Väntan.
Det är inte Törnrosa. Det är inte Sex and the City när huvudpersonerna återhämtar sig efter förhållanden genom att ta en brunch och en Dry Martini. Nej.
Jag försökte verkligen. Men nu ligger jag här i sängen igen. Den är insjunken och varm, rummet luktar andedräkt och svett. Mina lår klibbar mot varandra fast det bara är 17 grader varmt i rummet.
Jag har försökt allt.
Han var mitt allt. Hans skratt finns fortfarande i mig, hans sätt att dra handen över min mage, hans dåliga åsikter om politik som han inte visste något om, hans försök att visualisera vårt framtida liv tillsammans, hans frisyr, hans stora garderob som jag alltid öppnade efter att vi haft sex, och de mjuka t-shirtarna med hårt tryck på som jag alltid satte på mig tillsammans med hans vita kalsonger från Calvin Klein, hans doft.
Allt det fanns fortfarande kvar i mig.
Jag såg ingen utväg längre. Det var som om jag levde i en förskräckligt tät dimma, jag visste knappt vem jag var. Och det fanns inget sätt att fly undan ångesten.
En dag för ganska längesedan bestämde jag mig för att jag inte längre skulle vara en slav under kärlekens lagar.
Så jag gjorde en del saker för att glömma. Först klippte jag av mig håret till käklinjen.
"Vad tycker du?" Frågade frisören och piffade till mitt nyfönade hår.
"Det är perfekt." Svarade jag och såg in i mina egna ögon. Mina bruna, stora ögon, de vore väl tillräckligt för en man, att ha en kvinna med de här ögonen? Men tydligen inte.
"Men borde vi inte klippa upp det lite? Det ser så brutalt avklippt ut?" Fortsatte den sönderblekta frisören.
"Nej, nej. Det är helt perfekt, jag lovar." Jag reste mig upp och betalade den svindyra summan som det kostar att gå till stadens bästa frisörer. Bara för att helt odramatiskt klippa av en halv meter långt hår.
Men jag njöt av att lägga pengarna på något annat än vår gemensamma sommarstuga vi haft, eller på inredningen vi lagt ner så mycket tid på, eller kanske på någon av resorna till Italien. Nej, nu var det bara jag.
Jag gick ut från salongen.
Jag började jobba för Tjejjouren. Om jag inte kunde hjälpa mig själv fick jag väl hjälpa andra.
Utöver det jobbade jag redan som advokat. Välgörenhet och att slåss för andra människors rätt, det var den bästa medicinen mot sin egen ångest, tänkte jag.
Folk frågade mig saker på tillställningar och fester.
"Hur mår du?" "Har du kommit över honom?" "Vart ska du flytta nu när ni separerat?"
Jo, tackar som frågar, låt mig förklara hur jag mår.
Så fort jag tänker på att han kanske umgås med andra tjejer, så ser jag rött. Det gnager i mina ben och min ryggrad av ångest, alltså, det kliar verkligen, och jag gråter så mycket att jag inte kan andas.
Samma sak händer när jag hör att han umgåtts med människor jag känner, eller att han har varit i närheten av mitt kvarter. Jag drömmer om att hälla kokande olja över honom och hans nya tjej när de har sex, om att anmäla honom till polisen för saker han inte ens har gjort och liknande hemskheter. Jag som alltid varit en laglydig och snäll medborgare, vad är detta för tankar!
När jag ska sova så gör det så tänker jag så hemska tankar att det enda jag kan göra är att skrika, men jag får inte ur mig ett enda skvatt av den tjocka massa som är begravd i mitt bröst, något mer ni vill veta?
Jag började gå ut mycket mer. Jag minglade. Var fötjusande trevlig, faktiskt så tilldragande att människor fortsatte prata om mig flera timmar efter att jag gått.
Mina nyfunna vänner kunde efter några glas erkänna "Ja hon den där, rödhåriga, vad hette hon nu igen? Ja, hon ja, fyfan vilken treeeeeeevlig tjej!" och "Hon med fräknarna och de långa benen, shit vad rolig hon är! Verkligen en karismatisk person!"
Ja, jag var trevlig och karismatisk. Det var mitt sätt att ge igen. Alla skulle älska mig.
Han skulle förstå att han tappat den som alla älskade.
Jag ställde upp som modell igen och fick göra en kampanj för en underklädeslinje.
Det gladde mig otroligt, inte många tjejer kan få en bättre hämd på sin föredetta.
Alltså. Vart han än skulle gå, så skulle han se mig. Nästan naken, fast sexigare.
Jag bar ju svindyra underkläder (med en lite kinky touch) för flera tusen kronor, i svartvitt och såklart nogrannt retuscherad. Min midja var slankare och resten av formerna lite putigare.
Jag hoppades att han inte skulle förstå att det var retuscherat, utan bara få för sig att jag var precis så perfekt.
Och jag visste att det förargade honom att hela Sverige såg mig nästan naken nu för tiden.
Jag erövrade yngre män, köpte muffins på Seven Eleven på vägen hem så att vi hade något gott dagen efter, slängde ner mannen i fråga i sängen och slet av honom kläderna som ett djur. Jag var galen.
Jag var inte tjejen som var galen. Men nu var jag galen.
Sen mötte jag Honom igen, tillslut, fem månader efter vårt uppbrott.
På en fest.
För det första var min hälsningsreplik inte ett dugg rolig, utan bara skrattretande.
"Så vi möts igen..." Det var faktiskt menat som ett skämt!
"Eh, ja, hej...Hur är det?" Det var hans torra svar. Den kallsinnige jäveln.
Precis då, när jag faktiskt ska svara på hur jag mår, så dyker den fula lilla slynan upp brevid honom.
Jag hinner se en brun liten mesfrisyr och en glugg. Lång och smal.
Och mitt svar, fortsättningsvis, var den oerhört välvalda och intelligenta meningen:
"Hehehehehe måste på toa" Och så sprang jag in till toaletten för att spy.
Och nu, dagen efter, ligger jag alltså i min säng som sagt.
Den är insjunken och varm, rummet luktar andedräkt och svett.
Mina lår klibbar mot varandra fast det bara är 17 grader varmt i rummet.
Jag har försökt allt. Och nu kan jag bara vänta. För ingenting hjälper.
Så jag väntar på att tiden ska gå, jag väntar här i min säng.
Det är skillnad.
Men. Jag vill bara framföra hur stor sorg jag har just nu.
Ett genomruttet rasistiskt parti kom in i Riksdagen och det är hemskt!
Sverigedemokraterna är rasism och inget annat.
Jag vill tala om att jag är förbannad och ledsen.
Man måste inte älska alla. Ingen, faktiskt. Men om man hatar, och är rädd, då skrumpnar snart hjärtat och hjärnan ihop tills man har glömt vem man var. Det vill väl ingen?
Man ska kunna berätta för barnbarnen om sitt stora hjärta som aldrig slutits ihop, om det stora modet man alltid haft och sin starka tro på medmänsklighet. Det är skillnad på att leva och att leva.
/Yours
Vinter.
Det är vinter, den kallaste vintern på flera, flera år och det är så kallt att det blir svårt att andas när man går ut.
Snön frasar hårt under skorna och alla är så kalla i sina ansikten så att det blir svårt att le.
Men där inne, där är det varmt. Det är varmt i luften. Det är varmt i väggarna.
Det är varmt i deras ansikten,innuti kropparna, i själarna, i orden och i andetagen. Speciellt i andetagen, när de andas är det som om det bränner för att det är inte så himla lätt att ligga tätt omslingrad med någon som får hjärtat att slå i hundraåttio och sedan försöka andas normalt.
Det är svårt att prata också. Och att se in i varandras ögon. Och ännu svårare är det att inte verka nervös.
Allt är så himla normalt, och lättsamt och roligt, men samtidigt så väldigt allvarligt och - nervöst.
Och fast hans mamma är hemma och de skulle vänta tills hon gick till sängs så blir det svårt och tröjor åker av.
Hans händer på hennes bröst. De passar helt perfekt, inte en centimeter fel.
Allt fortsätter hela kvällen fast det känns som en sekund och sedan går allt så snabbt och plötsligt ligger han över henne och hans andetag går rakt in i hennes och de möts på mitten.
Han frågar om det gör ont och hon svarar att klart det gör lite ont men inte på ett dåligt sätt för det kan omöjligt göra ont på det där sättet som om man har gjort sig illa när hans kropp är innanför hennes och tvärt om.
Vi var de där tjejerna som Broder Daniel skulle hatat.
Hela tiden på gymnasiet var så. Hon tillhörde ju såklart vårt gäng, inget snack om saken, men vi ville för den delen inte ha henne där. Men hon lämnade oss inte, och hade en gång i tiden varit en del av kärnan i allt snack om skinnstövlar och sexiga underkläder. Efter ett lov så hade kommit tillbaka, förändrad. Hon hade varit mer reserverad. Tyst. På något sätt hade hon förändrats och vi ville inte höra på. Vi ville leva det livet vi levde och ville absolut inte höra talas om jobbiga saker. Vi ville inte ha henne där, hon var som en mörk smutsig fläck som bara störde.
Man sa inte bara till någon att "Nej nu får du börja vara med töntarna, prettotjejerna som lyssnar på indie eller feministSara." Nä. Man körde vår metod istället, visst kunde hon få vara med, men vadfan, vi orkade ju inte höra på hennes jävla gnäll? Så det var bättre att hon fattade att hon skulle hålla käften. Självklart var det det allra schysstaste alternativet, fastslog vi. Absolut.
Att vi sedan, ett år efter studenten, hörde talas om att hon hamnat på psyket medan vi blev Stureplansikoner med en touch av smarthet eftersom flera av oss drev viktiga frågor inom politiken eller spelade i band,
det var inte vårt fel.
Och ärligt talat, jag vet att en tjej inte hamnar på psyket för att hon inte fick vara med och snacka om sexställningar på tio-rasten.
Men ibland när jag ska somna, så kan jag inte undgå att undra, om det kanske aldrig hade gått så långt om hon någonsin hade fått prata om hur hon mådde.
Mona och Raniah.
Raniah såg allvarligt in i mina ögon.
Vi satt på golvet i hennes mysiga vardagsrum, och som vår egen lilla tradition tillät hade vi slängt av oss slöjorna, som vi alltid gjorde de gånger vi träffades. Hon bodde i en etta i Traneberg, den var inredd i ljusa färger och hade en sprakande liten kakelugn i köket. Underbart.
Men eftersom vi inte bodde så nära varandra längre var det svårt att ses, och jag pluggade fortfarande i Lund.
Den här helgen hade jag, de hårda studierna till trots, bestämt mig för att besöka henne från fredag till söndag. Nu var det lördag, vi hade precis slagit oss ner med var sitt glas rödvin.
Vi drack nästan aldrig, men ett glas rött för att få slappna av lite i nerverna (när ingen vi kände kunde se oss) kunde ingen skadas av.
Det hade alltid varit min och Raniahs lilla specialitet.
Vi unnade oss saker när vi träffades.
Hon gick alltid på en mycket sträng diet, vilket jag ansåg var riktigt knäppt, men när vi umgicks bakade vi vitt bröd med oliver, åt flera sorters ostar, smågodis och baklawa. Hennes lägenhet och vårt umgänge blev vår lilla fristad där vi flydde den stränga vardagen vi annars levde i, som alla andra.
Men nu kändes den mer som ett kvavt fängelse.
Det Raniah precis hade berättat gjorde mig stum av chock.
Jag satt helt stum och kände hur blodet pulserade i mina ådror, jag var oförmögen att varken röra mig eller säga något. Tillslut, efter bedövande långa sekunder, bad jag henne visa.
Hon drog ner sina byxor.
Hon drog ner sina trosor.
Istället för ett könsorgan med de vanliga delarna såg jag - ingenting.
Slät hud, inget som putade ut och inga blygdläppar. I mitten av allt löpte ett tjockt ärr.
Det är svårt att beskriva den chocken jag kände, bedrövelsen över vad någon hade gjort mot min vän när hon bara var en liten flicka.
Tårarna rann stilla nerför mina kinder.
"Jag vet inte varför jag inte har tänkt på en operation tidigare, jag har ju varit myndig i fyra år snart. Och jag har ju inte träffat min släkt sedan jag var liten. Men nu när jag och Joakim har varit tillsammans ett tag var det som om något som fick mig att vakna upp." Hon drog upp byxorna igen.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag bara grät.
Efter ett tag slängde jag mina armar om henne, och snyftade in i hennes hår.
Det borde vara hon som grät, tänkte jag.
"Mona, sluta nu. Det är ingen fara, jag har levt med det här hela livet, det är inte så att jag har fått en dödlig sjukdom eller något" Raniah lät besvärad.
"Berätta varför." Krävde jag. Tänk att jag, som visste så mycket om allt, inte visste något om det här?
Jag hade ju läst om könsstympning och sådär, men djävulen verkligen verkade ¨på så nära håll var det som om jag aldrig någonsin hade trott på honom innan. Och det hade jag ju, jag var ju muslim.
Men nyhetssändningar är svåra att ta till sig rakt in i hjärtat. Det här, däremot, fick mitt hjärta att fullständigt brista.
Och Raniah berättade. Det här var en vanlig tradition i många delar av Afrika.
Man ansåg att kvinnor som levde med könsorgan som kunde utbringa sexuell njutning var smutsiga.
Såklart levde inte många på det här sättet idag, men det var fortfarande vanligt.
Raniah var en av dom. De skar bort klitoris, blygdläpparna och sydde sedan ihop allt så att endast ett litet, litet hål återstod. Jag kunde inte förstå vad det var jag fick höra.
Tänk vad lite man egentligen vet om folk, funderade jag på vägen hem.
Sådana här stora saker är svåra att smälta, men samtidigt var det faschinerande att den personen som jag trodde att jag kände bäst i hela världen hade burit på en mycket större hemlighet än jag någonsin kunnat föreställa mig.
När kände man egentligen en person riktigt bra? Gjorde man någonsin det?
