Noveller och skit.

Världen är så jävla skitig. Det ska ni ha klart för er.
Tillochmed kärleken är nerskitad.

I ett rum med vita väggar står en säng med vita lakan. Sjukhussäng.
Gardiner pryder fönstret, mönstret går i grönt och blått, förmodligen tänkt att vara rogivande. Men färgerna får besökarna att tänka, att sjukhus föralltid kommer vara förbannade jävla sjukhus, en rogivande gardin gör ingenting bättre.
Vid fönstret står en yngre kvinna, hennes kappa är ljusblå och det speglar så fint mot hennes ögon som är mörkt havsblå med en nästan svart iris. Men det tänker hon självklart inte på just nu, inga vackra kappor i världen betyder något längre, hon tänker att livet är bra ironiskt.

Hon tänker tillbaka på när hon var nitton och skred mot altaret i triumf, inte hämnd. Utan bara av genuin lycka och en stark triumfkänsla som sa henne att om hon hade lyssnat på de andra istället för på hennes eget liv under bröstkorgen, som pumpade ut blod till hennes ådror varenda sekund och aldrig skulle svika henne, då hade hon inte vunnit till sist. Hon hade aldrig hittat någon annan att hysa så mycket kärlek för.
Folk sa att ålderskillnaden var för stor, hur skulle det bli när han var nitto och hon skulle vara runt 60? Skulle det vara kul att mista någon så tidigt i livet, skulle hon inte gå under av sorg då? Hon kontrade med att det vore absurt att ge upp en kärlek av såna skäl.

Och vännerna, klasskompisarna, de sa att det inte är omöjligt att älska någon så mycket vid den här åldern.
Helt omöjligt, man är inte uppe i den mognadsnivån!
Varför var ni isåfall tillsammans med era egna pojkvänner om ni aldrig älskat dom så mycket? Sa hon. Varför är ni tillsammans med dom om ni inte älskar dom?
Inget svar.
Hennes mamma ansåg att han var en äckligt rik pedofil som ville gifta sig med en nittonåring, sedan giftemålet hade de nästan inte pratat med varandra.

Hon tänker också på alla gamla vänner hon gav upp, eftersom han var så mycket äldre blev livet automatiskt mer anpassat till en vuxens liv, hon fick nya vänner, som visserligen var rätt okej men hon saknade att ha någon slags gemenskap. Har tiden med honom varit värd alla uppoffringar? Eller hade hennes omgivning rätt?
Hon visste svaret från början givetvis.
På glasrutan har rimfrost bildat ett tätt glittermönster, små stjärnor, och hon tänker på deras skidresa till Alperna. Då hade de varit gifta i fem år. De här minnena som inte låter ett dugg speciella när man berättar dom, det är de som känns allra verkligast, det är under en sådan stund man känner hur mycket man egentligen älskar någon.

De hade suttit på frukostbuffén, utsikten hade varit helt fantastisk. Han tog upp en av sina servetter, vek den dubbel och rev ut formen av ett halvt hjärta. När han sedan vek upp servetten var det ett hjärtformat hål i mitten av den vita fyrkanten. Han höll upp servetten framför sina ögon och tittade på henne genom hjärthålet.
"Såhär vill jag alltid se på dig. Genom mitt hjärta!" Sedan hade de båda brustit ut i gapskratt åt hans löjliga filmrepliker och hon hade lagt handen på hans och skrattande sagt att måste sluta leka romantiker när han inte hade det som krävdes älskling.

Och nu står hon här, vid ett sjukhusfönster i ett rum som är vitt och tomt.
Sängen som hade haft en levande kropp i sin famn för bara några timmar sedan står tom som en rå, iskall påminnelse. Inte för att hon behöver påminnas.
När döden infunnit sig i ett rum är det ingen som behöver påminnas.
Han har lagt sin tjocka, kvava dimma i varenda liten molekyl, det gör att rummet får en annorlunda atmosfär som vi människor alltid kommer se som skrämmande. Sorg är läskigt, och det är precis så det luktar. Sorg.
Hon kan bara inte förmå sig att gå därifrån, när hon vet att han för bara några timmar sedan andats luften som cirkulerar i det här rummet, åtminstone lite av hans luft måste finnas kvar.

Hon tänker att livet är bra ironiskt.
Hon blev varnad för att hon inte skulle kunna ta sorgen som äldre för att hela hennes pensionärsliv kommer spenderas som änka. Hon blev varnad för ålderskillnad, ändå försvann han av ett sjukt hjärta. På sätt och vis vann hon mot dom iallafall.