Noveller och skit.

Jag kastar mig upp ur sängen, genom persiennerna sträcker sig solen och kastar smala ränder ned på parkettgolvet. Jag drar upp dom snabbt så att vårsolen träffar hela min kropp och sedan fäster jag persiennsnöret så att solen ska nå hela rummet. Jag öppnar fönstret lite på glänt, andas in doften, det doftar bara lycka.

På min byrå ligger mobilen, jag tar upp den bara för att öppna upp ett sms som jag fick inatt som jag redan läst tusentals gånger, det står att han älskar mig, det är nedskrivet, inte i min fantasi, det finns ett bevis, det är där i min mobil. Fångat för alltid. Även om det är för bra för att vara sant så är det nog det finaste som någonsin hänt i världshistorien, hur många som än har sagt det till varandra innan.

Jag måste ut. Måste se världen med min nya blåögda blick.
Jag vill njuta av naivitetens ovanliga ögonblick och den hejdlösa lyckan, jag vill smitta av min lycka på allt jag ser.

När jag druckit ett glas apelsinjuice kastar jag på mig den tunna jackan ovapå pjamasen och småspringer ut i vårt lilla radhusområde. Jag synar stället och inser hur mycket grönska som har hunnit slå ut bland alla nogrannt målade hus. Det är så vackert. Jag går igenom en liten allé med rosenknoppar i rabatterna, och stannar vid de allra vackraste, böjer mig nära, nära och utbrister "godmorgon mina rosor!". Det känns upplyftande och lite, lite galet.

När jag hälsat på så många rosor jag bara orkar så springer resten av vägen genom allén och kommer ut till busshållsplatsen. Där står det en kvinna i en lysande gul kappa, jag springer fram till henne och talar om för henne vilken otroligt vacker kappa hon har, sedan går jag därifrån.

På min promenad möter jag en gammal gubbe som är ute med sin hund, han säger att jag ser glad ut och jag ropar tillbaka att jag nog är lyckligast i världen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Sedan bara måste jag fortsätta springa av mig ruset en stund.

Efter en stund är jag andfådd och kastar mig ner i fuktigt gräs, drar fingrarna genom alla platta strån, blundar och njuter av den kittlande beröringen.

Att gräs känns så fint mot handflatan har jag aldrig insett förut. Det måste jag komma ihåg.

Oväntat nog, slumrar jag till i gräset efter ett tag, och vaknar inte förrän min mobil ringer.

Displayen visar ett vackert pojknamn. Det gör nästan ont i magen för där inne växer en vacker kraft som är så stark att den svider.