-
Jag förstår om vissa tappade lite förtroende när jag lade av mitt i tävlingen.
Men jag blev så otroligt...jag ska inte säga utbränd för jag gick ju fortfarande upp på mornarna om än lite för sent, men helt utsliten och tom.
Orkar inte gå in på varför men jag var som en zombie. Samtidigt kraschade min mejl på nåt vis så inga dokument gick att få upp, vet inte om det var datan eller mejlen men då blev det så. Vinnaren heter iallafall Hanna E och jag har skickat något till henne.
Kvävas.
Vi ramlade in i hallen, vimmelkantiga av vin och av skratt. Jag drämde igen dörren så det blev alldeles tyst, vi stirrade förvånat på varandra och började gapskratta igen. Jag hade tårar i ögonen och ont i magen.
Han försökte kränga av sig jackan. Det gick inte jättebra, vi skrattade ännu mer.
Så att det nästan inte fanns någon luft kvar i lungorna. Om man ändå ska dö, vore det inte härligt då att kvävas av skratt? Jag minns att jag tänkte precis så, sedan slutade jag tvärt skratta, och kysste honom. Mitt på munnen.
Så mjuka lena läppar som träffade rakt mot mina, en rysning for genom kroppen.
D.
Dra åt helvete.
Det var dagens dikt till alla som känner sig träffade.
Sexplosioner.
Ni vill att jag ska fortsätta åma mig med min brunbrända kropp i fotoblixtar så att ni blir tillfredställda.
Så ni får fontänorgasmer rakt i byxan, bara av att åka buss!
Jag säger inte att jag tänker sluta, jag fortsätter glatt med leenden avfyrade som nyårsexplosioner.
Sexplosioner.
För er som inte vet, jag är ingen utvikningsbrud, ni misstar er.
För jag visar ju inte brösten. Jag visar inte min slätrakade, eftertraktade, fitta.
Jag säljer inte min kropp.
Nej, jag sitter modell för plåtningar som sätts upp i busshållsplatser som gör att man inte ens behöver betala 49.50 kr för att onanera åt mig i ett tidningsrepotage, jag finns gratis tillgänglig för alla som vill!
Jag sitter uppklistrad i tusentals busshållsplatser iklädd rosa baddräkt, oskyldigt särar jag lite, lite på benen och ser ut över Greklands blå vatten.
Hela Sverige vet vem jag är, både mitt namn och mina bortretuscherade leverfläckar vilar på de flestas läppar.
Jag har nästan inga armar kvar på bilderna, men läpparna och brösten plutar så det räcker och blir över.
Jag är så sexig. Det skriker mer sex om mig än om Adriana Lima.
Alla pojkars våta oskuldsdröm, alla gamla gubbars fantasier när de går hem och spänner på frugan.
Alla kvinnors hemliga fantasi när de leker om nätterna.
Jag kunde ju inte önska mig något mer, alla vill ha mig. De ber mig om mer, mer, mer!
Som en flock lejon kring ett stycke hjälplöst gasellkött.
Krig.
Brevid honom sitter en ung mörkgårig tjej i mittbena och stirrar tomt ut genom fönstret.
Utanför svischar praktfulla trädkronor förbi. Kunde vi höra hur det lät där utanför skulle vi kanske höra fågelkvitter.
Men om man tänker logiskt, så skulle nog det där kvittret dränkas in en rad andra oljud.
Mitt emot den unga tjejen sitter en annan i kanske samma ålder, men med ljust hår och en lite mer speciell klädstil.
Hon ser malplacerad ut, passar inte i sin unika stil.
Och brevid henne sitter en pojke som håller hennes hand, hans ögon är lite blanka. Kinderna lite randiga, som om de varit dammiga från början och sedan har det runnit tårar igenom och bildat kanaler.
Det sitter en massa annat folk där också.
Ett barn skriker, en mamma skäller på ett annat barn.
En kvinna i långa kjolar sitter och mumlar något vid fönstret. Böner. Kanske till gud.
Jag betraktar dom alla, olika människor som alla vill något här i bussen, i livet, i världen.
Fordonet vi färdas i ökar hastigheten.
Jag fortsätter att stirra mig yr på alla människor. Det luktar andedräkt, kvavt och luften är verkligen tjock.
Alla ansikten flätas ihop framför min syn och ler spöklikt mot mig. Jag ser längre inga konturer eller vem som är vem.
Fötterna känner ingen mark. Utanför dånar det.
Färger snurrar.
Det luktar.
Det syns.
Det känns.
Men framför allt, det luktar.
Det är krig. I mitt bröst.
