Noveller och skit.

Mitt hjärta pumpar i hundraåttio.
Vi glider in och gör vårt bästa för att se coola ut.
Vet att alla kollar på oss.
Vet att vi bränns när vi kommer in på festen för att ha blivit utslängda från klubben (med flit, ja).

Musiken höjs.
Högre. Högre. Högre. Högre. Högre.
Och där. Och där. Och där:
Slår det lock för mina öron och jag hör inget mer.

För egentligen är det jobbigt som fan att vara här.
Alltså jag är liksom inte ball.
Även om folk tror det ibland.
Jag brukar tänka, jag är inte som dom egentligen.
Sedan kommer jag liksom att tänka på, att dom andra i gänget kanske tänker likadant.
Då är ju ingen som någon. Vilket vore rätt logiskt, men då borde ju ingen vilja fortsätta hålla på med skiten.
Jag är bara skitfull och mår illa, och den enda jag vill träffa verkar liksom inte vara här.

Jag ser mig omkring, försöker verkligen se lugn ut.
Men paniken börjar snart växa sig till ett nästligt snår i bröstet med taggar och allt, alltså va fan, om hon inte är här kan jag lika gärna dra.

Vi satte oss vid hans skrivbord, jag och min läkare, han som skulle göra mina bröst till något nytt.
Han som genom ett trollslag (plus en massa sömmar, silikon och lätta snitt i min hud förstås) skulle få min kropp att expandera på de rätta ställen, göra mig till den kvinnan jag förtjänade att bli.
Han läste igenom några papper och tittade upp på mig genom anonyma läsglasögon.
Hans glasögon påminde om mig själv, raka linjer, ingen speciell färg, och just anonym.
Sedan sa han såhär: "Du, jag har ett förslag."
"Okej, vad?" Svarade jag.
"Innan jag lägger fram det så vill jag förtydliga att jag inte har för avsikt att utöva några sexuella trakasserier, jag förstår om du blir äcklad och sådär. Men du är egentligen jävligt vacker, även om du inte tror det"
Vadfan pratar han om? Tänkte jag.  
"Va? Vadå?" Undrade jag darrigt.
"Alltså. Jag har jobbat med plastikoperationer i snart tio år. Som plastik-kirurg så ser jag en hel del människor som verkligen är förskräckligt fula. Jag förstår att de vill justera lite delar här och var. Men jag ser också många som mår otroligt dåligt över sitt utseende, kanske utan att de ens vet om det. De här människorna ser något i spegeln som vi andra inte ser, medan vi andra människor ser en vanlig, ung söt tjej, ser dessa sig själva som urtypen för ett riktigt tråkigt utseende, fattar du?"
Jag nickade. Jag fattade. Han fortsatte:
"Och så finns det ju människor som absolut vill operera sig av helt andra orsaker förstås. Men de här tjejerna som ser sig själva som tråkiga, oftast får jag ju tjejer som patienter, de är oftast inte sådär färglösa som de tror."
"Och?" Jag förstod inte vart han ville komma. Det där var ju ett påstående, inte ett förslag.
"Jo, och det jag ville fråga var, att om jag bad om en chans, kanske...låt oss säga tio dagar, för att bara få visa motsatsen till vad du tror om dig själv, skulle du ge mig chansen då?" Han såg på mig, stadigt och självsäkert.

På något vis blev jag övertalad. Vi bestämde att jag skulle komma hem till honom klockan sju samma kväll.
Jag hade ingen aning om vad han ville. Och tro mig, jag vet att det var en sjuk sak att göra. Att gå hem till sin läkare sådär utan vidare, för att han säger att han har ett förslag. Men nu stod jag utanför hans port.
Det var fortfarande ljust ute, det doftade vår. Jag kom på mig själv med att tänka, kanske är det här den sista vårkvällen jag ser, han kanske mördar mig därinne!
Men iallafall, jag gick in genom porten och plingade på hans dörr.
Efter fem långa sekunder öppnade han dörren.
Iklädd ett vitt förkläde ovanpå ett par jeans och en skjorta. Han hade små svettfläckar under armarna, och han verkade verkligen glad över att se mig. Han log snett.
"Hej! Jag trodde faktiskt inte att du skulle våga dig hit till en gammal gubbe som mig! Men kom in, stå inte här och trampa!" Han räckte mig sin hand och drog in mig i hallen, stängde dörren.
Jag var fortfarande mållös, det här var det sista jag hade väntat mig. Det doftade mat, och från vardagsrummet hörde jag Norah Jones mjuka stämma. Jag tog av mig mina ytterkläder och följde honom försiktigt ut till köket.
"Vad tyst du är, är du rädd?" Frågade han mjukt.
"Rädd? Nja, nej, lite förvirrad snarare, alltså, ja jag fattar ingenting!" Pep jag fram.


Men det gjorde ingenting att jag inte fattade någonting, tydligen.
Middagen flöt på problemfritt, det var tillochmed riktigt trevligt.

Vi stod ute på hans gata, jag skulle gå till min bil och han skulle upp igen.
Jag förstod fortfarande inte poängen med den här kvällen.
När frågade sa han bara, du kommer förstå efter de här tio dagarna.
"Fyfan vad du verkar klyschig!" Skrattade jag.
"Haha kanske det, men jag kommer nog förändra ditt liv på något plan." Svarade han sakligt, kysste mig på kinden och gick iväg mot sitt. Jag stod kvar och såg denne märkliga mycket äldre man, vandra iväg.

(Fortsättning följer)

Urdruckna tekoppar på bordet. Förut hett porslin, som nu har svalnat.
Nyss var kopparna varma av rykande, hett vatten.
Nu är muggarna kalla.
Märken på bordet av koppar som ställts ner, brödsmulor på träytan.
Alla har gått.
Utom jag.
Jag sitter i mitt stora tomma hus och känner hur ensamheten knackar dörr i kvarteret, snart är det min tur.
Väntar tåligt. Väntar otåligt, tittat på klockan.
Fem i tolv.

Prick tolv.
Nu är han här.
Ensamheten i sin allra vackraste prakt.
Han kommer i form av en ung man, lite äldre än mig bara.
Vi har bestämt att vi ska dela säng inatt.
Kanske något mer. Kanske inget mer.
Vad hade jag trott?
Att han av alla, skulle skydda mig mot ensamheten, kanske skrämma mörkret?
Åhnej. Knappast.
För en redan ensam människa blir alla de andra människorna bara ensamheten personifierad.
Ingen duger till.  
För en människa som redan är mörk i hjärtat kan inte mörkret skrämmas iväg av någon annan.
Det ligger för djupt i kroppen på en.

Han knackar på min dörr. Jag funderar på att inte öppna.
Han gör ju ingen skillnad, min själ kommer förbli lika kall som en kylig novembernatt och ingen kan ändra på det.
Denna stålhand som håller ett krampaktigt grepp om mitt hjärta kommer i hela livet förbli mitt enda riktiga sällskap, så varför ens släppa in någon mer?
Men jag vet att han ser mig genom rutan.
Jag trycker ner handtaget och öppnar upp för en gnutta mer ensamhet.

Strålkastarljus i ögonen.
Vill alltid vara kvar i drömmen.

"Så du ska vara hos Andersson klockan tre stämmer det?"
"Ja klockan tre."
"Ja, då får jag be er sitta ner och vänta."

Jag satte mig beslutsamt ner. Framför mig satt en spegel. Min spegelbild visade en blek ung tjej, med en naturell tråkig hårfärg och jeans utan vidare passform, hade man inte vetat bättre kunde jag tagits för knappt femton.
Jag var ändå tjugotre. Rummet jag satt i doftade något slags rengöringsmedel och väggarna var ljusblå. Annars gick det mesta i ljusa färger.
Kliniskt.
Klinik.
En kliniskt ren klinik.

Efter tio nervösa minuter av väntande så kom läkaren ut. En lång, gänglig medelålders man med glasögon.
Under bågarna såg han nog rätt bra ut.
Det var alltså han som skulle göra jobbet. Han sträckte fram handen och log mot mig.
"Hej Isabella, mitt namn är Göran"
Han hade korta skäggstubb och ett snett leende.

Läkaren ritade upp olika mått på mina bröst, och runt brösten, med en penna.
Han var koncentrerad och pratade samtidigt på om någonting, vad jobbade du med, jaha vad intressant, italien hela sommaren sadu, jaså minsann, mhmmm.
Helt plötsligt kändes det som han snuddade flyktigt med ett finger vid bröstvårtan. 
Jag  ryckte till. Under några snabba sekunder var jag påväg att fråga vad han höll på med, men han fortsatte bara att arbeta lugnt så jag antog att det inte var med flit.

(Fortsättning följer)

Idag kan jag inte briljera med ord och känslor. 
I sorlet och virvarret från alla kan jag inte väcka någon fantasi överhuvudtaget.

I den här stora lokalen, den pryds av vita pelare och vita väggar, är det meningen att jag ska hålla ett tal om kreativitet på scenen, inför alla.
I en stad jag varit i tusentals gånger och alltid håller långa föredrag, där ska jag inspirera de här människorna, de kommer hit som tomflaskor som bara väntar på att fyllas av min glada energi och mina inövade meningar om att alla som vill, de kan!

Idag tänker jag dock bara på: ingenting.
Idag är jag en tom, alldeles ihålig flaska. En nedtrampad coca-cola burk som blivit platt mot marken.

Urdruckna kaffekoppar och plastmuggar med läppstiftsmärken på smutsiga bord i en nerskitad replokal där allt ska vara så jävla rock'n'roll så vi städar fan inte ens. Det är så jävla rock att inte bry sig.
Vi bryr oss inte om någonting vi bara råkar ha fräna frisyrer och kletigt smink under ögonen.
Och jag bryr mig nog minst av alla. Jag bryr mig nog allra minst om dina knotiga axlar med fräknar på.
Jag tror fan att jag är helt likgiltig.
Och ännu mindre bryr jag mig om dendär mjuka kyssen du gav på mig en fest i Skogås i något förfallet torp, ja fan vad den kan dra åt helvete. Kyssen alltså.
















Eller inte.

I princip hela mitt liv har varit likadant.
Jag har jobbat på posten sedan jag var trettio. Nu är jag femtiotre.
Varje morgon har jag ätit knäckebröd med ost, till det har jag druckit en kopp te.
Sedan jag var tjugofem har jag vart gift med min man Nils.
Jag har klätt på mig en blus och en knälång kjol, satt upp mitt långa gråa hår i en knut och målat lite mascara på fransarna. Efter det har jag cyklat till jobbet på min röda cykel, varje dag.
Och när den blev för gammal köpte jag en ny, fast likadan. 

Varje dag när jag kommer hem från jobbet så börjar jag med middagen.
Sedan äter vi tillsammans. Kanske småpratar vi lite.
Annars lyssnar vi gärna på p3.
Efteråt sätter Nils på kaffe och sedan dricker vi det. Han röker sin dagliga cigarett vid kökdbordet, med fönstret på glänt. Jag kollar på nyheterna under tiden.
Sedan har vi kanske tre timmar där vi inte gör något speciellt. Men oftast blir det så att vi städar lite fint i lägenheten, eller så går jag ut och powerwalkar med någon väninna för att hålla formen.

Enformigt, tänker ni.
Jag tyckte nog ingenting, egentligen.

Ja så var iallafall mitt liv.
Men så en morgon vaknade jag och såg att solen strilade in i rummet mellan de stängda persiennerna.
Vanligtvis väcker jag Nils när frukosten är klar. Men nu fick jag en sådan lust att bara dra upp persiennerna och se sovrummet bada i soljus! Jag tänkte att jösses, vad arg han kommer bli.
Så jag stod och tvekade en stund. Sedan gjorde jag det bara.
Han reste sig helt förvånad upp.
"Vadfan håller du på med?"
Jag tänkte att nu när jag redan har utmanat min morgontrötte man så kan jag väl löpa linan ut. Jag vet ärligt talat inte vad som fick mig att tänka såhär.
"Vill du älska?" Frågade jag med ett flin på läpparna.
Fullt medveten om den otroligt komiska situationen i att väcka någon med att dra upp persiennerna och fråga helt sonika om den vill älska. Och speciellt när det kanske var tre-fyra år sedan vi sist gjorde något halvdant i samlagsväg.
Han stirrade bara på mig. Sedan muttrade han att jag var en knäpp gammal gumma, väck mig när frukosten är klar, och sedan la han sig med ryggen mot fönstret, somnade om.
"Fyfan vad du är tråkig, gubbjävel!" Röt jag och stormade ut därifrån.
Jag var inte ens arg! Det kändes bara väldigt roligt att få skrika sådär. Det var så kul så jag bestämde mig för att börja exprimentera. Det här skulle bli min försöksdag.

När frukosten var över, en ovanligt bitter frukost från Nils sida, en ovanligt munter från min, så gick jag för att fixa iordning mig. Jag hade sett i ett magasin för några dagar sedan att det skulle vara inne med eyelinersträck på ögonen. När jag hade läst artikeln tänkte jag att jaja, det är fint, men jag kan inte sminka sådär iallafall.
Det måste man vara riktigt stadig på handen för.
Jag hade bara kajal hemma men jag drog en tunn och fin linje längs ögonlocket.
Och tror ni inte det blev en sensation!
Mina ögon såg helt plötsligt mycket blåare och större ut!
Det kändes fint.

När det var dags att ta cykeln så tänkte jag att nu måste jag ju göra något annorlunda med ditfärden också.
Det var ju faktiskt min extrement-dag.
Så kom jag på det: Jag ska lära mig cykla utan att hålla i styret.
Det exprementet var mindre lyckat förstås. Jag ramlade så hårt att båda knäna blev uppskrapade och började blöda.
Jag låg på marken och kämpade med gråten. Sedan tänkte jag att nej, den här dagen som började så bra!
Fan heller att den ska vara över redan.
Så jag reste mig och fortsatte cykla. Ibland med händerna på styret, ibland med armarna rakt ut som en flygande fågel. Jag kände mig som Rose i Titanic när hon och Jack står där ute på båten.

När gick från jobbet tänkte jag, att hur är det nu folk brukar börja sina nya liv?
För det här kändes som en början på ett nytt liv.
I filmer brukar de iallafall klippa håret. Och min väninnas barnbarn gjorde det när hon skulle börja sitt nya liv.
Hon hade långt, blonderat hår som alla kommenterade som "långt och stort och fiiiint".
Så en dag hade hon hamnat på Maria Pol, hon mådde inte riktigt bra den flickan, några dagar senare så bestämde hon sig för att hennes nya liv skulle börja med en page.
Så hon gick alltså bara och klippte sin page. Min väninna visade ett foto, och hon var verkligen vacker i kort hår!
Så jag gjorde samma sak nu.
Jag gick till en salong med drop-in och bad frisören klippa av allt till precis under käklinjen.

När jag gick därifrån kändes det som om jag vägde 10 kilo mindre, jag kände mig nästan flygande.
Det är nog den andligaste upplevelsen en gammal medelklasstant som jag uppnår. Och det kändes bra.

Att börja bryta vanor gjorde så att andras vanor ändrades snart.
Inom ett kort tag var jag befordrad. Helt plötsligt hade jag skaffat en hundvalp. En underbar skyeterrier som heter Benny.

Sedan en dag, ville Nils skilja sig för att han tyckte att jag hade förändrats för mycket.
När han sa det så svarade jag bara att han skulle testa att förändra något själv.
Och jag var nog inte kär i honom längre, så det var nog lika bra. Även om det var smärtsamt att gå ifrån en person man levt med i så många år, så kände jag att nu kan jag göra precis vad jag vill i livet.
När jag skriver det här sitter jag föressten på en strand i Spanien.
Jag har en vacker spanjorska bredvid mig som gärna lyssnar på mina historier om att bryta vanor, trots att min engelska är knakig. Vem vet vart jag hamnar härnäst. På grund av lite solljus som strilar in mellan mina persienner så förändrades mitt liv. Vanor är livets största fälla, det lärde jag mig iallafall.

Man kan dö av sorg. Det är sånt som man låtsas är sagopåhitt.
Men man kan verkligen det.
Slipper helst, men vi får väl se hur det går med det.
Exempelvis blir mitt hjärta helt jävla trasigt
När jag tänker på att (nej) dom där spruckna läpparna
Kanske jag inte får röra längre
Eller när jag förstår att domdär orden
Dom ska inte vara till mig, kanske till någon annan

Då vill jag fan bara dö och fortsätta dö i all evighet
Men precis som Hamlet så är jag nog för feg

Läs novellerna till det här vetja.

Men hon hjälpte bland annat en man att förstå att han var kär i sin föredetta fru igen, en skolfröken som blev utskrattad av sina elever att återfå självförtroendet, och så hjälpte hon en duva som skadat vingen.

Och trots att hon nu hade Nino, kunde hon inte låta bli att dagdrömma otroligt mycket. Hon fantiserade ständigt om något, nästan alltid var hon i sin egna värld. Men den var så trygg. I hennes värld kunde vem som helst dyka upp och prata med henne, det var alltid fint och trevligt. Och så mycket verkilgare än den tråkiga, trista världen som de flesta andra lever i.

Fina saker som Amelie och Nino hann göra: En tid mådde Nino rätt dåligt, hans far hade just gått bort. nu väckte han Amelie, han skakade hennes arm och viskade att han inte kunde sova. Hon sa åt honom att försöka somna om, om han låg sked med henne kanske det hjälpte. Men det hjälpte inte, så Nino väckte henne igen och undrade om de inte kunde gå upp och dricka te istället för att sova.

Medan de satt och drack te, så kom Amelie på en sak! Nino älskade ljudet av vatten som forsar. Vanliga människor skulle nog bli kissnödiga om inte annat, men för honom var det höjden av njutning i hans örongångar, tio gånger så vackert som hans favoritmusik. Så de åkte till en liten bäck, där det fanns en bro som gick över. Under bron längs sidorna fanns det ganska gott om utrymme med mark, där låg de en hel sommarnatt. De kröp bara ihop intill varandra, med sina medhavda filtar och kuddar. Nino somnade nästan på en gång.

Istället blev det Amelie som låg klarvaken som en nattuggla. Hon frös och tyckte att det var lite läskigt. Hon föreställde sig att över bron flög det svarta skräckfåglar. Och i skogen smög det runt lönnmördare från Sibirien som inte hade något speciellt att göra, vad kunde de tänkas hitta på då? Men det gick trots allt bra.

Annars bakade de plommonkakor, snodde äpplen från grannen eller klistrade upp fina tidningsurklipp på väggarna.

Amelie reste också väldigt mycket tillsammans med sin kärlek. Inte för att de hade bra med pengar, men de bilade istället till olika länder. Eller så gav de sig ut på långa vandringar till spännande platser.
Men en gång när de skulle bila så hände det som inte kunde hända:

De satt i sin röda begagnade bil och pratade på som vanligt. Nino körde. De pratade om jordens dragningskraft och lite om vad de ville hitta på nästa sommar. Amelie sa något skämtsamt. Det fick Nino att skratta högt. Och eftersom han alltid kisar när han skrattar, och han skrattade verkligen så mycket att han inte kunde sluta, så såg han inte att en lastbil precis svängde in på gatan! Det var meningen att de skulle stanna sin bil så att lastbilen fick passera men under några få sekunder missade Nino det. Och sedan var det försent.

Det kom en krasch.

Det blev svart.

Det blev tyst.

Amelie drömde att hon sprang mycket långsamt i rymden, mellan alla planeter. Planeterna var röda med gula stjärnor på. Hon drömde att Nino gömde sig bakom varje planet, men när hon kom dit var han borta.

När hon vaknade upp, låg hon i en vit, okänd och mycket steril säng. Hon frågade efter Nino. Hon tänkte att förmodligen hade de ganska bråttom nu om de skulle hinna checka in till hotellet innan midnatt! Var hade han tagit vägen egentligen? Det var lite taskigt av honom att skämta i en situation som denna, de hade kraschat med bilen och allting. Människor i vita rockar tittade på henne. Läkare. Läkarna tittade besvärat på henne och svarade något mycket allvarligt med sorgsna ögon. Åh så dumt de pratade. Skrattretande! De pratade om död och om blod och annat strunt. Svaret hon fick var fel! De dumma läkarna hade fel, förstod de inte att Nino satt någonstans och väntade på henne? Nino var inte en sådan som gick och...försvann utan att komma tillbaka. Han väntade någonstans med sin lilla citat-lapp så att hon kunde berätta om de röda planeterna med stjärnor på. Hon längtade verkligen efter att få berätta om sin dröm. Men hon hittade inte Nino någonstans på sjukhuset. Han var den enda som orkade med hennes dagdrömmeri och konstiga drömmar.

Läkarna sa saker som att det förmodligen hade skett snabbt och enkelt mitt under bilkraschen, att han förmodligen inte känt av någonting. De berättade att han haft ett leende på läpparna när de hittade honom. Som om han precis hört ett extra roligt skämt. Amelie lyssnade inte.

Hon hamnade på något vis i lägenheten i Montmartre igen. För att få tiden att gå, så bakade Amelie sin berömda kaka medan hon väntade på att Nino skulle komma inspringandes. Det gick några veckor av ensamhet. Det var nästan outhärdligt. Hon gick på hans begravning med alla hon kände, hon var svartklädd - men inombords skrattade hon åt deras dumma, sorgsna miner. Att de kunde vara så lättlurade. Nino, tidernas bäste skojare! Han skulle minsann inte få skoja med Amelie den här gången, tänkte hon.

Men veckorna blev månader. Hon började undra om han hade hamnat vilse på någon öde ö, eller kanske han fick ett spontant ryck att bli sjöman ute på de sju haven?

Amelie bestämde sig för att ta en promenad. Hon kikade in i fönstret till Glasmannen medan hon trädde på sin kappa. Hon tänkte att kanske skulle hon hälsa på honom ikväll, för att slippa denna påträngande väntan.

Just när hon kom ut tog hon en genväg genom en gränd bakom hennes hus, för att komma ut på torget. Då var klockan 18.00. Hon gick några steg till. Och vem såg Amelie komma gående längs gatan, om inte Nino! Han gick hela vägen fram till henne. Hon berättade hur mycket hon saknade honom och undrade var han hade varit! En kvinna tittade ut från sitt fönster och undrade vem i hela världen Amelie pratade med. Hon sa till sin väninna, att dendär Amelie har då alltid dagdrömt, men nu pratar hon med sig själv och allt!

Just då, den trettionde mars klockan 18.02 när en koltrast flaxade förbi en flickas fönster i Stockholm, när språkläraren Elliot McMillian precis avslutade det sista ordet i sin ordbok med konstiga ord, när ett fönster flög upp från en lägenhet i Paris och någon kastade ut brödsmulor till de hemlösa, just då: Friade NinoQuincampoix till Amelie Poulain, på en bakgata i Montmartre. Amelie tackade ja. Såklart att hon tackade ja.