Noveller och skit.

Urdruckna tekoppar på bordet. Förut hett porslin, som nu har svalnat.
Nyss var kopparna varma av rykande, hett vatten.
Nu är muggarna kalla.
Märken på bordet av koppar som ställts ner, brödsmulor på träytan.
Alla har gått.
Utom jag.
Jag sitter i mitt stora tomma hus och känner hur ensamheten knackar dörr i kvarteret, snart är det min tur.
Väntar tåligt. Väntar otåligt, tittat på klockan.
Fem i tolv.

Prick tolv.
Nu är han här.
Ensamheten i sin allra vackraste prakt.
Han kommer i form av en ung man, lite äldre än mig bara.
Vi har bestämt att vi ska dela säng inatt.
Kanske något mer. Kanske inget mer.
Vad hade jag trott?
Att han av alla, skulle skydda mig mot ensamheten, kanske skrämma mörkret?
Åhnej. Knappast.
För en redan ensam människa blir alla de andra människorna bara ensamheten personifierad.
Ingen duger till.  
För en människa som redan är mörk i hjärtat kan inte mörkret skrämmas iväg av någon annan.
Det ligger för djupt i kroppen på en.

Han knackar på min dörr. Jag funderar på att inte öppna.
Han gör ju ingen skillnad, min själ kommer förbli lika kall som en kylig novembernatt och ingen kan ändra på det.
Denna stålhand som håller ett krampaktigt grepp om mitt hjärta kommer i hela livet förbli mitt enda riktiga sällskap, så varför ens släppa in någon mer?
Men jag vet att han ser mig genom rutan.
Jag trycker ner handtaget och öppnar upp för en gnutta mer ensamhet.