Telefon.

I ett rum med svarta väggar och affischer med Elvis på. Med lakan utav siden. Med en röd telefon i plast och ett par rödmålade läppar som talar in i telefonluren. Läpparna tillhör en flicka i tonåren, mycket vacker, ofta klassas hon faktiskt som ovanligt vacker. Men det vet hon förstås inte om, bara för att göra det perfekta porträttet fulländat. Hon har på sig festkläder, en kompis fyller arton och hon ska hem till henne och äta middag med tjejgänget.

Men nu har han ringt, mitt i allt.

Man reser sig ur sängen. Man petar i sig en macka för att mamma inte ska sitta och titta på en med sina rinniga whiskeyögon och tycka synd om en (mamma verkar tycka synd om allt för att slippa förstå att det är henne själv det är synd om). Man går till badrummet, lyckas, med lite ansträngning ta en dusch och tvätta håret och hela valsen.

Man sminkar sig tillslut, även om det bara är lite eyeliner.

Och sätter på sig en röd femtiotalare. Fin. Ja, folk säger det.

Och sen när hon sitter på sängkanten där och tänker att kanske, kanske klarar jag av att gå ut, att ta mitt förnuft till fånga just idag. Göra det jag ska, eller åtminstone länna att jag är kapabel till att göra någonting. Då ringer han.

Raserar hela muren. Hon känner att snart börjar sminket rinna, det är hon säker på.

Till vilken nytta?

Jo, han ville kolla så att hon bra för att liksom han har ju verkligen varit en idiot.

Jaha. En idiot. Jo det kanske är rätt ord för såna som blir kära i nya människor titt som tätt.

Finns inget att göra åt saken. Nu ligger det tjocka svarta sträck längs kinderna och ojdå där kommer illamåendet som gör att hela kroppen vill vändas ut och in, jaha. Det här var ju kul. Inte alls. Hon vill inget hellre än att förstöra hela hans liv, slita sönder hans kropp i stycken. Men det går ju inte! Hon slutar ändå upp som den som sitter gråtandes i andra änden av telefonen, hulkandes som ett litet barn och bedjandes som en redig kristen. Hon ber och ber och bönar om att snälla, snälla Albin kom tillbaka någon jävla gång.

Varför ringde han ens när han visste hur det skulle sluta?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0