Skål för trogenhet och kärlek. För folk som vet vad de vill.
Han ligger där. Bara ligger där, helt lugn. Jag har puttat på honom, vrålat åt honom. Men det enda han gör är att ligga kvar, orörlig, lugn. Med den sorgsna blicken fäst på mig. I mitt bröst har det blåst upp till storm, det är jag som har gjort fel, men det virvlar, river och bränner innuti av sorg. Som om det var jag som var sviken.
Jag börjar nästan hyperventilera, jag tänder en cigg och börjar vanka fram och tillbaka i panik.
Jag börjar prata på, snabbt.
Jag vädjar, ber, snälla säg något någon gång! Snälla, snälla ligg inte bara där.
Tystnad.
Jag drar i hans täcke.
Jag kysser honom på munnen.
Jag börjar bli rädd, kan en människa vara såhär tyst?
Filip?
Jag börjar gråta.
Jag sätter mig på golvet.
Jag river mig i håret, snälla säg något då! Förlåt!
Ännu mer tystnad, han tänder också en cigarett, förmodligen det första livstecknet på mycket länge.
Jag börjar klämma en finne på min kind.
Jag skriker ännu mer åt honom.
Jag hotar med att sticka föralltid.
Då tittar han upp, förvånad.
"Sticka? Du har ju redan dragit? Den Jennifer jag kände skulle aldrig någonsin bedra mig. Det här är inte samma."
guud vad bra du är på att skriva :) är avis...
Tack! Äsch det kommer bara man övar lite ska du se. puss
