Jag är femton år.

Jag heter Erika. Jag är femton år.
Jag är så fucking uttråkad så jag kan dö. Väntar på att livet ska komma igång nån jävla gång.
Det är så surt allting. Och just nu är jag hos en tjej som heter Malin. Jag är dökär i en sjukt vacker Linus, som har brunt hår och jätteblek hy. Men han hänger liksom med ett annat gäng, som jag mest på senare tid har lärt känna.
Och vi har typ aldrig snackat, jag och Linus.

Det är liksom inte så lätt som det verkar. Att bara gå fram och snacka sådär avslappnat som Linda gör med Arvid.
Vi är på nån sorts fest där det mest är fjortisbrudar som ska väsnas hela jävla tiden.
Det är jävligt många från min skola. Men liksom, det underlättar inte för mig för har fram tills på senaste tiden knappt pratat med nån i min skola. Under sommaren blev jag och Linda med de Stora Gröna Ögonen kompisar. På nåt jävla vänster. Det var så jag började glida in i gänget. Men ingen pratar direkt med mig nu heller.
Jag kanske har druckit en och en halv öl eller något. Redan lite svajigt.
Men inte fan vågar jag gå fram och snacka med Linus för det.
Jag lutar mig mot väggen och försöker se sådär lagom nonchalant ut. Håller ögonen på honom i smyg.
Vet inte om jag lyckas. Blir trött på att jag aldrig kan göra någonting normalt!
Alltså. Vi går i nian nu. Jag vågar inte snacka med en endaste kille som jag tycker ser bra ut.

Linda berättade för några dagar sedan att Linus hade sagt att jag var rätt söt.
Rätt söt. Det var det jag oftast fick höra. Men iallafall, det är bättre än att vara tråkig. Eller ful.
Kan tänka mig att jag skulle vara typ en sjupoängare om man mätte. Ingen speciell färg på ögonen, inte stora bröst men inte små, lite snea tänder, blonderat hår men jag får liksom inte riktigt till det här drömsvallet, schysst stil men inte så spännande. Lagom längd men helt fantastiska ben när jag har högklackat. Typ så.

Men nu står Linus och drar handen genom sitt bruna hår, pratar med Johanna från åttan.
Hon har ett jävligt tight linne som liksom verkar klämma ihop brösten. Hon har rätt stora bröst, mycket större än mig. Och hon skrattar typ asmycket åt allt han säger.
Det är fett irriterande kan jag säga. Men vadfan ska jag göra? Typ gå fram och ba nämen tja Linus kan vi inte snacka lite vi som inte ens känner varandra fast jag har spanat på dig i typ mer än ett halvår?
Nä. Tror inte det. Nu börjar hon lägga armarna om honom.

Jag försöker hitta någon jag kan prata med. För att inte stå här som en jävla tönt liksom.
Tänker att jag kan prata lite med Pontus, vet att han har kollat in mig ett tag.
Jag går fram till honom och frågar om han har en öl. Han är jävligt full, kan knappt hålla ögonen öppna, och lutar sig fram mot mitt ansikte, han stinker sprit och mumlar att han kan byta den mot något.
Jag fattar ingenting och ba vadå?
"Nämen du har väl inte satt på dig domdär kläderna bara för att stå där mot väggen eller hur? Det syns ju att du vill ha kuk" Han sluddrar när han säger det. Jag känner mig bara äcklad. Stirrar som fan. Såg säkert asdum ut.
Och jag vet att om jag går nu kommer hela tjejgänget tycka att jag är såjävlatråkigmenalltsåduvillaldrighittapånåtochdumåstefanknullasnartsupnångångdåsläpplossliteErika!
Jag stirrar på Pontus. Vad fan vill han? Jag förstår inte riktigt vad han menar ändå. Att jag ska ligga med honom?
Suga av honom?
Jag känner bara att fuck you jag drar hitta nån äcklig fjortis.

Så jag drar. Utanför ytterdörren står det redan några rökare. En av dom är Snapsan, hon hänger med oss rätt mycket.
Men hon är väl lite busy också för hon går ettan i gymnasiet. Sjukt mycket plugg, säger hon. 
Hon nickar mot mig. De andra nickar mot mig. Jag hejar tillbaka och går igenom deras klunga.
På gräsmattan ligger en tjej och spyr.
Alltså jag är inget större fan av vare sig öl eller cigg, men liksom cigg är tillexempel en jävligt bra anledning att dra ut från en pinsam situation. Man väsnas bara lite med att hallåjagvarjufantvungenattröka! Liksom.
Går ut på vägen och sätter mig på trottoarkanten. Jag är femton år. Det är kallt.

Vad som hände sedan.

(Här är början på min novell till en tävling jag är med i. Tävlingen går ut på att skriva en novell om en filmkaraktärs liv efter att filmen tog slut. Så jag har gjort det och skickat in. Jag skriver om Amelie från Montmartre. Det här är bara lilla minibörjan på den, men jag kan säga att den blir väldigt sorglig sedan. Jag hatar mig själv lite för att jag mördar både en och två karaktärer, men det blir så bara! Jag älskar hela Amelie-världen så jag tycker själv att min novell är hjärtskärande sorglig. Det kan tyvärr inte hjälpas, ni får den lätta delen här iallafall! /yours)

Just då, den trettionde mars klockan 18.02 när en koltrast flaxade förbi en flickas fönster i Stockholm, när språkläraren Elliot McMillian precis avslutade det sista ordet i sin ordbok med konstiga ord, när ett fönster flög upp från en lägenhet i Paris och någon kastade ut brödsmulor till de hemlösa, just då: Friade Nino Quincampoix till Amelie Poulain, på en bakgata i Montmartre. Amelie tackade ja. Såklart att hon tackade ja. .

Men ni ska inte få höra om livet efter frieriet, om hur de levde lyckliga som man och hustru i alla sina dagar, ni ska få höra om tiden exakt efter att de åkte iväg på Ninos motorcykel, hur de skrattande kramade om varandra, när Amelies leende var bredare än någonsin och hennes hår fladdrade i vinden. Den berättelsen börjar här:

De hann göra så mycket tillsammans.

Från den dagen de ramlade in i varandra så slutade Nino att samla på fotoautomatsfotografier.
Han hade helt enkelt inte tid. Varenda sekund han kunde tillbringa med Amelie, var en sekund att ta väl hand om.
Så han började istället samla på bra citat av henne. Saker som hon sagt. Ständigt gick han runt med en papperslapp i fickan, om man vecklade ut den blev det en ganska lång lista, och så fort han tyckte att hon yttrade sig om något alldeles fantastiskt klokt, eller roligt, så skrev han upp det. Självklart brukade hon försöka få honom att sluta, hon brukade skratta lite och säga att hon minsann inte ville bli arkiverad.
Men han visste att hon tyckte att det var otroligt sött egentligen.

Amelie fortsatte att förändra andras liv. Men eftersom hon nu hade lite mer sällskap än förut (faktum är att Nino och en bur med fyra kanariefåglar flyttade in i hennes hus bara tre månader efter att de hade fallit i varandras armar för första gången) så hade inte heller hon lika mycket tid.


smutsigt golv

I säng i en stad
lite längre bort än vår
ligger någon gömd med
ett litet sår

innanför huden
där ingenting syns
där är allt i säkert förvar

men istället för att fråga snällt
om kyssar på kinden
kanske lite hjälp

väljer någon att
hålla käften
tills det slutar blöda
vem vet hur många år
det kan ta, då
kanske man snart
istället ramlar bort
hejdå

När hemma blir någon annanstans, 2.

Han hade aldrig varit ett jobbigt barn. Det visste han. Men hans mamma orkade ändå inte med honom, sa hon.
Så fort han hade glömt att plocka in disken i diskmaskinen, eller lämnat en urdrucken kaffekopp på bordet så kunde det utlösa en stor gråtattack. Det var inte så att hon tvingade honom sköta allt jobb i hemmet, men hon tålde inte att man inte plockade undan efter sig själv, hon jobbade mycket och var alltid stressad.
När andra människor var med så var hon som förbytt, hon strålade på middagarna hon anordnade hemma, hon lös starkast av alla i sitt lockiga blonda hår och vackra klänningar. Hennes skratt klingade så vackert i takt med allt skålande, och han minns när han var liten, då satt han alltid i hennes knä under kvällens gång fram tills det var sovdags.
Suddiga bilder från bardomen flög förbi hans inre syn, sedan kom mer färska minnesbilder, hans mamma iförd en festklänning full med spya, tomma spritflaskor under hennes säng, hur hon satt i duschen och skrek ut sin ångest.
Luddiga tankar han helst inte ville tänka på nu, han kände hur han började nicka till.

Adrian vaknade ur sin dvala på sängöverkastet av att någon bultade på dörren.
Han låg kvar, tyst.
Det bultade igen. Hårdare den här gången.
"Vem är det?"
"Det är din föreståndare, Edith heter jag, kan du vara god och öppna dörren nu."
Hon hade en varm men bestämd röst. Sakta släpade han sig ifrån sängen för att öppna dörren.
Där på andra sidan stod en ganska ung kvinna, lite kortare än honom, iklädd en stor stickad tröja.
Hon höll fram sin hand. Han tog den och skakade den.
"Hej. Du måste vara Adrian?"
"Ja." Han såg in i ett par nötbruna ögon. Hennes hår var ljusbrunt i en rak, vanlig axellång frisyr.
"Okej, Adrian, varför var du inte på mötet? Vi saknade dig där. Får jag komma in?"
"Visst. Kom in du." Svarade han, men ignorerade den första frågan. Hon steg in.
"Jag vill att du ska få lite papper som de andra fick på samlingen. Om regler och så.
Och sen vill jag att du ska veta att det här är en väldigt personlig skola, ni elever ränner inte runt som ni vill, är det samling så ska du komma på samlingen, jag skulle nog vilja säga att det är en av de viktigaste timmarna ni har för där upprätthåller vi kontakt mellan klassföreståndare och elev"
Hon såg honom i ögonen.
Adrians svar blev inte så trevligt.
"Men hur gammal är du egentligen? Du ser ut som 16, jag kan väl inte ha en 16åring som coach heller?"
Han visste inte riktigt varför han var så spydig mot henne, det var ju inte hennes fel att han blev ditskickad.
Hon såg kyligt på honom.
"Ursäkta? Du behöver verkligen få reda på reglerna på den här skolan, om jag inte tar fel. Adrian, på den här skolan visar vi respekt. Jag är 25 år, om det spelar någon roll. Har du rökt Adrian? Det luktar rök härinne."
Han skakade på huvudet och gjorde ögonen stora, som om han var förvånad.
"Nej jag har ingen aning varför det luktar rök"
Hon suckade. "Du förenklar den här situationen så otroligt mycket om du bara sammarbetar lite.
Jag vill få kontakt med dig förstår du väl. Det är mitt jobb. Imorgon ska vi samlas på skolgården klockan åtta.
Om du ursäktar så måste jag gå nu, men vi syns väl snart"
"Mm." Han höll upp dörren åt henne. Edith gick raskt ut. Hon var rätt söt, han kunde aldrig trott att hon var 25 år om man bara tittade på henne. Men sedan visste han ju att hon var lärare också, såklart att ingen lärare är tonåring.

När hemma blir någon annanstans.

Adrian låg på sängen. Ovanpå överkastet. Bara låg där och stirrade upp i taket. Vit sprucken färg. Stora mörka sprickor. Ett spindelnät i hörnet. Det är sådant som en gång hade vart fint att fotografera. Men ingenting spelade någon roll.
Nu var han framme.
Här skulle han stanna, åtminstone ett helt läsår. Han kunde verkligen inte tro att hans mamma gjorde så mot honom.
Han blev formligen utkastad ur sitt eget hem, till en skola för att bo där. En skola kan aldrig bli ett hem!
Hon var ju helt från vettet, det måste ju vem som helst se, jävla skit. Fast egentligen var hon inte så tokig, men han visste inte om han någonsin kunde förlåta henne för det här!

Det var bestämt att han skulle packa upp sina saker och sedan gå till ett samlingsrum, där skulle de nya till klassen samlas med en handledare. Och han skulle få en rumskamrat som skulle komma först efter några dagar.
När han hörde att han skulle sova själv i rummet några dagar höll han på att svimma av panik, men det kunde man förstås inte säga. Men nu skulle han alltså packa upp, och sedan gå till samlingsrummet.
Fan heller. Han låg bra där han låg.
Han hivade upp ett cigarettpaket och tände en cigarett. Han fattade att man förmodligen inte fick röka där inne. Han kunde inte dock inte bry sig mindre.

Efter ett tag tog han upp den fina kameran ändå, och fotade sprickorna i taket. Det plingade till från mobilen, han kastade sig fort efter den.

"Saknar dig så det gör ont. Kan inte fatta att vi inte ses förns om tre veckor älskling! Varför kan du inte komma redan nästa helg, du får bo hos mig hur mycket du vill det vet du puss"

Hans hand höll så hårt kring mobilen att knogarna vitnade. Fan. Han kunde inte heller förstå att han skulle vara utan henne så jävla, jävla mycket. Hans äckeltant till morsa hade verkligen förstört hans liv.
Det värkte i magen efter henne.

Fiket (2).

Sandra styrde sina steg mot bordet där de satt. Hälsade glatt och kramade alla tre, hon tog av sig jackan och satte sig ner. Stämningen var lite spänd. Mira var den första att säga något.
"Så...berätta då! Hur var det då? Fick du ett bra ligg med Sebastian?" Undrade hon spydigt.
"Vad menar du?" Frågade Sandra, hon visste precis vad Mira menade men hon ville helst glida undan från frågan lite.
"Du vet vad hon menar, du har legat med den snyggaste killen i hela trean?" Frågade Vanessa. Hennes vänner lät så anklagande. Lina stirrade mest ner i sin kopp. Hennes välvårdade ögonbryn hade en bekymrad rynka emellan sig.
Hon visste att det skulle bli såhär. Bara för att de var avundsjuka och också hade haft ögonen på honom skulle de bli sura, och försöka hitta nån anledning till att det hon gjort var fel.
Det dom inte visste var att det var lite mer speciellt mellan henne och honom. Det hade inte varit en vanligt ligg.
Men det kunde hon inte säga, de skulle börja snacka runt om att hon var kär i honom.
"Jaså du menar det. Det var inget speciellt.." Avfärdade hon frågan.
Mira tittade skeptiskt på henne. Hennes klänning från Carin Wester gick i ett svart, skirt material och håret var mörkt, glansigt och välkammat. Sandra hade aldrig haft råd med klänningar från Carin Wester. Det hade resten av tjejgänget.
Det var bara en av alla skillnader mellan henne och dom andra tjejerna. I hennes stora familj var det inte så viktigt med kläder och lyx, men ibland var det lite tråkigt att ständigt få höra kommentarer som "fast du nästan bara handlar second hand så har du rätt fin stil".
"Jaha. Men jag förstår inte. Jag sa ju till dig i fredags att jag var ganska inne på den killen?" Nu fräste nästan Mira.
"Men gud ta det lugnt! Du hade ju inte direkt paxat honom eller hur?"
Nu glodde alla tre tjejer storögt på henne.
"Ursäkta? Shit vilken attityd du hade idag då..." Mumlade Mira.
"Jamen alltså vadå är du typ intresserad av honom eller? För du känner ju inte ens honom liksom, och Mira har ju typ känt han i ett halvår och hon sa ju att hon var intresserad eller hur?" Det var första gången Lina yttrade sig.
Sandra kände det som att rummet krympte runt henne. Vad skulle hon säga? Sanningen? Att hon kanske var kär i honom? Det vore vansinne, alla skulle tro att hon hade mist förståndet. För hon kände honom ju egentligen inte.
Det var bara det att det kändes som att de hade känt varandra hur länge som helst.
Hans ansiktsutryck kändes så bekanta.
"Mira får göra precis vad hon vill" Svarade hon bara och tittade suckande ner i bordet.

Partners

"Du ser så jävla tråkig ut vet du det?"
"Jaha...?"
"Kan du aldrig göra någonting med ditt utseende?"
"Som vadå?"
"Jag vill göra slut! Att du ens bryr dig om vad jag säger! Att du bara tuggar i dig allt sådär!"
"Jaha, ja, jag kan ju inte hindra dig från att göra något du verkligen vill, men är du säker..."
"Var bara tyst jag orkar inte höra på ditt lugna förmildrande snack! Jag gör slut! Tyst!"
"Okej."

Tystnad i fem minuter.

"Du skulle kunna klippa page iochförsig."
"Ja det skulle vara lite spännande."
"Och färga det blondt."
"Ja varför inte. Det är ju modernt också."


En liten påmminelse.

Flera gånger när jag skrivit ur jag-form på en text får jag kommenterar som ser ut som att läsaren tror att det är jag som skrivit ur mitt eget "jag".
Allt är påhittat. Rena lögner. Det är inte jag som talar ut om mina problem och mina tankar, jag hittar på helt nya situationer och nya karaktärer med helt ihopsnurrade egenskaper som inte har så mycket att göra med mig egentligen. Inte mer än att det är jag som kommer på det, förstås.

Jag har en dagbok och en privat blogg, där skriver jag om mina tankar, här; hittar jag på!
Ville bara förtydliga det en gång till, eftersom det skulle vara synd om det missförstås och man tror att mina personliga tankar är på ett vis, när de egentligen kanske är mil ifrån vad jag tycker egentilgen.
Visst, ibland skriver jag ju personliga åsikter, som nu. Men då avslutar jag det alltidalltid med något som visar att det är jag, exempelvis "hälsningar hannah" eller "/hannah" eller "/yours xxxxxxxxx" typ.
Haha. Nu vet ni. Allt är lögner.

/Yours

Fiket.

De satt inne på fiket redan när hon kom in.
Så fort hon såg dom så vände det sig lite i magen. Vad är det med mig? Tänkte hon, det här ju mina kompisar.
Där satt de i sina välskräddade jackor och tävlade om vem som kunde skratta högst. Rörde om i latteglasen och studerade kanske en nagel med fransk manikyr.

(Fortsättning följer imorgon)

I.

Hon håller för hans ögon och berättar en hemlig historia för honom.
Den handlar om två som kommer på att de nog är kära i varandra fast ingen annan vet om det.
Han ler och säger något. Resten av kvällen är som en blek dröm när de minns tillbaka, av klänningar med guldkanter på ett dansgolv, kyssar längs halsen. Om 60tals-filmer som de tittade på och en ljummen dusch i hennes badrum.


Inte mer.

Att det kan göra så ont i en bröstkorg av något som inte är förkylning, inte för många cigaretter, inte ett slag i solarplexus och inte av att hålla andan för länge är otroligt förvånande första gången.
Andra gången har man glömt hur det kändes den första och man blir nästan lika förvånad.
Efter några gånger rinner sorgen in och ut som en öppen kanal av det renaste vatten, man öppnar upp alla grindar för att låta vemsomhelst svalka sina solvarma fötter och smaka på det söta vattnet.
Det är nästan så att det skulle vara skönt att låta kanalen svämma över och man vill långsamt drunkna i allt det kalla.
Men sedan minns man att det är nog inte värt besväret.
"Hellre bär vi våra vanda plågor än flyr till andra vi inte känner" säger man i strålkastarljuset och känner igen sig alltför mycket.


Ingen vet någonting någonsin snälla ge mig en alvedon.

"Ser du inte att jag har köpt en ny tröja?"
"Åh. Förlåt, jag såg inte det nej"
"Jaha. Varför har vi aldrig något att prata om längre?"
"Det har vi väl"
"Nej det har vi inte. Hur vet när man när man inte är kär längre?"
"Det vet man aldrig. Ibland får man för sig att man inte är kär i personen och då får man chansa och gära slut eller stanna kvar"
"Vad hemskt om man skulle ångra sig!"
"Jo."


Jag önskar jag vore någon annan.

Jag har aldrig varit bra på att gråta själen ur mig.
När jag blir ledsen så sätter jag mig ner och stirrar rakt fram, sedan tänker jag, jaha, det var det då.
Man får höra att det är bra att gråta. Gråt ut, säger dom.
Jag önskar att jag var en sån där passionerad ung man som man ibland ser i filmer, som rycker tag sin flickvän i håret och säger att om du lämnar mig, om du lämnar mig, då hoppar jag! Jag klarar mig inte utan dig, fattar du det?! Det finns inget annat sätt att säga det på, jag dör helt enkelt! Jag tänker hoppa!
Och när jag älskade med henne skulle jag göra det med sådan precision och känsla att hon skulle undra om det verkligen finns sådana män påriktigt, hon skulle bli helt betagen och nykär varje gång, och efteråt skulle hon kura ihop sig runt mig och viska att jag aldrig, aldrig fick tröttna på henne.
Älskling, kära, finaste du, är du helt från vettet? Att jag skulle tröttna på dig, åh, det är en sån bisarr tanke att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara! Jag tänker på dig varenda sekund, jag vet att det är en klyscha, men jag får verkligen inte ut dig ur mitt huvud, skulle jag säga. Jag skulle mena det såklart, men att jag skulle kunna sätta ord på mina känslor på det viset utan att skämmas, det skulle kännas så fantastiskt.

När någon började bråka med mig på en bar så skulle jag bara titta på honom med mina respektingivande ögon, kröka på överläppen och säga men fyfan, skärp dig, du är ju alldeles för full. Stick.
Och han skulle sticka. Jag skulle inte ens känna det minsta sug av att vilja rycka tag i den störande mannens krage.

När jag fick sparken på jobbet skulle jag spotta på chefens skrivbord.

Första dagen av sommarvärme, då skulle jag springa ut i ett glädjerus, ut till sjön och kasta mig i vattnet av liv och lust med kläderna på. Mina barn skulle skratta åt deras galna pappa, och när de berättade om mig för deras barnbarn skulle de säga, när han gjorde något, var det alltid spontant och han gav alltid allt, er farfar.

Jag skulle skratta högt och helhjärtat av bubblande fnitter som låg i magen när jag kollade på roliga komedier på Tv. Inte bara le lite, skratta inombords som de flesta gör när de ser en rolig film. Om jag ville skratta skulle jag banne mig skratta ordentligt!

När jag fick för mig att städa huset skulle jag få ett sådant ryck att jag rengjorde allt, skurade alla lister in i minsta detalj och torkade av alla ljuslyktor från damm, hela huset skulle skina och jag skulle sätta färska snittblommor i vaser för att ge köket en riktigt hem-ljuva-hemkänsla. Inte för att jag skulle känna någon prestige över att allt måste rent och fint, utan för att jag alltid gav gärnet som den passionerade människa jag var.

På restauranger skulle jag beställa in så mycket goda rätter jag bara orkade, det godaste vinet jag visste fast jag inte hade råd och sedan, när det var dags för efterrätt, skulle jag nogrannt provsmaka varenda dessert som fanns, långsamt och metodiskt. Jag älskar nämligen alla sorters efterrätter, men framför allt hallonpaj.
Hovmästaren skulle skratta och säga, den där mannen, vår finaste stammis, han är allt en riktigt livsnjutare!

Men jag är inte en sådan man. Jag har aldrig gråtit ut. Jag har aldrig bett min älskade att stanna. Jag har aldrig smakat fler desserter än kanske tio stycken. Jag är 76 år gammal.
I hela mitt liv har jag bara satt mig ner, stirrat rakt fram, och sedan har jag tänkt, jaha, det var det då.

Regn.

Regn.
Regn rensar
Regn renar.
Regn rinner.
Regn försvinner.

I väntan på ett tåg 04.00

Jag sätter mig ner och väntar
På att din andedräkt ska hinna
Studsa mot mitt ansikte och tillbaka
Jag väntar
På att dina ögon ska hinna
Reflektera ljuset från de blå som är mina

Jag har alltid suttit och väntat
På att dina smala ben ska lyckas ta dig någonstans
Närmare mig
Jag har alltid väntat
För att jag tror att du ska stärka mig
Så som solen stärker de köldskadade
I det här förbannade jävla landet

Och under hela den här tiden
Är jag så jävla vettskrämd
Jag tror att jag egentligen alltid kommer vara det
Det läskigaste min idévärld kan föda fram
Är att stå kvar på perrongen
Och se dig stiga på utan mig
Med flit


Att tänka.

Plötsligt fick hon en tanke när hon sprang över den soliga sommarängen och förgäves letade efter sina röda skor.
Hon stannade upp. Tanken var visserligen väldigt bisarr, men hon tänkte; att tänk om hela hennes liv, det hon upplever har varit hennes liv, tänk om allt bara är en dröm hon drömde nu när hon sov.
Tänk om hon egentligen föddes när hon trodde att hon vaknade.

Inte för att det skulle göra någon skillnad. Men då kunde hon iallafall trösta sig med att alla bedrövliga sorger hon haft aldrig har existerat i verkligheten, vilket skulle betyda att hon var en sorglös person och inte behöva tröstas.
Men alla de fina, de människorna hon tyckte om, de skulle då inte heller existera, så ja..
Det var nog en hemskt dum tanke när hon tänkte efter.
Hon fortsatte att leta efter skorna istället.


En personlig åsikt.

Jag tänker inte lägga ut Lars Vilks försök till Muhammed-karikatyr här.
Men om ni googlar (om ni inte sett dom tidigare) dom så ska ni få se något intressant.
Han ritar så fasansfullt fult. Självklart kan man ju inte säga att han inte kan teckna. Men teckningsstilen är varken uppseendeväckande, finslipad eller känsloväckande.
Jag vill bli konstnär. Och om jag hade tecknat sådär tråkigt så skulle jag säkert också frestas till att måla ett riktigt upprörande ämne. Har man inte någon riktig kvalitét att ta till och göra sig hörd igenom, ja då förstår jag att man vill väsnas så mycket man bara kan för att få uppmärksamhet på andra vis. Ungefär som Kissie och andra fjortisbloggar, som bara provicerar och blir stora på det.
Har man inget annat att visa upp eller ta till, då kan man ju sitta där och kasta skit på andra.
Jag förstår det fullständigt, jag hade gjort lika dant om jag var i deras situation.
I behov att fånga uppmärksamhet, men i brist på talanger, då skriker man hellre högst av alla.

Jag är inte ett dugg politiskt korrekt eller estetiskt rättvis, ingen finsmakare kring konst och ingen debattör; men det verkar alla andra vilja vara ändå så det räcker och blir över.
Däremot har jag levt med Islam i min närhet under många år. Ev av mina allra bästa vänner i hela världen, den vackraste och roligaste människan jag vet, hon är muslim.
Hon har inga bomber under sängen (så vitt jag vet).

Men det är inte i kampen för yttrandefriheten såna här "konstverk" uppstår.
Det är antingen för att han tecknar så jävla fult, eller lite såhär;
Ingen kan väl ha undgått, hur media, bloggar, sverigedemokrater och muslimer själva har vridit och vändit på begreppet islam att alla tillslut har tappat greppet kring vad det egentligen är?
Alla är rädda för Den Stora Skrämmande Muslimen.
Media målar upp islam som en stor skäggig gubbe i turban som bor i Rinkeby och Afghanistan.
Som förtrycker sin fru och gifter bort sin dotter.
Det jag vill säga är, att alla verkar veta så lite om islam men samtidigt vara så förbannat vettskrämda för fenomenet "Att vara en muslim".
Om man nu är så rädd, ska man då inte utmana sina fobier, låna en Koran någonstans och sätta sig ner och undersöka saken? Det vore väl häftigt va! Vilka grejer det skulle stå i Expressen.
"Jag övervann min största fobi!"
Det skulle jag vilja se Jimmie Åkesson göra. Fast det är ju inte nödvändigt, vem som helst kan sväva i tron på att ett folk står under ens eget folk om den så vill, men jag erkänner det vore hemskt roligt.

Det bor det ungefär 85.000 muslimer i Sverige (2001).
Enligt diverse högerextreminister kanske Sverige är ett muslimskt land om 20 år som serverar Halal på alla restauranger (hemska tanke), våra barn kommer säkerligen tvingas att bära slöja i skolan och våra döttrar kommer aldrig mer få gå i kortkortkjol!

Jag säger bara, komigen nu.
Slappna av. Jag känner inte en enda muslim som vill ta över Sverige.
Eller som vill ta över världen, ingen som ligger och ruvar på konspirationer om att bomba stadshuset. Det är ungefär lika vanligt som att man stöter på kristna som sympatiserar med Pastorn i Knutby. Självklart ska man belysa de problem med Islam som finns.
Men det är inte det som sker längre. Ingen tidning belyser någonting med Islam längre, inte religionen.

Folk har tråkigt. De använder Hatet som bensin och är allmänt så rädda att de pissar i byxan.
Eller; Så skrämmer somliga upp sig i brist på grymma skräckfilmer, varför produceras det bara dåliga skräckflimer nu för tiden?

Alla har sagt sitt. Nu får ni även mitt. /Yours

Vinter.

Vintervarm.
Vintervarv.
Vintervin.
Vintervila.
Söv mig sömnlös.
Sup mig slutkörd.

Såhär sa hon:

Såhär sa min flickvän till mig igår när vi vaknade och låg bland varma trassliga lakan i ett rum där solljuset strilade in mellan persiennerna och vi hade gammalt smink under ögonen.
"Vet att du är grinig, och därför tycker du bara att jag är löjlig men jag kom på två saker idag: 
1. Jag vet att det inte går men jag vill veta allt du någonsin har gjort i ditt liv bara för att det handlar om dig.
2. När jag vaknade imorse låg du och andades i min nacke som små andningspustar och det var nog det finaste jag någonsin känt.
Jag vet inte varför." Jag slutade vara grinig.


Vem vill du vara?

Det är bara att välja och vraka. Det finns så många samhällsformer och moralmallar att man kan läsa alla roller som ur ett riktigt saftigt manus. Det gör oss trötta på mänskligheten men ändå orkar ingen göra något.
 
Du kan få vara hon som satsar allt, hon är bara arton år men det duger inte att bara få leva och ägna sig åt sånt som tonåringar gör. Hon köper kaffe på take-away för att hon har för lite tid, hennes pappa har hon inte pratat ordentligt med på flera månader och hon vet knappt vad hennes pojkvän gör på jobbet för att hon har så fullt upp med sitt eget. När hon köpt sin take-away så knäpper hon igen pälsen och rusar det snabbaste hon kan till skolan, hon pratar högt i telefonen om möten för att det ska låta som om hon ska till jobbet. Det är fult att vara ung.

Du kan få vara hon som går på Globala och virkar tygbitar att sätta upp på lyktstolpar, hon har två piercingar i näsan, har klippt håret jättekort och färgat det svart, och kallar sig ultrafeminist. Men egentligen vet hon inte mer om feminism än att hon har slutat raka benen och fittan och kallar sig lesbisk.

Du kan få vara den största klichén av alla, är det inte hockeykillen? Han med stora händer och breda axlar, han som har tighta t-shirtar som för att visa upp sig och som alltid dricker starköl på festerna. Har någon någonsin försökt se igenom en sån här kille? Hockeykillar bara finns där och folk vet redan hur de fungerar. Tror dom.
Ja, du kan få vara en hockeykille om du vill.

Du kan få vara dom som går på Södra Latin. De är jättesöder och jättevänster och har sidväskor och sen samtidigt är dom lite fashion ni vet. De är helt galet udda och skulle det inte vara det så, är de ju iallafall otroligt smarta, så det spelar ingen roll.

Du kan testa på att vara hon med prickiga vintageklänningar och mormorskängor som tycker att allt är så himlans, himlans FINT. Hon målar hjärtan och kaniner och fluffiga moln med svart spritpenna på väggen och fotar det med systemkameran. Lägger ut det på bloggen och skriver "Såhär ska min sommar se ut, FINT".

Du får gärna vara det där fettot på tunnelbanan, med finnar, två decimeter bred utväxt och en grå täckjacka från någon okänd liten butik hennes mamma handlar på för att spara pengar. Hon som har läsglasögon utan en spexig båge och ibland i mjukisbyxor, alldeles svettig i ansiktet flåsar hon när hon kliver på.
Och antingen kollar ett gäng kompisar på henne och tänker, fyfan, vilken misslyckad tjej.
Eller så ser de igenom henne totalt. De ignorerar allt som för ögonen inte är behagfullt. 

Om du vill, får du vara han som ignorerar sin flickvän, han som inte vet varför han gör så, men han liksom njuter av att veta hur hon mår när han styr hennes liv som om han höll i en fjärrkontroll.
Han njuter lika mycket när han vet hur orolig hon blir för att han röker på tills han inte kan stå på benen nästan varje helg, han vet att hon gråter av rädsla när hon kommer hem, han ser det i hennes blick varje gång hon är med i hans gäng, och på något vis roas han lite av det.

Det är också tacksamt om du blir tjejen med alldeles för smalt noppade ögonbryn; hon som tillslut får en unge med en pappa som inte vill kalla sig pappa och hon är den som förlorade sin egen pappa och det är hon som försöker vara både barnets mamma och pappa och hon som önskar att någon kunde knacka henne på axeln och säga här är jag lilla vännen, jag är din pappa. Det är tacksamt för att det blir kul att titta på när hon röker i teve när hon är med i "Unga mödrar".

Du kan också vara han som är helt bortkommen. Som inte har hamnat någonstans. Han tillhör inte någon och han har ingen blogg där han kan sätta in sig själv i ett fack. Han har en ganska snygg stil, och ganska många vänner men inte fan passar han in någonstans.

Eller så kan du vara den som föraktar dom alla. Ser ner på varenda en för att du är nån annan.

Ni har hört den förr men sålänge det skär i hjärtat så är det värt.

Malin satt på köksgolvet. Det var smutsigt, när man hade handflatan mot det kände man hur det klibbade av mystisk smuts. Äckligt som tusan, hon kunde inte ens minnas sist hon skurade.

Hon hade gråtit konstant nu, från klockan fem på eftermiddagen till klockan tolv på natten.
Hur mycket kan en människa egentligen gråta innan tårarna tar slut?
Frågan består.

Sexigt, del två.

Jag steg in på jobbet iförd min avklippta manchesterkjol, och jag hade matchat med ett par klackskor jag hittade i skohyllan, taxklack. Det var ju inte vidare modernt med låga klackskor men jag kände, att hellre låga klackar än inget alls! På något sätt ville jag ändå få lite uppmärksamhet från Daniel nu trots allt, jag tror att drömmen låg kvar i min hjärna som dimma och ekade om hans hand under min kjol. Ni vet, hur man kan leva kvar lite i drömmar under en hel dag sådär. När jag stod vid kaffeautomaten och väntade på min kaffe gick han förbi mig. Han gick förbi mig. Han sa inte ens hej, det brukar han åtminstone göra.
Jag vände mig om och såg hans ryggtavla nochalant glida iväg i korridoren. Vart kunde han vara påväg, tänkte jag, det ser ut som han går mot Andersens rum, han går...han går in i konferensrummet! Helvetesjävlarskitdetär måndagsmötevadskajagtamigtill och fanhanharjurättsnyggrumpaegentligen! Exakt allt detta tänkte jag på en och  samma gång. Jag, som aldrig tittar på folks rumpor, det känns liksom för personligt. Alldeles för intimt, jag skulle inte vilja att någon kollade in min rumpa utan att jag visste om det. Jag menar, när jag hade den där kjolen så ville ju ändå säga att det är okej, titta på min rumpa hur mycket du vill. Men annars, nej usch!
Men nu sprang jag det fortaste jag kunde för att hinna till konferensrummet innan Daniel stängde dörren, kom jag sent så skulle jag vara död!

Jag hann till mötet. Efteråt trippade jag ut på mina små klackar som ändå var vingliga och efter mig kom Susanna. Med sin oklanderliga svarta kavaj. Den enda som bär åttiotalsburr och verkligen passar i det.  
"Det är lustigt vad uppklädd du är då" Slängde hon ur sig.
"Jaså"
"Men en manchesterkjol...hur tänkte du?" Hon skrattade menande.
"Vetintejaghittadedenigarderobenbara" Slängde jag ur mig, lite för snabbt. Jag har aldrig kunnat ljuga särskilt bra.
"Jaså" Det syntes att hon inte trodde mig.

Jag gick och åt lunch med Susanna och Senioren Sally. Hon har jobbat på vårat jobb enda sedan det startade, alltså i 40 år. Hon kan allt om allting, hon är alltid uttråkad och kräver ständigt löneförhöjning. Hon är rynkig. Och hon röker. Rökare är det äckligaste jag vet.
Om någon, exempelvis du kära läsare, skulle fråga mig varför jag i hela friden åt lunch med dessa människor när jag beskrivit de båda som ganska jobbiga och kanske tillochmed motbjudande, så blir mitt svar; jag har inget bra svar på den frågan. Eller om jag är ärlig; jag är en svag och klen person som inte kan säga nej när jag erbjuds annat sällskap än i form av min katt som jag har hemma.
"Så...tjejen, du har skaffat dig en ny stil här på jobbet eller?" Frågade SS (Senioren Sally) hånfullt.
Jag visste än en gång inte vad jag skulle svara på dessa konstiga påståenden. Jag kunde ju liksom bara inte säga nejmen jag drömde en sexdröm om Daniel och helt plötsligt kände jag mig sexig.
"Jag drömde en sexdröm om Daniel Efvengren och helt plötsligt kände jag mig sexig" Slank det ur mig. Ändå.
Tystnaden var förödande.

Lite senare på jobbet öppnade Daniel dörren till mitt kontor, stack in huvudet och sa:
"Snygg kjol, du får gärna ha sex med mig påriktigt istället" Och gapskrattade.

Jag gick hem och grät. Sedan bar jag aldrig mer kjol.
(Men jag och Daniel hade verkligen sex på hans skrivbord en gång. Fast flera år senare. Den sagan tar vi en annan gång.)



Hejdå.

Du har ingen aning om vad du missar när du skrattar i mitt ansikte när jag säger att jag faktiskt blev sårad.
Du har ingen aning om vad du missar när du struntar i att ringa upp när du har lovat att du verkligen ska det.
Du har ingen aning om vad du missar när du säger att du inte är värd mig och att vi borde sluta umgås och ses.
Du har ingen aning om hur mycket du kommer ångra dig men aja ha det fint, lycka till och så vidare, tillsvidare.


Vem är alkis?

Nils satt på en parkbänk och njöt av morgonen. Luften var så annorlunda och liksom...lätt att andas in.
Det var så skönt nu när våren började komma, solen värmde så snällt mot ansiktet.
Han tog upp en av ölflaskorna han hade köpt dagen innan, bände upp kapsylen med öppnaren han hade i fickan och tog dagens första klunk. Ah. Det här renade minsann själen, tänkte han.

Dagen hade, med sin fina start, flutit på ganska bra. På eftermiddagen hade han gått över Blackebergs torg och träffat killarna på stamhaket som låg runt hörnet.
De hade pratat och skrattat som vanligt, diskuterat problemen mellan Gurra och hans fru, hon ville skiljas för att han lade alla pengar på sprit, och nu var han bedrövad.
"Jag fattar de inte, jag trodde liksom hon älskade mej o så men jag fatta ju att de e jobbigt för henne men jag tycker hon borde finnas där för mej....det e ju i nöd och lust eller hur?" Snyftade Gurra.
Ingen av gubbarna hade hjärta att säga att det kanske inte var "i nöd och lust" efter 15 års liv där han bara hade hängt på haket och druckit öl. De ville inte säga det dels, på grund av att de inte ville såra varandra, de hade ju nästan alla haft varsin fru som tillslut lämnat dom. Alternativt att de börjat dricka just för att kanske deras fru lämnat dom.
Och dels ville de inte påminna sig själva om att de också hade hängt på haket i hur många år som helst.
Att de vigt sina liv åt något de absolut aldrig kunnat tänka sig för kanske 30 år sedan. Ingen tonåring har väl som framtidsplan att strosa runt i Blackeberg och dricka sprit.
Men livet tar ju inte alltid de vändningar man tror.

När Nils gick hemmåt den natten så såg han två flickor sitta på en trottoarkant. Det var ju inte så ovanligt, men gatlyktan lyste upp deras ansikten, och han råkade titta på den ena flickan och, hon tittade rakt på honom.
Allvarligt. Så han stod kvar, svajade lite.
"Hej." Sa han.
Hennes kompis såg rädd ut.
Den allvarliga flickan hade en grön klänning och en svart jacka, i handen höll hon en lättöl.
"Varför pratar du med småflickor för?" Undrade hon vasst.
Han visste inte vad han skulle svara, hon hade sett ut som att hon hade givit en signal till ett samtal, kanske hade han missuppfattat hennes blick.
"Jag...jag vet inte jag tycker du var fin bara o ögona var så allvarliga" Svarade han.
Alkoholen gjorde honom ärlig utan att ens hann tänka på det.
"Jaså. Du verkar också fin fast du har ett förskräckligt ovårdat skägg."
"Nej jag är inte så fin av mig, jag är nog förskräckligt ovårdad hela jag"

(Fortsättning följer)

Liv.

Tonårsgraviditet. 

Sara vaknade upp av att klockan pep halv sex. Hon sträckte på sig, under täcket var det så varmt och mysigt. Vanligtvis brukade hon slippa ställa klockan och kunna sova ut tills barnet började skrika, men nu skulle de till vårdscentralen på rutinundersökning.
Hon stålsatte sig för kylan som skulle komma att gripa den sömnvarma tonårskroppen när hon reste sig ur sängen. Kallt. Hon huttrade till och kände hur håret reste sig på armarna.
Hon gick fram till den rosamålade spjälsängen. Fem månader gamla Millis hade inte skrikit någonting än, men hon plirade med sina blå ögon på sin mamma i mörkret. Sara lyfte upp henne och gick tillbaka till sängen för att morgongosa lite.

En stund senare gick hon ut till köket med sitt fem månader gamla barn. Hon satte ner Millis i barnstolen och började göra iordning frukost. Hon tittade ut genom fönstret. Det var mörkt fortfarande. Men det gjorde inte så stor skillnad vilken tid på dygnet det var just då, det var alltid mörkt ute.

När de båda ätit så började hon klä på båda två. Millis fick en blåvitrandig overall i ett mjukt, skönt material. Själv satte hon på sig ett rosa mysdress, de skulle ändå bara till vårdscentralen. Det långa, blonda håret satte hon upp i en knut mitt på huvudet, att sminka sig var överkurs såhär tidigt på morgonen. När hon stod framför spegeln och försökte få pli på sitt långa, tjocka svall så stannade hon plötsligt till.
Hon såg på sig själv. Det var så länge sedan hon verkligen tittade på riktigt i spegeln.
Hon stirrade in i ett par gröna ögon.
Hennes kropp var lång, blek och reslig, det var nog inte många som trodde att hon bara var sexton år egentligen.
Och tur var väl det, att gå runt som tonåring med sitt egna barn är inte alltid det lättaste.
Folk blir så arga för sådant som är ovanligt. Människor verkar alltid bli arga när unga människor tar större kliv än vad tonåringar brukar göra, så är det, tänkte Sara.
Hon fick plötsligt en impuls att se hela sin kropp, och drog av sig alla kläder igen.
Nu stod hon framför sig själv, helt naken.
Hon hade långa ben och smala, små händer, breda höfter.
Brösten var ganska stora nu när hon ammade, annars var de inte mycket att hurra för över huvudtaget.
Hennes kropp kändes så mycket äldre när hon tänkte på att hon, fram till för bara fem månader sedan, burit på sin älskade unge i hennes egna kropp.

Ibland kunde hon fortfarande tro att hon levde sitt gamla liv när hon vaknade upp, och sedan, som om någon givit henne en iskall örfil, så mindes hon:
Lukas fanns inte kvar för henne längre. Fina, fina, lojale Lukas, som hon fortfarande var så kär i, han fanns inte där. Han hade helt vänt sig bort från henne och raderat bort allt som kunde påminna honom om att han faktiskt hade satt ett barn till världen tillsammans med den enda tjejen han någonsin älskat.
Hon förstod bara inte hur han kunde leva på som vanligt, inte för att han hade nobbat sin flickvän som han värderat högst av allt, utan för att han visste att han hade stängt av all som helst kontakt med ett fösvarslöst litet knyte som aldrig gjort honom någonting, mer än att vilja leva.

Ja.

Heeeeeeeeej idag får ni två noveller som jag lovade igår! Hurrahurra.

/Yours


Fan!

Den enda som var okysst. Hur många gånger har ni inte hört den meningen?
Men ändå. Ändå skär den in i bröstet som tusen knivar på Ellen när hon sitter på sängkanten och tänker.
Det var precis så dom hade sagt, Ellen är ju den enda som är okysst i vårt gäng.
Hon hade rodnat, skrattat bort och sagt något om att liksom men hon är ju typen som blir bästis med alla killar bara för att hon liksom inte hänger efter alla så betyder det inte att hon är okysst typ ha ha haaaaaa håll käften bara okej?
Håret är blonderat och runt ögonen har hon skyddande nattsvart kajal, då får hon hårda ögon som mördar och det är precis det skyddet hon behöver just nu. För om man är sexton och inte har varit med om ett skit, det är klart man måste slå tillbaka hela tiden. Hårt, snabbt och känslolöst mot alla som råkar le lite för ironiskt eller som ifrågasätter.
Hållkäftenlåtmigvaradinjävlatöntkollardusnetteller?
Stora t-shirtar med tryck från Gina Tricot döljer brösten som inte finns.  
Lightcigaretter som visar att man har rökt så länge att light är det som gäller, man måste ju börja trappa ner.

Men när hon sitter där på sängkanten så har all sorts fasad fallit av igen. Kajal spelar ingen roll. Rouge spelar ingen roll. Blonderat hår känns torrt och oäkta. Hon är fortfarane yr i huvudet av all öl. Läpparna borde vara ömma av alla kyssar hon borde ha fått den här kvällen eftersom hon äntligen var på en fest och alla hånglar ju upp någon, men nej. De är torra och oanvända. Det har gått sålänge att nu måste alla vara så erfarna, att hon kommer framstås som jättedålig, hon kan lika gärna förbli okysst hela livet. Varför kysste hon bara inte vem som helst när hon var typ tretton!
Eftersom hon fortfarande är okysst, och aldrig i livet skulle våga kyssa någon, kommer hon ju aldrig få en pojkvän!
Ska hon säga ehum, du, jag vågar inte kyssas men vi kan väl spela tevespel?
Och någon gång vill hon ju gifta sig! Hur ska hon kunna bli av med oskulden om hon inte ens vågar kyssa någon?
Det betyder att hon aldrig kommer kunna få barn. Man kan ju bara få barn om man knullar, givetvis.
Hon ser en riktigt nogrannt målad bild över näthinnan, hon kommer sitta ensam, rynkig och grå med tio katter och aldrig ens ha kysst någon. Fan, hur kan alla våga utom hon?


Önskemål.

Vill ni bli älskade? Ni kan mejla om det är något ni tycker vore är extra fint att läsa om. Så får jag inspiration och idéer också.
Eller om ni har kärleksbrev och hatbrev i allmänhet. Allt är bra material.  

novellerochskit@hotmail.com

/Yours

Jag är ju lycklig nu.

Jag har ingen ångest.
Det var längesedan jag mådde dåligt. Jag är ju lycklig nu.

Jag är äkta och ärlig.
Min psykolog berömmer mig och säger att min förmåga att öppna upp mig är fantastisk.

Jag har kommit över dig.
Min pappa säger att du inte är värd mer än mina skosulor. 

Jag andas lugnt och metodiskt.
Min yogainstruktör har visat mig hur man gör.

Jag behöver ingen hjälp längre.
Min läkare har varnat mig för sprit, cigg, valium och tillslut har jag lyssnat. Jag är ju lycklig nu.

Jag har bakat citronpaj och vispat grädde.
Och i mitt kök doftar det Ajax.

Jag går ut om nätterna och dansar.
Klänningarna jag klär mig i är korta, men i dyra material vilket gör att jag anses sexig men inte slampig.

Jag har en någorlunda schysst frisyr, eftersom jag får frisörbesöken betalda av morsan.
Och brösten håller jag fasta och fina med hjälp av behåar i ljusrosa siden.

Jag har en lapp med ditt nummer på, försöker att inte stirra mig blind på siffrorna och så.
Det är inte så svårt som man kan tro, jag är ju lycklig nu.

Jag har en kille som kommer över ibland, ganska trevlig och med ett välbetalt jobb.
Men jag önskar nästan hellre att han slog mina kindben blodiga än kysste dom så smörigt som han gör.


Hud.

Hud mot hud är det vackraste som finns. Men det vet ni.

U.

 
Ni är ganska många fler här inne.
Säkert många som bara blir nyfikna och undrar vad det är för "kärlekstönt" som är med i tidningen (hahaha) men jag vill ändå säga hej, skål och välkomna. Jaaaaadå.

Igår la jag inte upp någon novell, av den enkla anledningen att jag är en elak jävel som ville se hur många som kikade in på bloggen utan att jag la upp något; och det var ungefär hela jordens befolkning minus afrika.
Det är jättehäftigt att bli läst över hela världen!!!
Men iallafall, bara för att ni är så fina som faktiskt kikar in och läser, stör er, gråter och blir kära i mina karaktärer så får ni en liten skiva på spotify igen.
Det är ingen blandlista, utan ett extremt bra album som alla borde höra (om man inte redan upptäckt det).
Jag lyssnar ofta på det när jag skriver. 69an.

/Yours

Ännu en dag med luft som gör ont att andas.

Jag slår mig ner för att försöka lösa några tal av matematikhäftet jag fick av Nisse. Det är lönlöst. Efter ungefär tio minuter övertygar jag mig själv om att jag har försökt tillräckligt, jag går ut och tänder en cigarett.
När jag är klar så går jag in igen och slår på SVT. Jag kollar på klockan, den är två på eftermiddagen.
Jag tittar på något tråkigt naturprogram en stund. Isbjörnar som lunkar runt i snön. Två stycken, rättare sagt.
Nu är dom tre. Umgås isbjörnar verkligen i flock? Men titta där, nu kommer en liten unge också. Söt.
Jag byter kanal, på trean är det något program om människor som är sexberoende.
Nej, det får mig att må lite illa, så jag bestämmer mig istället för att börja tillaga en bit lax till middag. När jag kommer in i köket slår jag automatisk på telefonsvararen för att se om jag har några missade samtal eller röstmedelanden.
Nej. Inte ett enda.

Jag går ut och röker igen.
Jag tycker inte att det är lika gott som för femton år sedan.
Jag går in igen.
Jag provar hennes gamla klackskor som hon lämnat kvar.
Jag lägger mig på sängen, det känns som den snurrar runt, runt.


Tre kvinnor.

I den här historien får tre unga kvinnor plats. De har inget mer gemensamt än att de bor i samma lägenhetshus.
En byggnad som ligger mitt i staden, byggnaden är i mörkgrön sten och staden är i alla möjliga färger. Men det är höst nu, så om man gjorde en film om staden skulle det mesta gå i just mörkgrönt, mycket ljusrött, organge och gult. Och man skulle bryta av med folk svarta baskrar och långa halsdukar här och där. Men det här är (för att påminna dig) ingen film utan en hederlig historia. Först så har vi; Fröken Juliette. Hon har långt och ljusbrunt hår. Det hänger sprikrakt nerför hennes bleka, kantiga axlar. Hon utalar J;et på Juliette som ett Che-ljud.
Hon går alltid runt i svarta spetsunderkläder och röker långa cigaretter, mest för att hon har ett förflutet som burleskartist bakom sig och saknar glamouren i de sena nätterna. Hon bär aldrig smink längre.
Det värsta hon vet är killar som kysser för okänsligt med vild tunga eller de som utgår från att hon tycker att missionären är tråkig, varför skulle den vara tråkig? Ibland glömmer hon att hennes hund brukar vilja sova i hennes rum om nätterna, då råkar hon stänga dörren. När hunden krafsar på dörren gillar hon att öppna dörren försiktigt och viska; "Hallå, vem där?" fast att hon vet att det bara är Wanda. Hon drömmer om att Wanda en dag ska svara henne.

Näst på tur står; Stefanie. Hon har stora, nästan runda gröna ögon som lyser i mörkret. Om nätterna sitter hon uppe och skriver på sin bok, hon berättar för alla som vill höra om hennes försvunne pojkvän, han skulle bestiga ett hemskt högt berg en gång för fem år sedan och kom aldrig mer tillbaka. Ingen vet om han verkligen dog eller om han tog sin chans till att börja om. Hon talar med tysk brytning eftersom att hon egentligen är från Tyskland, hon är här och pluggar. Hon bär fortfarande hennes pojkväns gamla nattskjorta med blå ränder när hon ska sova och hon sover mest om dagarna. Men hon är inte galen.
Hon dricker bara färskpressad juice, eller rödvin. Ingen skulle kalla henne vacker, men när hon sätter på sig sin röda klänning som hon har långt inne i garderoben så lyser hon upp på ett sätt som ingen kan förklara. Då är hon nästan söt.

Den sista heter; Marie. Hon är otroligt olycklig. I den stora himmelssängen ligger hon med det blonda håret som en solfjäder runt sig på kudden, hon köpte sängen billigt av ett par som skulle separera. Hon ligger där idag, och stirrar tomt ut genom fönstret. Det har hon gjort varje dag i snart ett år. Det är hennes syster Margaretha som kommer med mat varje dag, på jobbet skämtar hon med sina arbetskamrater om att hon "måste lämna mat till sin invalida syrra".
Ingen vet varför Marie är ledsen. Förutom hon själv, men det är hemligt. Och varje natt drömmer hon att hon springer över en läktare för att hon letar efter sina 13 centimeter höga klackskor. Hon brukade älska när hon råkar nudda vid människor hon inte känner, till exempel när någon råkar stöta till en på tunnelbanan. Nu åker Marie inte tunnelbana längre.

(Fortsättning följer).

För att. (En gammal).

För att han särskriver och är dålig på att stava. För att han kan få ett enda poäng på provet och ritar en teckning på provpapperet istället för att svara på frågorna.
För att vi stannar på gatan och har spottävlingar och tävlar om vem som vågar klä av sig mest kläder mitt i stan. För att hans hår luktar sanslöst gott. För att jag vill ligga under ett fluffigt täcke och berätta historier ur verkliga livet med honom.


RSS 2.0