla avslutas. Så är det. En sån som dagdrömmer hela dagarna om allt man ska göra med sitt liv men som sällan blir klar, bara rusar vidare, en sån som kommer sitta som arbetslös skådespelare i ett kök och röka hela dagarna när man är trettio, om man har riktig otur (men jag tror min drivkraft är lite starkare än så ändå).
De är såna som jag, som smutskastar de riktiga konstnärerna, såna som jag gör att allmänheten tror att alla konstnärer är självupptagna människor med hybris som mest sitter och skyter om sina projekt men aldrig göra något. Jag hoppas de riktiga konstnärerna inte tar illa upp.
Jag kan iallafall försvara mig med att jag bara kan göra saker om det är absolut äkta och gör hela magen full av fjärilar.
Så, därför försummade jag den här bloggen senaste tiden. Dumma, dumma, dumma mig.
Men jag är tillbaka iallafall, hejhej!
Love you /eder opålitliga Hannah M
Fel.
/yours
Jag är så jävla kär.
Det är så sjukt. Att man kan utvecklas så mycket med en annan person.
Jag har läst säkert tusen böcker. Och så många har berättat om hur det är.
Man tror man vet så jävla mycket. Det gör man inte förän man är där.
Jag är så jävla kär.
Bidrag del 1
Vissa har ett helt underbart språk, vissa har bara en jättefin handling och vissa har både och.
Underbart.
Hans ord var som poesi för mitt ensamma hjärta
“Ibland känns det som att jag befinner mig i en annan värld“, sa han trevande där vi satt i en park i stan och läste varsin roman bredvid varandra. Jag tittade upp på hans fragila ansiktsdrag och märkte att han inte sovit en blund natten innan. Ögonen var rödspränga och jag kände en svag doft av svett blandat med unken deodorant. Han skulle kunna gå i 1000 bitar där på den gamla flagnande parkbänken om jag påstod att hans tankar på något sätt var oberättigade.
“Ibland undrar jag om det inte är alla dessa böcker som gjort mig så blödig. All den romantik jag alltid läser om men som jag aldrig fått uppleva. Jag ser hur folk tittar på mig. Jag ser hur hon inte tittar, liksom ser igenom mig, som om jag var gjord av luft.” Tystnad.
“Vet du, ibland går jag runt på stan och fantiserar om att jag har bestämt en träff med henne och att jag är på väg dit. Jag går upp så i fantasin att jag kommer på mig själv med att sitta på ett café helt ensam och titta efter henne så fort dörren öppnas. Jag vet att det låter sjukt, att jag lever i en drömvärld.”
Han tittade ner i marken och jag försökte lugna ner honom. Spelade upp en monolog om hur intelligent och vacker han var och att det var hennes förlust och inte hans. Jag vet inte om han hörde på, om jag överhuvudtaget nådde fram till den här olyckliga mannen jag älskade så. Någonstans inom mig ringde varningsklockorna som sa att det var dags att dra sig undan, men i min egen värld fylld av drömmar som gått i kras tyckte jag att de spelade en musik så vacker att jag helt förlorade mig själv i dess skönhet.
“Jag lever i en drömvärld, för att det känns som att jag då har mer makt över mitt liv“, sa han efter en stunds tystnad. Han tittade fortfarande ner i marken samtidigt som han nervöst pillade på sina naglar.
“Jag har alltid tänkt att om man lever med drömmar som bränsle kan man aldrig dö och känna att man inte levt.”
“Förstår du vad jag menar?”, sa han så tyst att jag knappt hörde honom.
När solen reflekterades i hans tårar kände jag hur hålet inom mig växte. Jag kände hur jag sakta förlorade greppet om mig själv och jag insåg hans brillians i det här med att leva på drömmar. När jag satt där på den där bänken som tycktes bli allt kallare slog det mig hur ont verkligheten gör. Hur ont det gör att transplantera en bit av sitt hjärta för att sedan ge det till en man som är förblindad av sina egna känslor. Jag förstod att den här människan var ett geni där och då. Att drömmarnas värld inte var fy skam. Att jag i den världen inte behövde vara ensam, kall och trasig. I den världen kunde jag alltid hålla hans hand.
Skriven av Emelie.
Ett par ben och en midja
Långsmala muskler spelade på överarmarna när hans kropp rörde sig upp och ner.
– Det räcker älskling, du är stark nog nu!
– Bara några till! stönade han fram under vägen upp från den tjugosjunde armhävningen.
Han hade alltid varit sån. Fåfäng. Inte för sin egen skull, för att han mådde bra av det, utan för att han hade fått för sig att han var tvungen. Han berömde mig alltid för mina slanka ben och min smala midja, och även om jag visste att andra tjejer skulle kunna mörda för min kropp kunde jag inte njuta av det.
De flesta tjejer hade sugit åt sig hans kommentarer som en tvättsvamp. Utåt sett betedde jag mig förstås som om jag gjorde det – jag ville ju inte göra honom besviken – men inombords tog det stopp. Är det vad jag är för honom, ett par ben och en midja?
Linda brukade alltid fnysa att jag borde vara nöjd med allt jag har som hon saknar; en snygg kropp och en pojkvän, och kanske har hon rätt. Kanske borde jag bara sluta tänka. Kanske är det bara det allt handlar om. Att ha sitt på det torra och sen överlåta tankeverksamheten åt de som inte har det.
– Älskling?
Jag vaknade med ett ryck ur mina tankar och vände mig om. Plötsligt låg han i sängen med händerna bakom huvudet och försökte ge sken av att det var av bekvämlighetsskäl, fast det egentligen berodde på att hans biceps spändes som mest då. Det var ingen gissning, jag visste det. Kunde honom utan och innan även om han inte misstänkte något. Hans förutsägbarhet var det som charmade mig, det jag föll för men också det som till slut hade fått mig att tröttna. Finns det ens en människa där innanför skalet eller är det bara en maskin?
– Ja, vad är det? svarade jag och misslyckades fatalt med att försöka låta som om jag hade hört vad han sa.
– Jag frågade om du gillade vad du såg, sa han och log sitt finurliga, självbelåtna leende.
Det var som om något tungt plötsligt träffade mitt huvud och avaktiverade alla försvarsmekanismer som annars sa åt mig att ljuga när situationen krävde det.
Jag suckade djupt och tittade minst lika djupt in i hans ögon.
– Hallå, någon hemma?
När han inte ens insåg det tecknet insåg jag att allt varit förbi för länge sedan. Under hela tiden som jag raskt klädde på mig, korthugget sa adjö och sprang på de regnblanka gatorna kunde jag inte släppa tanken att allt kändes precis som på film. Kanske inte så konstigt ändå, vad skulle filmer avspegla om inte livet?
Av Kasper.
Elsa
Han ser henne sitta en bit bort
och han vet inte vad han ska tro.
Han vet inte vad han ska tycka.
Hon har en finne i pannan
lite elektriskt hår
trasiga tuggade fingrar
och flagnat nagellack.
Hon läser en text från ett papper, det ser ut att vara en kopia från en bok.
Hon biter sig i underläppen
rynkar pannan
kisar
blundar hårt och försöker kisa igen
ger upp med en suck och knölar ned papprena i väskan.
Hon plockar fram sin iPod ur fickan.
Hörlurarna sitter redan i.
Hon låter pekfingret glida över volymkontrollen så att displayen lyser upp för några sekunder.
Lägger iPoden i knät och tittar ut genom fönstret
med tinningen vilande mot väggen.
Glasögonen åker på sned.
Hon suckar.
Plockar av sig dem. Sätter på sig dem.
Lutar sig (mer försiktigt den här gången)
mot väggen.
Håret klistrat mot väggen
e l e k t r i s k t
Nästa: Stora Mossen
Gult ljus blinkar i hennes ansikte
först snabbt
sedan långsammare
tills det står helt stilla
En svag vibration när dörrarna öppnas för henne tillbaka till verkligheten
och han undrar var hon var nyss.
I London?
Paris?
Med honom?
En rysning går längs hans ryggrad.
Antagligen inte.
Kylan fortplantar sig från dörrarna och han ser henne spänna sig.
När vagnen börjat röra sig igen möts deras blickar.
Bara för en sekund.
Han vet inte vem som vek undan först.
vågar inte titta igen
stirrar tomt på reklamen istället.
Dags att söka till gymnasiet. Lider du av håravfall?
Han sneglar långsamt ned mot henne igen.
Hon ser ut genom fönstret igen.
Lättnad
Besvikelse.
Hur gammal kan hon vara?
Sjutton? Arton?
Var går hon i skolan?
Var bor hon?
Har hon några syskon?
Vilken artist hänger som en glossig affisch på hennes vägg?
Nästa: Åkeshov
Snart ska han gå av.
Han kommer tänka på henne på vägen hem.
Sedan kommar han glömma henne
om ett halvår kanske han tänker på henne igen,
det kan man aldrig veta.
Hon påminner honom om Supersonic med Oasis.
Den akustiska versionen.
Det är lite konstigt, för hon ser inte alls ut som den låten.
Ändå är hon den.
Med det som bakgrund får hon heta Elsa i hans huvud.
(Alltså, I know a girl called Elsa/She's into Alka Seltzer/She sniffs it through a cane on a supersonic train.)
De närmar sig Ängbyplan. Där han ska gå av.
han bestämmer sig för att ta sig en sista rejäl titt på Elsa.
för att ALDRIG glömma henne
(fastän han mycket väl vet att han inte ens kommer bry sig om en timme)
studerar henne från topp till tå,
reser sig sedan och går mot dörrarna.
När han går förbi vänder hon på huvudet
och ser upp mot honom.
Intresserat.
Upprymd kliver han av.
Glömmer att se upp för avståndet mellan vagn och plattform.
Går med snabba lätta steg ned för trappan
med she's done it with a doctor/on a helicopter ringande i öronen.
Långsamt glömmer han att Elsa är källan till hans lycka
långsamt närmar han sig hemmet
känner lukten av mat och känner hungern värka i magen.
På radion i köket klingar ett sista akustiskt ackord ut
och han ser Elsa framför sig en sista gång.
Sedan är hon borta
för alltid.
Av Ylva.
Tävlingen avslutad!
Nu är tävlingen slut! Tack så jävla mycket alla som skickade in.
Jag kan inte fatta det, har så jävla många helt otroligt bra noveller på min mejl nu!
Alltså, helt otroligt fina och bra. Imorgon lägger jag upp massa jättefina noveller.
Massa pussar till grymma läsare och författare. /yours
Min syster.
Som om ett spöke skulle stå i min dörr och titta på mig. Stirra med stora kalla ögon när jag ligger nedkrupen under täcket och tror att jag är trygg. Jag vet att min egen syster aldrig skulle bli ett spöke om hon nu kom tillbaka.
Hon skulle vara en ängel. Men änglar går ju inte runt och hemsöker folk.
Det vore nästan bättre att ha en spöksyster än ingen alls.
Hon kanske inte skulle vara en ihålig läskig vålnad som man ser i skräckfilmer.
Det kanske bara skulle vara hon, fast liksom genomskinlig.
Förmodligen skulle hon heller inte kunna prata, så blyg som hon var i verkliga livet.
Eller så skulle hon tala ett spökspråk som jag inte förstod.
Hon kanske bara skulle stå i dörröppningen en natt och vinka åt mig. Skulle jag bli rädd?
Jag skulle nog försöka gömma mig under täcket, sedan skulle jag titta upp och se min genomskinliga syster stå vid sängkanten och titta på mig. Jag skulle se in i hennes ögon, de skulle vara stora och fyllda av genomskinliga tårar, och då skulle jag förstå att hon inte vill mig något ont. Min älskade syster.
Jag skulle betrakta hennes lilla näsa, hennes långa raka hår som en gång i livet varit halmfärgat, hennes skrattgrop skulle finnas kvar. Kanske skulle vi bli som nästan vanliga systrar igen, fast än att vi inte kunde prata med varandra.
När jag kände mig så ensam i skolan skulle hon stå brevid mig med en hand på min axel, som en skugga.
Ingen annan skulle förstås se henne.
Vi skulle gå hand i hand och kolla på skor, precis som förut, jag och min syster.
Hon skulle oväntat komma uppkrypandes i soffan och titta på teve med mig, och när mamma satt vid köksbordet och grät så skulle hon sätta sig och titta hjälplöst på mamma med sina stora ögon.
Mitt hjärta skulle alltid vara nära att brista av denna syn, min mamma mitt emot hennes andra barn, helt ovetandes.
Jag skulle säga:
"Hon är här i rummet. Min syster blir så ledsen när du gråter för hennes skull mamma."
Mamma skulle börja gråta ännu mer och be mig sluta upp med mina dumma fantasier, och mitt i allt elände skulle jag och min syster le lite sorgset mot varandra, med en enda blick skulle vi säga, åh det här kommer visst alltid vara vår lilla hemlighet, ingen kommer någonsin tro på det här miraklet.
Om nätterna skulle hon lägga sig runt mig, jag skulle viska om alla mina problem, och veta att hon lyssnade.
Vi skulle önska att vi bara kunde få känna varandras kroppsvärme en enda gång igen.
Såhär är det.
Hej kära, söta läsare.
Jag har vart sjuk och pluggat och jobbat och dansat och åkt hem för sent alldeles för mycket de senaste dagarna.
Alltså har det knappt blivit tid till att sätta sig framför datorn, för en gångs skull.
Jag försöker fortfarande att skriva en novell om dagen trots att jag ändrat konceptet en smula, 365 noveller betyder att ett år efter att jag startade bloggen, ska det finnas just 365 noveller/dikter här.
Det känns mäktigare, fatta att ha skrivit över trehundra texter då!
Och inte bara det, utan texter som betyder något för mig, som jag lägger ner tid och tankar på.
Men det är också mer befriande än man måååste skriva exakt varje dag, någon dag när jag inte hinner så kan jag välja att skriva tre stycken dagen efter.
Ungefär så. En positiv sak med att jag har haft så mycket att göra är ju att jag har vart ute och insupit livet, vilket brukar resultera i mer saker att skriva om, så spänn förväntningarna en grad högre så hörs vi imorgon.
Och glöm inte, om två dagar så är novelltävlingen slut, så man kan fortfarande skicka in!
Fyfan vad många sjukt bra texter jag fått in! Det är så jävla grymt!
/Yours
