Noveller och skit.

En dam kommer gående längs vägen. Hon är i femtioårsåldern, hon har en söt solklänning som framhäver hennes yppiga bröst. Den kvinnan måste ha en ordentlig behå på sig för att få brösten så uppnosiga trots åldern.
Eller så är hon mycket väldesignad av dagens duktiga kirurger.

- Men herregud? Är du ute och går i nattmössan eller vad håller du på med karl?

- Jag heter inte Karl.

- Nej det trodde jag inte heller, jag menar karl som synonym till ordet man. Ungefär.

- Jaha. Så pass. Vilket konstigt sätt du uttalar karl på. Jag är klarvaken. Går inte i sömnen.

- Varför är du klädd som att du inte vet ut eller in då? Du har boxershorts och nattskjorta?

- Jag orkar inte bry mig, det är sommar. Det är varmt. Jag fryser inte direkt av att gå ut i bara kalsonger.
Hon var tyst i några sekunder, bet lite på sin tumnagel, ljusrosa nagellack. Sedan sa hon:
- Vill du komma hem till mig så kan du få låna min mans kläder? Jag kan klä på dig.

- Och din man?

- Han är bortrest i tre månader.

- Tror du att jag inte äger egna kläder? Är det här någon sorts välgörenhet? Du låter ju inte riktigt klok.

- Nej jag förstår mycket väl att du har egna kläder men jag vill gärna älska med dig fram tills imorgon och sedan klä på dig varsamt så att du kan promenera hem i lugn och ro. Kanske tända en cigarett, jag känner på din doft att du är rökare.

- Ledsen. Jag tror nämligen att jag är homosexuell.

- På heltid?

- Ja. På heltid.

- Du vill inte göra ett försök då?

Det slutade med att jag följde med den där knäppa kvinnan hem iallafall. Hon kunde visa mig en hel del jag nästan inte visste fanns i sexuella sammanhang.

Så är det väl med erfarna kvinnor, antar jag. Det var såklart inte bara det faktumet att vi hade en underbar natt och sexuell kemi som fick mig att fastna. Jag vet fortfarande inte vad det var riktigt.

Men jag gick aldrig hem igen.

Vi satt på varsin sida av ett blankt bord. Det var en träskiva i massiv ek, enligt mamma.
Men vem bryr sig om det, ja, förutom mamma då.
Och hon var i vilket fall inte hemma.
I det rummet vi befann oss, i det huset vi var i, där fanns det i vilket fall verkligen inga vuxna.
Och när vi satt där i mitt grönmålade kök med varsin kaffekopp och ett flingpaket som vi åt direkt ur, när jag såg in i hans ansikte och betraktade hans drag på mindre än en meters avstånd, då var det som om jag plötsligt förstod att det här är inte som vanliga situationer.
Alltså, en ovanlig situation för att handla om mig, och om honom.
Helt ensamma i ett hus, och det var verkligen inte läskigt på det viset som det brukar vara när jag är ensam hemma. I vanliga fall brukar jag vara rädd för inbrott. Nu var jag rädd för något mycket värre.

Det här var läskigt på ett nytt, färskt sätt.
För att jag inte hade en aning om hur man agerade när en mörkhårig pojke med ögon som man drunknade i satt i ens hus för första gången. Visst hade vi hånglat lite förut.
Hans händer hade flera gånger trevat sig in under min t-shirt, försiktigt kramat om mitt bröst, så försiktigt och varsamt, som om jag kunde gå sönder när som helst. "Han kanske tror att jag är gjord av glas" tänkte jag då.
Och han är verkligen inte killen man kan tänka sig som försiktig och trevande.
Vi hade tillbringat ganska mycket tid tillsammans men bara under omständigheter som fester och lägenheter fulla med folk där vi kanske smugit in i något rum.

Men lite hångel på några fester i öldimma var en helt annan sak än ett påträngande tjockt allvar i ett knäpptyst hus. Jag stack ner handen i flingpaketet och fångade upp några flingor som jag slängde i munnen, vi var försjunkna i ett samtal, så mycket förstod jag. Min mun rörde sig och svarade mekaniskt, jag antar att jag svarade rätt normalt eftersom han nickade allvarligt och kom med utförliga svar som jag inte hörde.
Jag såg för mitt inre hur jag sa:

- Ska vi dra iväg någonstans?

Hur han tittade upp med den där mörka, allvarsamma blickan och frågade:

- Vart då?

-Jag vet inte men någonstans där vi kan vara helt för oss själva.
Där ingen vi känner kan se eller höra oss.
Då kan jag ligga en hel dag med huvudet på ditt nakna bröst och bara lyssna på din andning.
Jag brukar aldrig svara ärligt när du frågar mig, för jag vet att isåfall skulle allt vara över, men jag är sanslöst kär i dig. Från första gången jag såg dig, när du började i vår skola i åttan så visste jag att fan, den här killen, du, kommer förstöra mitt liv för många, många år framöver. Nu har vi börjat på samma gymnasium av världens slump, eller så är det ödet som bara flämtar och skriker om att vi måste bli tillsammans någon jävla gång.
Och helt ärligt, jag har ingen aning om ifall det verkligen blev så att du verkligen förstör mitt liv för att min intution är så stark och att jag bara hade rätt, liksom såg in i framtiden på något vis.
Eller om det faktiskt blev så för att jag redan hade sagt till min hjärna att den här killen kommer förstöra mitt liv. Jag vet inte.

Jag önskar bara att du kunde sluta vara så feg och rädd, för du måste gilla mig.
Det är logiskt omöjligt att du inte gillar mig. Ska jag säga varför? Det finns hur många bevis som helst.
Den där blicken du ger mig i klassrummet när jag som vanligt svarar rätt på en fråga under kemitimmen eller fysiken eller får MVG i matte C. Den är så beundrande, du ser upp på mig som om jag skulle balansera på en lina flera hundra meter upp i luften och sedan göra femtio bakåtvolter och landa perfekt på mina 37or till fötter. Ungefär så imponerad ser du ut att vara. 

Fler bevis, låt mig tänka...när vi festar tillsammans och vi råkar hamna i något rum där ingen är, eller i kön till toan och vi är dom enda där, då drar du alltid med fingrarna längs mitt klänningstyg som om du var förundrad över hur fint tyget var vävt, men fingertoppen löper längs konturen på mitt bröst, min höft, mitt lår och sedan ler du glittrande in i mina ögon, som om du har upptäckt det finaste som finns.
Eller, när jag sitter ensam på mitt rum en lördagsnatt och du smsar och frågar om jag vill komma över och spela tevespel. Mitt i natten.
Du lägger till i smset, vi behöver inte göra något annat än att spela spel, kom hit bara.
Och när jag kommer dit gnäller du hela natten över hur mycket du skulle vilja röra vid mig mer.
Men att du inte får, hur du skälver inombors för att det är så förbjudet.
Jag får lust att skrika, men gör det då! Du har ju gjort det förut!

Men jag säger ingenting, och nästa gång jag ser in i ditt ansikte är kinderna blöta av tårar.
Hur skulle dessa tunga tårar kunna skapas av annat än kärlek och lidelse?
Eller som den där gången du skrev en låt, och på er konsert sa du att "den här låten är till en tjej.
Som lärde mig andragradsekvationer. Utan dig hade jag aldrig klarat matte B. Tack älskling".
Det roliga med den gången jag lärde dig andragradsekvationer var att vi hade stängt in oss i ett rum på en fest, vi hade under alkoholens påverkan bestämt att jag skulle ha mattelektioner just på den där festen, och efter att du väl fattat hur man gjorde (ingen tänkte på att du skulle ha glömt allt dagen efter, ty minnet inte är särskilt skarpt efter tusen öl) så var jag bara tvungen att ge dig en kyss som belöning trots att jag visste jag absolut inte fick och strax därefter rullade vi runt bland lakanen, och vi klev inte ur sängen förrän dagen efter.
Då var mitt halmblonda hår helt tovigt och trassligt.
Du sa att du skulle borsta det åt mig, och jag svarade okej jag sätter mig vid spegeln.
Jag skulle just göra en ansats till att resa mig och klä på mig när du sa åt mig att bara sätta mig vid spegeln.
Inte klä på mig. Han låste dörren så att Victor, min klasskompis som hade haft festen, inte skulle komma in.
Han skulle säkert skvallrat annars tänkte vi.

Vi satt där nakna och såg på varandra och oss själva i spegeln, när du allvarsamt borstade och redde ut min tjocka hårman.

Det var några av alla fina bevis. Bevisen på att du inte klarar dig utan mig.

Så, vad säger du? Skulle du våga ta steget? Ett tåg till Göteborg bara sådär? Eller så tar vi mina besparingar från när pappa dog och drar till Paris, jag lovar dig att jag skulle våga det. Bara så att vi kan kyssa varandra hur mycket som helst utan att något förstörs.

Plötsligt bröts mina fantasier mitt itu av hans röst.

-Cleo? Vad tänker du på?

Jag kollade upp och påmindes om att vi visst hade ett samtal här över kaffekopparna, jag mindes ingenting av det han berättat.

- Förlåt. Jag är så trött bara. Vad sa du?

Han tittade misstroget på mig, men ett leende skymtade fram i en mungipan.

- Vad söt du är när du är sådär förrvirrad. Jo jag sa, att jag vet att jag sa att jag skulle stanna här tills ikväll men min tjej ringde nyss och sa att hennes dansläger blev inställt. Hon kommer börja undra, så jag drar till henne nu...Om det är okej?

Jag stirrade på honom. Om du bara visste vad jag precis har sagt till dig, din idiot.

- Ja. Självklart. Synd bara, nu när vi hade bestämt och så...

- Jag vet men, du fattar väl. Om hon fattar att jag är här...och dessutom med skolans snyggaste tjej är jag väl dödens.

Jag följde honom till ytterdörren med tunga steg. Jag gjorde mitt bästa för att inte bli glansig i ögonen.

När vi kramades hejdå så borrade han in näsan i min nacke och andades in min doft.

- Mysigt. Mumlade han.

- Men vem bryr sig. Gå nu.
Svarade jag strävt.

Han släppte mig, suckade och vände sig om för gå.

- Du? Frågade jag.

- Ja? Han vred sig åt mitt håll.

- Är du kär i henne?

Han tittade på mig, sorgset.
- Nej. Inte ett jävla dugg. Men varför skulle det intressera dig? Vad spelar det för roll om jag är tillsammans med henne så länge jag inte spiller någon tid? Eller har du något att berätta?
Jag stirrade, chockad, på honom. Det var nu jag skulle bekänna allting. Hade det varit en hollywoodfilm så hade jag kastat mig i hans famn och kysst honom, och sen sagt allt som jag nyss tänkt på.
Men jag fortsatte bara att stirra. Tillslut svarade jag:


-Jag bara undrade. Gå nu, innan du blir sen till din tjej.

Jag klev in i hallen och stängde dörren om mig, tyst. Skakande av gråt kröp jag ihop i fosterställning, tände en cigarett, och förbannade mig själv för min feghet. 

Hej! Det här är en skönlitterär blogg. Varje dag lägger jag upp en novell eller en dikt, eller kanske bara ett litet textstycke. Det texterna har gemensamt är däremot att alla är påhittade ur mitt eget lilla fantastiland, alltså handlar den här bloggen inte om mig och mitt verkliga liv. Allt eftersom kommer den här bloggen att fyllas av påhittade människors speciella liv och konstiga händelser, om deras tvångstankar och kärleksliv, deras sexvanor och pedantiska hygien. Ja, lite allt möjligt. Och ibland kommer det dyka upp lite dikter om kärlek också, mest för att de ska slippa ligga i sin ensamhet och skräpa bland mina dokument.

Istället för att låna novellböcker på bibliotek så räcker det alltså med att gå in här och läsa ett skönlitterärt stycke om dagen.

Jag heter Hannah, jag är sjutton år och går teaterlinjen på St Eriks gymnasium.
Förutom att skriva och spela teater så brukar jag lyssna på Johnny Cash eller The Smiths, hångla, teckna eller handla kläder. Nog pratat om mig. Vi hörs.