Sanning och sånt där.

Hon satt i datorstolen, i mörkret såg hennes aniskte nästan grönt ut från datorskärmens sken.
Hennes bleka kropp lyste nästan genomskinlig och hennes blonda ruffsiga hår hängde ner för axlarna i tovor. Med några klick satte hon på Winnerbäck så att hans raspiga röst strömmade ur högtalarna.
Jag kröp ihop under täcket, ville inte tänka på alla jobbiga spänningar som egentligen fanns emellan oss just nu. Hon tittade på mig, hon såg ut som en liten skrämd kattunge där hon satt helt ihopkrupen.
- Det är som om du har mitt hjärta i en liten ask, vet du det? Och jag är så rädd, för jag kan inte lita på att du håller varsamt i dendär asken fattar du? Åh jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här men vadfan kärlek ska alltid vara så jävla läskigt! Tycker du inte det själv?
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tänkte aldrig i sådana banor och var inte lika djup och drömmande som hon, även om jag såklart på något vis förstod vad hon menade.


Det kunde nästan vara lite jobbigt ibland, att Emeli alltid skulle säga exakt vad hon tyckte och tänkte. Och man kunde ju inte direkt be henne att sluta med det heller, att för Emeli erkänna att man föredrog vita lögner och osanningar mot ärlighet och starka åsikter, vore som att erkänna för sin homofobiske far att man är gay. Visst, det händer lite då och då, de med riktigt ädla hjärtan (eller de som försöker skaffa sig det) känner förstås att de inte kan hålla inne med det, men resten, de som redan är lite nerskitade, för dessa människor är inte sanningen lika viktig.
Och det är den faktiskt inte för mig, tro det eller ej.
Det är ändå något som hela tiden sårar och gör en förvirrad. Det Emeli sa till mig för bara en stund sedan, är inte det ett praktbevis på sanningens osköna existens? Jo. Varför ska jag få sitta och lyssna på hur hennes hjärta ligger och bankar i någon osynlig liten ask som jag tydligen, rent fantasimässigt, håller i mina händer? Gör det mig lyckligare att veta hur mycket smärta jag vållar min flickvän? Att denna sanning ens existerar gör livet oskönt och obekvämt, men tack och lov så är det här ju ingen filosofisk uppsats, utan bara mina egna tankar, så där sätter jag ett stopp för den teaorin.

- Jonna? Varför svarar du inte ens på det jag säger?
Stopp. Här har jag ett val, tänkte jag, säg bara hur irreterande det är med hennes ständiga äckliga uppriktighet, eller fortsätt tiga och gör det också för resten av livet. Varför tänkte jag så? För det är så mina tvångstankar fungerar.

- Jadu. Det är en bra fråga. Jag vet inte riktigt.

Hon tittar på mig med ögon som strålar ut från det magra ansiktet.
Och efter det så sa hon det allra värsta. Hon förklarade att hon gör slut med mig för att hon ser på mig att jag aldrig säger vad jag verkligen känner, och att är det något hon verkligen inte klarar av så är det ouppriktighet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0