Noveller och skit.

Det var en höstnatt, och jag kände att livet kan inte bara gå ut på det här. Jag ville göra något radikalt. Och mitt i alkholdimmorna fick jag för mig att mina kärleksproblem kanske bottnade i att jag gillade tjejer, och kanske skulle jag vara olycklig tills sanningen dansade sin segerdans framför mina ögon. Helt plötsligt var jag övertygad om att så var fallet, så på den här festen i Akalla tänkte jag att vadfan, jag testar. Det satt en rätt söt rödhårig tjej i soffan och drack vin, och jag liksom gick fram och sa hej vill du dansa och hon kollade ganska förvånat på mig och sa att ja det kan vi väl, senare frågade jag henne om jag fick kyssa henne och hon sa att ja det fick jag.

Jag lutade mig fram, försökte föreställa mig hur jag gör när jag ska kyssa en kille, det kommer ju så naturligt.
Hennes läppar mötte mina och jag smetades ner av läppglans, men annars var det inte så stor skillnad, lite mjukare.

Jag drog in henne på toaletten och smekte hennes bröst tills hon var alldeles plaskvåt (jag kände efter) och sedan drog jag ner hennes trosor. Sedan tänkte jag slicka henne som mitt ex brukade göra på mig, men där tog det stopp. Jag drog ner trosorna och liksom, näe, det här kan jag inte göra bara. Hennes trosor var dessutom gröna med gula blommor på och det fick mig att tänka på slem med snorkråkor på, eller något i den stilen.

Så jag sa att jag måste gå ut och ta ett samtal. Jag lämnade henne i badrummet, snubblade ut i hallen och tog på mig mina skor. Jackan orkade jag inte leta efter, jag vinglade ut i kylan. Det spöregnade. Jag visste inte vart jag skulle, men jag fortsatte gå, jag bara gick och gick.

Jag gick igenom ett förfallet villakvarter. Vad var det som hände, som gjorde att hela kvarter rasade samman? Förutom att pengar saknades, det måste vara något annat. På nästan alla villor var färg avskavd, fönstrena gapade som mörka tomma hål. Det kändes som att hela kvarteret hade blivit smittat av en enorm, tung saknad. Som att alla som bodde där inne saknade något viktigt och stort. Alla där inne, de har hjärtan som blöder och köttsår som aldrig läker, tänkte jag. De ligger på de smutsiga golven om nätterna och dränker sig i sina egna sorger med vin, eller framför teven, där de glor som apatiska i väntan på att något nytt ska hända. Men inget nytt händer på ett ställe där alla bara väntar.

Nu var jag helt genomvåt av regnet. Mitt hår låg klistrat längs ryggen, och mina kläder var tunga. Vart var jag påväg? Vad höll jag på med?

Jag var full och dum, det var alldeles säkert ett sanningsenligt konstaterande. Men vad gjorde jag egentligen ute i ösregnet mitt i ett okänt kvarter?

Jag brydde mig inte ens. Det kändes som att mitt bröst bara var tomt, jag var varken glad eller ledsen. Så jag satte mig på en bänk under ett tak och tände en cigarett. De hade klarat sig sånär på att de var lite fuktiga. Sedan hörde jag steg, som det låter när skor plaskar emot blöt asfalt. Vattenpölar. Klaffs klaffs. En liten mörkhårig pojke kom gående, han kanske var tio år.

Han tittade nyfiket på mig. Är han hemlös? Tänkte jag.

Men så kan det inte vara, han har välvårdade kläder (om så mycket blöta) och de har loggor som skvallrar om att priset inte är gjort för tunna plånböcker heller, tänkte jag sedan.

- Hej. Han log inte mot mig, utan det var bara ett rakt, allvarligt hej.

- Hej. Vad gör du ute såhär sent?

- Vad vet du om när jag brukar vara ute?

- Nej det förstås. Men du ser inte så gammal ut, och då...jag vet inte, men man brukar inte få vara ute så sent då.

- Skit i det du.

Jaha. Han var tvär också. Trots att han bara var ett barn kände jag mig avtrubbad, nästan lite sårad av hans korthet.

Han studerade mig noga en stund.

- Man ser dina bröstvårtor genom den där tröjan.

Vad var det här för unge?

- Jaha, än sen?

- Nej jag tänkte bara att det vore bra att du visste det. Vad gör du själv ute såhär sent föressten?

-Jag...jag har ingen aning faktiskt.
-Man ser att du inte är så glad.

Jag vet inte om det var den lilla pojkens raka personlighet, eller just faktumet att han bara var en liten pojke, men helt plötsligt bara forsade orden ur mig.

Jag berättade om att kände mig väldigt konstig. Att jag hade varit varken glad eller ledsen på flera månader, och att det är värre än att gå under av sorg. Jag berättade om min förra pojkvän, att det var två år sedan vi var tillsammans men att vi är grannar så vi ser varandra ganska ofta och har perfekt insikt i varandras fönster, jag berättade hur mycket jag fortfarande saknade honom på något vis, inte så att jag gick runt och grät utan bara att jag led av den här tomheten. Jag berättade om min mamma som hade fått cancer igen trots att jag bett till gud varenda natt sedan förra gången hon blev frisk. Jag sa att mamma faktiskt hade lovat att inte få det igen för att hon bara måste stanna och se mig gifta mig, se hur jag till slut lyckades bli jazzsångerska och träffa mina barnbarn, hon hade lovat. Jag berättade för honom om hur mycket jag egentligen hatar mig själv. Av massor av anledningar. För att jag ser ner på turkar fast jag vet att man inte kan sätta alla turkar under en och samma etikett. Jag hatar att jag ens säger "turkar" fast jag mycket väl vet att de kan vara iranier, eller araber eller vadfan som helst. För att jag aldrig städar hemma.För att jag alltid skjuter iväg de som försöker komma nära mig. För att jag alltid äter mer än vad jag vill. För att jag har gått upp sju kilo. För att jag får så äckligt bra betyg och alla retar sig på det. Jag hatar att jag hatar mina ben om jag inte rakar bort varenda litet hårstrå.

Han nickade i samförstånd. Som om han redan varit med om det här, fast det var helt omöjligt.

Sedan sa han några mycket korta saker som spolade bort allt som en enda välsignad regnskur.

- Du vet vart killen bor. Knacka på hans dörr och fråga om du får komma in en stund, du verkar inte ha mycket att förlora ändå. Om du känner dig tom är du egentligen jätteledsen, det förstår vem som helst. Gud behöver inte lyssna på just att din mamma inte ska få cancer oavsett hur mycket han älskar dig, hans vägar "äro outgrundliga som min pappa brukade säga. Och alla människor är inte perfekta, du kan jobba bort dina dåliga sidor det är inte jättesvårt. Så är det.

Sluta krångla till allt.

Så sa han.

Då grät jag påriktigt, för första gången på två år. Allt måste inte vara så svårt.