Noveller och skit.

Adrian låg på sängen. Ovanpå överkastet. Bara låg där och stirrade upp i taket. Vit sprucken färg. Stora mörka sprickor. Ett spindelnät i hörnet. Det är sådant som en gång hade vart fint att fotografera. Men ingenting spelade någon roll.
Nu var han framme.
Här skulle han stanna, åtminstone ett helt läsår. Han kunde verkligen inte tro att hans mamma gjorde så mot honom.
Han blev formligen utkastad ur sitt eget hem, till en skola för att bo där. En skola kan aldrig bli ett hem!
Hon var ju helt från vettet, det måste ju vem som helst se, jävla skit. Fast egentligen var hon inte så tokig, men han visste inte om han någonsin kunde förlåta henne för det här!

Det var bestämt att han skulle packa upp sina saker och sedan gå till ett samlingsrum, där skulle de nya till klassen samlas med en handledare. Och han skulle få en rumskamrat som skulle komma först efter några dagar.
När han hörde att han skulle sova själv i rummet några dagar höll han på att svimma av panik, men det kunde man förstås inte säga. Men nu skulle han alltså packa upp, och sedan gå till samlingsrummet.
Fan heller. Han låg bra där han låg.
Han hivade upp ett cigarettpaket och tände en cigarett. Han fattade att man förmodligen inte fick röka där inne. Han kunde inte dock inte bry sig mindre.

Efter ett tag tog han upp den fina kameran ändå, och fotade sprickorna i taket. Det plingade till från mobilen, han kastade sig fort efter den.

"Saknar dig så det gör ont. Kan inte fatta att vi inte ses förns om tre veckor älskling! Varför kan du inte komma redan nästa helg, du får bo hos mig hur mycket du vill det vet du puss"

Hans hand höll så hårt kring mobilen att knogarna vitnade. Fan. Han kunde inte heller förstå att han skulle vara utan henne så jävla, jävla mycket. Hans äckeltant till morsa hade verkligen förstört hans liv.
Det värkte i magen efter henne.