Noveller och skit.

En man i femtioårsåldern sitter tungt på sin dyra snurrstol med reglerbart ryggstöd. Ändå är ryggstödet inställt på 90 grader. Han glor ut genom fönstret, det ser kallt och oinbjudande ut.

En reporter från Citydags hade precis varit där hos honom. Hon hade ställt professionella frågor och han hade svarat utan problem. Men så plötsligt hade hon tittat upp från sitt lilla block.
Hon hade smala glasögon med grön båge, brunt hår och nästan inget smink. Ändå var hon näpet söt med sin allvarliga uppsyn. "Ja, fortsätt?" Sa han så artigt han förmådde.
Men hon synade honom stilla.
"Har du inte dåligt samvete?" Frågade hon och sög på pennspetsen.
Alldeles nyss hade de diskuterat ekonomi, vad var nu det här?
"Vad menar du?" Han rättade nervöst till slipsen.
"Jag undrar bara om du har dåligt samvete för alla liv du har förstört? Eller alla liv som du har avslutat? Jag säger inte att du ensam är en mördare, men...känns det inte jobbigt att vara en del av maskineriet till flera krig?"
Han var förstummad i några sekunder. Sedan såg han så kallt han kunde på henne.
"Ni vet ingenting om mig eller mitt arbete. Eller mina känslor. Var god att lämna mitt kontor på en gång."

Så nu sitter han alltså i sin stol. Han tänker på hennes fråga, samma fråga som han ställt sig själv många gånger.
Hade han dåligt samvete? 
Vem var han idag?
Tjugo år tidigare, då hade han visserligen varit optimistisk och oerfaren, men för tjugo år sedan hade han iallafall älskat att vandra ute i naturen. Att andas in den friska luften var som ett helande, läkande opium.
Han hade inte varit speciellt politiskt aktiv men han gillade inte krig. När han tittade på nyhetssändningar om skolor som blev bombade eller såg bilder av nakna män med uppfläkta sår, eller kvinnor ihopsjunkna på marken alldeles blodiga mellan benen, berövade sin stolthet till allra högsta grad, ja då kunde han till och med gråta ibland.
Han hade blivit djupt sårad av tre stora kärlekar och ändå hade hans hjärta ständigt varit ett öppet sår.
Vilket han ansåg vara bättre än att bli hård som sten, det sa han till sig själv hela tiden.

Men sedan hade något hänt på vägen. Tjugo år senare satt han i sitt åtråvärt inredda kontor och förhandlade med folk om vapen. Han sålde vapen. Deras företag tyckte att det kvittade nästan helt vilka parter de sålde till, bara de sålde.
Många kanske tror att bara för att man säljer vapen är man en känslokall robot.
Han är ingen sådan. Han har en fru som han älskar, de är på pricken lika långa och fyller år samma datum.
Han är fortfarande ganska kär i henne och de älskar fortfarande ibland. Han har tre underbara barn som han brukar bjuda på bio när han har en gnutta tid över. Han betalar deras dyra skola och deras många fritidsintressen. 
Men ibland när han satt och åt middag med de här människorna slogs han av att det lika gärna kunde varit de
 - en mamma och tre barn (oftast de mest eftertraktade offren att göra sig av med i inbördeskrig med tanke på att
det blockerar ett släkte att sprida sig om det är utrensat på barn och fruar) som blev skjutna vid middagsbordet av något gevär han hade sålt till, låt oss säga, Israel. Sedan glömde han bort tanken och fortsatte äta.

Och nu begrundade han detta i några minuter. Vem var han?