Flyga flygplan.
Jag ska till Rhodos en vecka med mina underbara vänner, och kan inte ta med någon dator så...det blir nog inget skrivet den här veckan. Annars hade det varit rätt nice att ta fram datorn när alla andra sover middag, sitta på balkongen i eftermiddagssolen och försöka hämta lite medelhavsinpiration...men jaja det kan inte hjälpas!
Men! Lite senare idag tänkte jag knåpa ihop en liten skriv-guide eftersom jag vet att många har efterfrågat tips och sånt från mig. Som sagt så är verkligen ingen expert, men jag ska försöka förklara hur jag gör och hur jag tänker.
Puss! /truly yours (och snart mycket brunare).
Helkroppsmassage.
sedan du tog en sax och omsorgsfullt klippte upp
alla trådar som håller det samman
Mina lungor är slitna för att
jag tror ibland att det hjälper
att röka alldeles för många cigaretter
men det hjälper inte alls
Mina fötter gör ont dels
för att de är så trötta
efter att ha sprungit efter dig
all denna tid
men också för att jag har gått i klackar för mycket
Mina ord är så hårda
de innehåller ingen kärlek längre
någonstans har något förhårdnat innuti mig
kanske har jag slutat tro på kärlek
och mina ord blir tomma, automatiska
men nu ska vi väl inte vara så dramatiska.
Nyårsnatt.
Jag minns att vi dansade tryckare till någon sorglig gammal klassiker som jag inte kan namnet på.
Jag var så kort då, kanske 1.40 cm, jag nådde honom bara till hans platta mage.
Hans starka armar låg tryggt om min rygg och han luktade som han alltid gjorde, snus, whiskey och minttabletter.
Jag minns inte detta klart, bara vagt och suddigt som hämtat ur en dröm. Ljuset var disigt av all rök och kanske också av mitt försvagade minne.
Kvinnornas långklänningar svepte över golven och borstade bort all smuts lite längre bort från dansgolvet.
Deras hår var uppsatt och de luktade sött. Speciellt en kvinna kommer jag ihåg extra starkt.
Hon hade en lång klänning i många lager, tyget var lätt och luftigt, och alldels silverskimrigt.
Och min farfar viskade till mig: Hade jag sett den där kvinnan på min tid, så hade jag antagligen gift mig med henne. Trots att han viskat så hörde hon, hon lutade bak och huvudet och skrattade, ljuvligt.
Och jag minns hans röst när han sa: Dansar en man någonsin såhär med dig, glöm då inte, att bara för att han öppnar sin famn för dig ikväll, betyder det inte att den alltid står öppen.
Då förstod jag inte riktigt vad han menade, men jag visste redan då att jag kunde lita på min farfar med de trygga väderbitna händerna och det hesa skrattet.
Att blöda ur hjärtat.
Det är ett stort, vidöppet sår med varaktiga kanter som har gulnat och torkat lite.
Hjärtat flämtar krampaktigt, kämpar för att få leva vidare, som ett skjutet stackars djur, som rosslar och andas, och man hör att varje andetag säger "Nej, låt mig leva. Förlåt för att jag försummade allt jag hade, livet, livet! Jag väljer livet!". Det enda som händer är att det blöder ännu mer, det tjocka blodet rinner ut och blandas med den variga gula sörjan, och musklerna i hjärtat drar ihop sig i sina sista kramper.
Du kysser det här.
Du böjer dig fram, lägger ett finger på ena sidan av hjärtat, du känner hur det tickar och hur musklerna drar ihop sig, och du lägger din hand på andra sidan så att du ska få ett grepp om denna köttklump som ber om att få leva, sedan lutar du dig fram, dina vackra läppar formar sig försiktigt och du kysser först de förtorkade kanterna, sedan slickar du som för att ge lite fukt. Sedan siktar du in dig på hålet, det blödande hålet, och kysser sakta, ömt, det stackars sårade organet som grinar för att allt är slut. Allt är slut.
Du kysser som för att säga förlåt.
Otrogen.
Sara satt på bänken i solen. Hon var trött och bakis, kanske var det inte jättesmart att sätta sig i solen med tanke på vattenbristen, men nu orkade hon inte gå en meter längre. Skinnväskan blev varm när solstrålarna låg på den, hon grävde i den och hittade sina stora, svarta solglasögon.
Hon tänkte på natten som varit.
Otrogen.
Var det såhär det kändes när man varit otrogen?
Hon trodde att hon skulle känna sig som en annan människa.
Hemskt, känslokall och vidrigt äcklad av sig själv.
Istället kände hon lättnad. Oscar verkade tycka om henne på samma sätt som hon tyckte om honom, han hade tagit tag i henne och kysst henne, och sagt de mest otroliga saker.
Men i nästa sekund kom hon att tänka på Edvin. Alltså.
Hon var ju kär i honom också.
Kunde man gilla två samtidigt?
Var det något som fanns i den mänskliga naturen eller var det något vi bara hittade på?
14
Efter allt jag gjorde för dig. Efter allt jag gjorde mot dig.
När historia skapas.
Kärlek på riktigt.
Men smärta? Jag vet inte alls hur man gör.
När det bränner i bröstet av sorg, magen kniper ihop sig så att det nästan känns som att man är nervös och lungorna nästan inte bär luften man tar in, vad gör man då?
Om jag försöker sova så hemsöks jag av hemska mardrömmar, jag vrider mig och vänder mig i täcket tills lakanen bara är ihoptrasslade snår som försöker kväva mig.
Om jag försöker dränka mina sorger i alkohol känner jag mig som en överupprepad kliché och det slutar ändå bara med att jag gråter av all överdosering av det gift vi så gärna häller i oss här i väst.
Om jag försöker vara arg, skrika, gråta, banka sönder honom med mina små knytnävar så händer inget mer än att jag mår ännu sämre, som alla de redan nämnda förslagen också resulterar i.
Om jag försöker shoppa bort min ångest känner mig tom och ytlig.
Om jag försöker ligga bort mina känslor med andra killar slutar det med att jag äcklas och spyr upp all äcklig saliv vi har utbytt under natten, min kropp skulle skjuta ut hans vedervärdiga sädesvätska så att hela min egna konsistens skulle rinna ut och göra mig till en tom, rynkig påse liggandes på golvet som ett hjälplöst djur.
Varför har människan ens välsignats med kärlek när den orsakar så mycket skada?
Ska man leva så?
I ett töcken av svarta känslor som griper tag i en likt grenar gör när man är mörkrädd?
Var finns lösningen? Hur har människan gjort i alla tusentals år för att uthärda?
Tiden läker faktiskt inga sår, den gör bara så att man blir kall, mörk och hård tack vare nya försök att klara sig i en värld som ständigt gör en besviken när man är så naiv att man tror att saker och ting löser sig.
Teamwork behövdes.
De satt alla fyra runt det låga bordet på uteserveringen. I mjuka fotöljer satt de med korta sommarklänningar och visade upp sina senaste brännor, alla utom Josefine som hade jobbat hela sommaren.
Laura och Vilma hade varit på Cypern tillsammans i två veckor, de var vackert gyllenbruna och håret hade blivit solblekt.
Man såg att de tyckte att de var snygga. Elin tyckte också att de var snygga, Josefine var också otroligt vacker men mer på ett skört sätt eftersom hon inte fått någon färg och redan var en väldigt blek person.
Hon färgade hela tiden sitt hår mörkbrunt, och ur tubtoppen stack hennes späda, bleka axlar ut som små fågelvingar. Jo, hon var nog snyggast ändå. Trots att Elin kunde uppskatta Jossans (under sommartid) mycket exotiska utseende så hade hon själv legat och pressat hela sommaren. Och försökt träna, kombinerat med jordgubbar, på sin höjd, till lunch. Det var sött, gott och inte på långa vägar lika onyttigt som pommes eller något annat hon helst hade velat kasta i sig.
Inte för att hon brydde sig så mycket om hennes portioner med onyttigheter uteblev, men det var ett hårt liv att ständigt pressa kroppen på banting, det märkte hon nog. Hon kunde inte ens dricka hälften så mycket alkohol nu för tiden, och så fort hon var i solen hade hon en vattenflaska för annars blev hon yr på en minut.
De satt där med varsin latte eller något starkare, och bara pratade. De hade mycket att ta igen!
Laura och Vilma berättade om galna grejer som hade hänt på resan. Jossan berättade om en tjej som hade börjat störa henne på jobbet, och sedan berättade hon att hon och hennes pojkvän skulle fira deras ettårs-dag på Västkusten.
Laura höjde på sitt mörka ögonbryn.
"Västkusten? Vad ska ni göra där? Sola?" Hon lät väldigt oimponerad.
"Ja, vi ska bo i en liten sjöstuga som hans morbror äger, sola, bada och äta färsk fisk och sånt!" Josefine log.
"Haha, det låter inte så jätteromantiskt, men vad gulligt och mysigt ändå, typiskt er att göra något riktigt naturtroget, haha!" Det var Vilma som kastat ur sig nästa replik.
Elin satt mest och lyssnade. Så fort Josefine pratade om sin pojkvän så var allt så himla "tråkiiiiigt men guuulligt".
Sedan styrdes samtalet in på sex och killar.
"Åh, ni måste se en bild på Max!" Nu var det faktiskt Elin som ville berätta.
"Max?"
"Ja, jag berättade ju i telefon, om killen jag träffade i parken för kanske tre veckor sen! Han är sjukt snygg och så himla trevlig!" Kuttrade Elin, hon slog in facebook på mobilen för att gå in på hans profil.
När de fick se hans bild tittade alla tre under tystnad på bilden, sedan sa de någonting i stil med:
"Åh. Haha, verkligen din stil men inte aaalls min stil. Haha...nja, klädstilen var ju inte direkt någon höjdare och det där håret...men söt, ni passar!"
Elin nickade förstrött. Hon började bli så less på allt det där. Varför fick ingen kille hon träffade vara bra nog?
"Sedan låg jag med Chrille för en vecka sen också." Hasplade hon ur sig.
De andra tittade storögda på henne. Nu hade hon dom allt ändå, hon visste att alla i hela deras bekantskap tyckte att Chrille var en riktig tia.
"Chrille? Haha alltså hur många har du legat med egentligen under sommaren?" Josefine skrattade.
"Jag har legat med fyra stycken, samtliga över förväntan på både teknik och storlek." Fyrade Elin av kaxigt.
De andra började skratta nervöst, det här var inte likt Elin.
Sedan var det samma veva när Laura berättade om huset hennes pappa skulle flytta till, det låg inte så bra till och det var väl inte kul att bo på Ekerö med det lät ändå fint hade alla samstämmigt klargjort. När Vilma erkände att hon hade gått upp lite vikt sa alla att nej, det syns inte, förutom kanske i ansiktet men du är skitsnygg med lite hull på kroppen, lovar, promise!
Elin drog igenom hela fikastunden i huvudet på vägen hem. Varför var det såhär?
Var hon med fel vänner som inte kunde uppskatta att det gick bra för någon annan, eller att någon annan hade kul?
Och ändå var de oskiljaktiga, bästa vänner, men ingen kunde glädja sig åt någon annan utan att spy ut sig lite galla ovanpå också. Hon kände sig trött. Varför kunde de bara inte stötta varandra?
Du igen.
Men på långt håll så är dom svarta.
Jag skriver om dig på rutin.
Du är ju mitt liv.
Vem var han?
En reporter från Citydags hade precis varit där hos honom. Hon hade ställt professionella frågor och han hade svarat utan problem. Men så plötsligt hade hon tittat upp från sitt lilla block.
Hon hade smala glasögon med grön båge, brunt hår och nästan inget smink. Ändå var hon näpet söt med sin allvarliga uppsyn. "Ja, fortsätt?" Sa han så artigt han förmådde.
Men hon synade honom stilla.
"Har du inte dåligt samvete?" Frågade hon och sög på pennspetsen.
Alldeles nyss hade de diskuterat ekonomi, vad var nu det här?
"Vad menar du?" Han rättade nervöst till slipsen.
"Jag undrar bara om du har dåligt samvete för alla liv du har förstört? Eller alla liv som du har avslutat? Jag säger inte att du ensam är en mördare, men...känns det inte jobbigt att vara en del av maskineriet till flera krig?"
Han var förstummad i några sekunder. Sedan såg han så kallt han kunde på henne.
"Ni vet ingenting om mig eller mitt arbete. Eller mina känslor. Var god att lämna mitt kontor på en gång."
Så nu sitter han alltså i sin stol. Han tänker på hennes fråga, samma fråga som han ställt sig själv många gånger.
Hade han dåligt samvete?
Vem var han idag?
Tjugo år tidigare, då hade han visserligen varit optimistisk och oerfaren, men för tjugo år sedan hade han iallafall älskat att vandra ute i naturen. Att andas in den friska luften var som ett helande, läkande opium.
Han hade inte varit speciellt politiskt aktiv men han gillade inte krig. När han tittade på nyhetssändningar om skolor som blev bombade eller såg bilder av nakna män med uppfläkta sår, eller kvinnor ihopsjunkna på marken alldeles blodiga mellan benen, berövade sin stolthet till allra högsta grad, ja då kunde han till och med gråta ibland.
Han hade blivit djupt sårad av tre stora kärlekar och ändå hade hans hjärta ständigt varit ett öppet sår.
Vilket han ansåg vara bättre än att bli hård som sten, det sa han till sig själv hela tiden.
Men sedan hade något hänt på vägen. Tjugo år senare satt han i sitt åtråvärt inredda kontor och förhandlade med folk om vapen. Han sålde vapen. Deras företag tyckte att det kvittade nästan helt vilka parter de sålde till, bara de sålde.
Många kanske tror att bara för att man säljer vapen är man en känslokall robot.
Han är ingen sådan. Han har en fru som han älskar, de är på pricken lika långa och fyller år samma datum.
Han är fortfarande ganska kär i henne och de älskar fortfarande ibland. Han har tre underbara barn som han brukar bjuda på bio när han har en gnutta tid över. Han betalar deras dyra skola och deras många fritidsintressen.
Men ibland när han satt och åt middag med de här människorna slogs han av att det lika gärna kunde varit de
- en mamma och tre barn (oftast de mest eftertraktade offren att göra sig av med i inbördeskrig med tanke på att
det blockerar ett släkte att sprida sig om det är utrensat på barn och fruar) som blev skjutna vid middagsbordet av något gevär han hade sålt till, låt oss säga, Israel. Sedan glömde han bort tanken och fortsatte äta.
Och nu begrundade han detta i några minuter. Vem var han?
