Kärlek på riktigt.
Men smärta? Jag vet inte alls hur man gör.
När det bränner i bröstet av sorg, magen kniper ihop sig så att det nästan känns som att man är nervös och lungorna nästan inte bär luften man tar in, vad gör man då?
Om jag försöker sova så hemsöks jag av hemska mardrömmar, jag vrider mig och vänder mig i täcket tills lakanen bara är ihoptrasslade snår som försöker kväva mig.
Om jag försöker dränka mina sorger i alkohol känner jag mig som en överupprepad kliché och det slutar ändå bara med att jag gråter av all överdosering av det gift vi så gärna häller i oss här i väst.
Om jag försöker vara arg, skrika, gråta, banka sönder honom med mina små knytnävar så händer inget mer än att jag mår ännu sämre, som alla de redan nämnda förslagen också resulterar i.
Om jag försöker shoppa bort min ångest känner mig tom och ytlig.
Om jag försöker ligga bort mina känslor med andra killar slutar det med att jag äcklas och spyr upp all äcklig saliv vi har utbytt under natten, min kropp skulle skjuta ut hans vedervärdiga sädesvätska så att hela min egna konsistens skulle rinna ut och göra mig till en tom, rynkig påse liggandes på golvet som ett hjälplöst djur.
Varför har människan ens välsignats med kärlek när den orsakar så mycket skada?
Ska man leva så?
I ett töcken av svarta känslor som griper tag i en likt grenar gör när man är mörkrädd?
Var finns lösningen? Hur har människan gjort i alla tusentals år för att uthärda?
Tiden läker faktiskt inga sår, den gör bara så att man blir kall, mörk och hård tack vare nya försök att klara sig i en värld som ständigt gör en besviken när man är så naiv att man tror att saker och ting löser sig.
<3 kasta
<3
När jag var åtta skrev jag min första berättelse. Den handlade om två föräldralösa möss som rymde från barnhemmet på en flygande matta. Den var inte speciellt lång, eller speciellt välskriven men det var ändå något med en början och ett slut och jag var stolt över att jag skrivit den alldeles själv. Förr rann alla ord ur mig utan stopp, men nu är det som om det bara inte går längre. Allt jag skriver blir fel, för kliché artat och tråkigt och jag vill bara slänga bort skiten, lägga mig ner och gråta och ge upp. Men när jag läser sådant som är så bra att änglarna sjunger (jag har en liten änglakör i mitt bröst som sjunger när jag blir riktigt lycklig), så inser jag att jag inte kan ge upp, för det enda jag vill är att kunna skriva och beröra andra som jag själv blir berörd av att läsa vissa texter.
Det jag vill komma till är att ibland är de texterna skrivna utav dig. Du tillhör dem stora. Gardell, Gavalda, Murakami. Jag skulle kunna ta 10 år från mitt liv för att kunna skriva så bra som du. Kanske till och med kapa av ett ben. Jag beundrar dig verkligen.
Men sluta, nu grinar jag som ett litet barn. Alltså sånt här är för fint för att ens kunna tro på. Vet knappt vad man svarar, men fan vad jag grinar nu, haha. Tack...eller? Känns så fel att säga tack, som om jag fått en komplimang för en fin klänning, då säger man tack. Nu vet jag inte vad man svarar. Men jag är sjukt tacksam över att få höra sånt här. Då vågar man tro lite på sig själv iallafall, vilket är så himla svårt angående allt som har med konst att göra, tycker jag. <3
Jag blir alltid väldigt generad över att ge andra komplimanger, men du förtjänar verkligen att höra hur bra du är. Tack går bra! Nu vet jag att du fick läsa det jag ville få sagt.
