Noveller och skit.

En kvinna talar i telefon med hög röst på tunnelbanan.
"När någon man älskar riktigt mycket sårar en med flit, det är som att någon sakta skulle sprätta upp alla blodådror i kroppen på en med en liten vass nål. Det gör så satans ont att man vill dö och samtidigt har man ju nästan inget val med tanke på allt blod som snart spills". Så sa hon.

Det var någon dröm jag hade haft. Jag tror jag drömde någonting om att Daniel på mitt jobb stack in en hand under min kjol. Och jag tyckte om det på något vis. I verkligheten gillar jag varken Daniel eller att bära kjol. Varje dag har jag burit jeans på mitt arbete under så lång tid jag kan minnas.
Men när jag vaknade den morgonen tänkte jag att nu, från och med nu, ska jag bli och vara sexig. Jag ska bli en sån där människa som det bara skriker sex om, en sexgudinna.
Inget våp och ingen bimbo. Men jag ville bli av med känslan av att vara en torrboll och få vara snygg. 
Så jag letade igenom garderob när jag skulle till jobbet, jag ville hitta något riktigt osigt att sätta på mig.
Senaste gången jag hade shoppat något i kjolväg hade väl varit fem år tidigare eller något sånt, så alltså hade jag inte särskilt modernt hemma. Det slutade med en blek, ljusröd manchesterkjol som gick ned till vristerna.
Så jag tog en kökssax och klippte av den så att den slutade två decimeter ovanför mina knän. För att vara trettiosex år måste jag säga att mina ben är helt okej än så länge. Tyckte jag.

Reaktionen jag fick på jobbet var lite annorlunda.

(Fortsättning följer).

Han slänge ner en tung bok på mitt skrivbord och gick ut genom dörren. Hans eget kontor var fullt med saker så ingen trodde att han slutade, men sedan dess såg vi honom aldrig mer.
Boken handlade om att våga bryta sig loss från sina gamla vardagsmönster och ge sig ut för att upptäcka nya världar.

Nu är det en ny morgon. Hans första tankebild är återigen en flicka med långt ljusbrunt hår och bruna ögon.
Men irisfärgen är för vacker för att bara kallas brun, hennes ögon är mer...nötbruna. Fräknar på näsan och kinderna.
En gång i början av sommaren hade han räknat dom, arton stycken. Hon ville ha många fler sa hon, det var så gulligt med fräknar.
Tur för honom att han har hela ansiktet fullt isåfall, för ingen annan än hon verkar tycka att sånt är fint. 
Men iallafall, att hennes ansikte målades upp i hans huvud än en gång gör honom upprörd. Han orkar inte mer!
Nu måste han göra något åt saken. Det räcker inte bara med att smsa henne och skriva roliga saker, det räcker inte med att snacka med henne på rasterna i skolan och dela på cigaretter. Det är så länge sedan de umgicks utanför skolan nu.
Så länge sedan han fick kyssa henne. Kanske är det lika bra, det känns som att han kommer gå av på mitten om han måste sakna henne mer om kvällarna än vad han redan gör!

(Nu vill jag att du som läsare ser det här som en lektion i att våga saker. För vad den här killen nu gör är mycket, mycket modigt. Och när ni läser det så tänker ni antagligen att ja, sådant här händer i noveller men aldrig i verkligheten.
Men om han klarade det så klarar du också det. För han vet ju inte om att han bara lever i en novell, och ändå vågar han!)


Den dagen så smsar han henne, och skriver att han har förmodligen börjat gilla henne mer, och kan de kanske träffas själva snart? Det måste komma som världens chock för henne. För det enda hon skrev var okej, visst.
Han frågar, när? Och hon säger att han kan väl lika gärna komma över till henne nu en stund, så kan de snacka om det också. Hela kroppen brusar upp, vad menar hon? Att hon bara vill prata om saken men inte tycker samma sak? Eller att de kan ses och lämna utrymme för romantik, men också prata om deras känslor för varandra?
Han fattar ingenting, men skickar tillbaka ett "okej" och hoppar in i duschen.

En timme och en kvart senare står han utanför hennes dörr. Han knackar tre gånger. Nervositeten dunkar i hela kroppen, det är som om hjärtslagen ekar hur högt som helst innanför hans hud. Hans tröja smetas mot det svettiga skinnet och handflatorna är brännande varma. Han förstår inte hur det här kan vara en sån big deal, han har ju varit hemma hos henne tusentals gånger!
Han hör steg innanför den tjocka dörren. Ett klick, och sedan är den öppen. Där står hon.
I blött, nytvättat hår och en ljusrosa t-shirt. Inget mer. Eller t-shirten täcker rumpan, så förmodligen har hon trosor därunder också, tänker han, det skulle vara för bra för att vara sant, att hans stora våta dröm besannas såhär drastiskt.
"Du är tidig" Säger hon allvarligt. I ena handen håller hon en hårfön. Och hon är helt osminkad, så man ser fräknarna extra tydligt!
"Ja förlåt...jag blev väl lite ivrig för att få komma hit antar jag".
"Okej, nu får du väl tåla att jag är såhär ofixad, men kom in för all del!" Hon skrattar lite nervöst och för en hårslinga bakom örat. Den sötaste gesten han vet.
"Det där är den sötaste gesten jag vet."
"Va? Vadå?"
"När du för håret bakom örat sådär samtidigt som du skrattar."
"Varför säger du så konstiga saker ibland? Hur vågar du alltid?"
"Jag har ju redan gjort bort mig med att säga att jag gillar dig så nu spelar det väl ingen roll." Svarade han lite generat.
"Du har verkligen inte gjort bort dig. Men kom in istället för att stå i dörren och trampa!"
Han går in ett steg, och stänger dörren efter sig. Han får inte fram ett ord, det känns som att han är inlåst och allt han kan säga är pinsamheter. Dumheter. Och han längtar bara efter henne.
Så han tar försiktigt tag om hennes knotiga axlar och kysste henne, samtidigt som han tar ett steg längre in i hallen.
De andra tusentals gångerna de kysst varandra, är ingenting jämfört med den här kyssen. Den smakar annorlunda. Han känner hennes naturliga smak och andedräkt, den smakar himmelskt. Hennes tungas sätt att leta i hans mun är så mycket mjukare och varsammare än i någon kyss han någonsin känt, och sättet hon suckar på nu får honom att bli så mjuk i knäna att han misstror att han någonsin kunnat gå.

I ett trångt kök sitter en ung kvinna. Vid det svarta bordet hon sitter vid, har det samlats ljusa flagor i en liten hög, skinflisor från hennes fingrar. Hon biter inte på naglarna, hon biter av skinnet runt naglarna. Hon har ingen inspiration kvar.
Hon känner sig kall och tom. Inget är roligt längre. Det känns som att alla, exakt alla är trötta på allt och vill hamna i koma för en lång tid. För vintern klamrar sig fast vid Sverige som en nyfödd hos sin mamma.
Det känns som om den förskräckliga kylan har nått enda in i hjärtat, vilket självklart gör hjärtat extra ömtåligt.
Om hon bara trampar lite snett så brister hela hennes väsen, hon är köldskadad.

Förut älskade hon att betrakta människor. Nu äcklas hon.
Hon äcklas så till den grad att hon rent fysisk känner kräkreflexerna vibrera i halsen.
Hon tittar på alla som står på bussen, och det enda hon ser är hur fasansfullt fult allt är.
Hud som spelar i ett ansikte ser bara glåmig, slapp och grå ut. Hon ser på deras rynkor och deras mörka ringar under ögonen. På deras grå jackor. På blonderade hårtestar och vattenskadade skor.
Och lukten sen! En frän doft blandat med äcklig andedräkt.
Ingen verkar ha svar på vad man ska göra åt sånt här.

Magasinen skriver om hur man kommer över sina ex, hur man får en bättre relation med mamma och hur man får tillbaka sexlusten. Men hur kan det vara viktigt när man inte ens vet hur man ska få lust att gå till bussen?

Jag önskar att jag vore lika bra som du.
Att alltid stå i skuggan av ditt strålande väsen gör bara ont.
I köket sitter jag med telefonen i handen och tittar med tom blick ut genom fönstret.
Jag tänker på dig, jag vill ringa dig.
I mitt huvud spelar jag upp filmer om hur vi går i skolan som samma sort och alla ser oss båda två.
Jag fantiserar om att du ska vilja byta kläder med mig, hur du ringer mig varje kväll och behöver mig minst lika mycket som jag behöver dig.
Hur du avundas mitt spikraka hår och borstar det åt mig. Jag ser framför mig hur du presenterar mig för dina vänner och de undrar om vi är systrar eller bara hemskt lika.  
Allas blickar skulle vara fästa även på mig, inte bara vila hänfört över din slanka figur och dina dyra kläder. 
Männens hungriga ögon skulle äta sig mätta även på mina bröst, på mina ben. De skulle lyssna uppmärksamt efter även mitt skratt när de går på fester och de skulle skina upp likadant när de slutligen ser mig, precis som de gör för dig.
 
Ser man in i dina ögon så stirrar man in i en tusen år gammal själ, någon som har varit med om så mycket att den inte kan göra annat än att glänsa och skimmra, det håller undan sorgen och det är nödvändigt i ditt fall. Sån är du.

Jag kan urskilja exakt var de vita hårstubben i skägget tar vid, och var de slutar. Där de slutar finns det nämligen en hel uppsjö av svarta strån istället.

Och de vita kommer att vinna som i myrornas krig (fast det kriget verkar aldrig ta slut, dock är jag säker på att det vita laget vinner). För varje år som går kommer cirkeln av ljusa strån bli större, och de mörka färre. Om tiden vill kommer hela skägget vara vitt och sprida ut sig längs ett ansikte med mörk, rynkig hud.

En ung man sitter i sitt ljusa tonårsrum, som snart han snart har vuxit ur. Både kläderna och sängen har börjat bli mer tight nu. Snart dags att skaffa eget va, kvittrar mamma med en allvarlig glimt i ögonen.
Päronen tycker att det räcker efter arton år. Dom vill slippa tomma ölburkar och rockmusik. Okej. Det är väl inget ovanligt med det. Men han iallafall annat att tänka på just nu.

När han var liten så kändes arton verkligen som en vuxen ålder. När man blev myndig så blev man också vuxen, vad annars? Men nu kände han sig bara liten. Och hjälplös. En trummis i ortens hetaste repa-i-garagetband, känner sig inte hjälplös. Det är så jävla lite metal som det bara går. Känslor är bra när man skriver musik, såklart, men man går ändå inte runt och önskar att man fick sitta i morsans knä igen och glo på Lejonkungen.

För han tänker på en grej som gör att han snart gnags sönder. Är det något mer?
Just så tänker han, är det något mer mellan mig och den här flickan?
Det har aldrig varit det. Och samtidigt har det varit det hela tiden. 
De har trillat in i varandra några gånger under sommaren. Han och hon har varit väldigt bra vänner i snart ett år, men det var inte förrän i sommar som de faktiskt smälte ihop. Om så bara för en natt någon gång när de kände sig ensamma och förvirrade, vad passade då inte bättre än en god väns attraktiva famn?  

Men nu har många av de möten de haft slutat med hans ensamma tårar i kudden.
För att enda sedan i sommras så sa de till varandra; det här betyder ingenting. Vi är bara extremt bra vänner. Så hette det. Men om de aldrig var menade att vara, som han bestämt trodde på förut, hur kommer det sig då att det är henne han tänker på precis i gränslandet mellan dröm och verklighet? Då man inte kan styra vad som kommer upp i ens huvud, men man är tillräckligt vid medvetande för att kunna förstå vad man drömmer, när man snart sover. Då är hon som tydligast, för då finns inget försvar som kan knuffa undan hennes spinkiga gestalt ur hans färgstarka fantasivärld.

Jag drömmer mardrömmar om döden och vi pratar inte mer du och jag fast vi bor under samma tak. Fast du ler varmt och frågar vad jag vill äta idag, så är det som om varje mening existerar på skämt och jag blir alldeles för liten för att våga fråga vad som hänt. Varför vi aldrig menar något längre och desto fler dagar som går så mår vi bara ännu sämre. Jag vet inte.

Idag jag lägger jag upp en för både lördag och söndag eftersom mitt internet är knasigt fortfarande. Det är tack vare Comhem, som håller på och fifflar med något i hela vårt bostadsområde för att göra Comhem "ännu bättre". Jag fattar ingenting. Internet fungerar ingefär 10 minuter om dagen. Och varje dag blir jag lika förbannad när det lägger av, men av denna katastrof har jag iallafall lärt mig att; jag måste vara gravt internetberoende. Men jag skyller på att det förstör konceptet på min novellblogg, ja. Hörs senare. <3

Jag är en sån där tjej som du garanterat skulle störa dig på om du träffade mig. Jag har ett harmlöst, vanligt namn, Agnes. Mitt hår är platt och rakt och ljusbrunt med mittbena. Mina klänningar är ofta gamla versioner av Dior eller Chanel som min gamla stylistfaster har haft dammandes i garderoben sedan tjugo år tillbaka, minst. Jag bor i en lägenhet med min pojkvän i ett område där de gamla tanterna går i päls och pärlörhängen. Om du läste min blogg skulle du tycka att jag var en tjej med ett allt för perfekt liv, och att det är därför jag är så snorkig samtidigt som visar upp "Dagens outfit" med skärsår på armarna. Du skulle bara bli sur, jag lovar. Folk gillar inte morbid elegans. Påstår att det är påklistrat.
Men jag skulle nog vilja påstå att jag är definitionen av morbid elegans. Allt runt omkring mig är elegant men jag är smutsig som döden själv.

Vi var i vardagsrummet, jag och Oliver. Han hade bara kommit över för att ta en cigg och sen skulle han vandra hemmåt i natten igen, och lämna mig ensam i lägenheten, längtandes på soffan. Förmodligen gnidandes mot en av våra dyra sidenkuddar vi fått av mamma. För min egen pojkvän skulle vara bort minst fem dagar till i Paris.

Så Oliver satt där på mitt golv och rökte. Stirrandes rakt framför sig med en bister min, halvt grumlig i de bruna ögonen av körsbärsvinet. Och jag tyckte så synd om honom, några dagar tidigare hade hans flickvän dumpat honom för en annan kille i samma överklassreva som vi själva höll till i. Snart kommer det vara inavel i hela vårt kvarter.
Nå, jag tyckte synd om honom och om mig själv givetvis för att min pojkvän var bortrest, jag satt och betraktade honom medan jag rökte min tjugotredje cigarett för dagen.
Plötsligt tittade han upp på mig.
"Du är bara en smutsig liten hora Agnes, vet du det?", han skrattade sitt hesa fylleskratt.
Jag bara stirrade på honom, vad höll han på med?
"Vad menar du?"
"Jag menar att snart kommer du knulla med mig och det kommer inte vara mitt fel i folks ögon, det kommer vara ditt fel såklart. Alla kommer tycka att du är ett litet äckel och din pojkvän kommer göra slut med dig."
"Jag kommer inte ligga med dig."


Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade min åtråvärda tyllklänning rivits i två delar och jag låg flämtandes på vardagsrumsgolvet med Oliver över mig. Jag ville inte ligga med honom. Det kändes som om jag var instängd i ett litet rum som bara krympte till det mindre runt mig. Jag kunde inte andas.
Jag honom ängsligt att sluta larva sig. Att han skulle kliva av mig. Jag slog till honom i ansiktet.
Men han låg, hård och tung ovanpå mig och jag kunde inte röra mer än min högra arm som jag vevade med som besatt.
"Jag har inte gjort något än, jag ligger bara på dig".
Jag visste inte vad jag skulle svara, gråten låg trång i halsen och jag kände mig bara helt mållös av rädsla. Oliver.
Min vän. Snälla, rara Oliver, sluta nu. Så fortsatte han:
"Om du inte frivilligt ligger med mig ikväll, så kommer jag göra det ändå med dig, och din kära pojkvän, som jag vet att du inte älskar, han kommer få höra vilken fantastisk förförare du är min sköna dam. Men om du bara är lite schysst så blir det här ingen bid deal " Han skrattade. Tomma själlösa skratt måste vara ett bevis på att bara djävulen finns.
Jag visste att min kille aldrig skulle tro på mig istället för Oliver. Han har känt Oliver sedan de var små.
Han har dessutom aldrig litat på mig, mer än vad han litar på andra källor. Och rykten är något som anses extra delikata när de handlar om mig, tydligen. Så. Efter några minuter så sa jag det bara, jag vet inte varför - Jag sa till Oliver att jag mer än gärna ville ha sex med honom.

Olivers hårda stötar i mig, hans tunga andetag blandade med mina skräckfyllda snabba ryckningar i lungorna, knappast andetag, med lite krydda av svarta mascaratårar rinnandes ner på mattan, om man kokade ihop den blandingen skulle man ha den klara definitionen av sorg. Jag minns att jag tänkte på något sånt medan vi låg där. Och jag hade rätt, inte bara jag var extremt förstörd där jag låg. Oliver började helt plötsligt gråta. Han drog sig ur mig, satte sig bredvid och bara grinade. Han tappade nästan andan, så mycket grät han.

Han såg ut som en liten fågelunge som tappat bort sin mamma. Han hulkade som ett litet barn.

Jag bara tittade på honom.

"Döda mig." Grät han. "Snälla döda mig bara."

Det tog en stund innan jag ens kunde prata, jag var helt skakig i kroppen och det kändes som jag hade stopp i halsen. Tillslut sa jag med raspig stämma:

"Det passar inte att leka martyr nu. Gå härifrån istället, jag orkar inte ens döda dig."

Han fortsatte att bara gråta. Jämrade sig, slet i sitt hår.

Sedan ställde han sig på alla fyra, dunkade munnen så hårt han kunde mot stengolvet.

Jag såg hur det rann, kladdigt och rött ur hans mun, blodsaliv. Han spottade.

Han var ju helt galen, tänkte jag. Han reste sig snabbt upp.

Knuffade ner mig golvet, jag låg där, fortfarande naken sånär på den skära spetsbehån jag fått av mamma en gång. Han såg på mig med en blandning av skräck och avsmak, tror jag.

Sedan gick han. Det enda han lämnade kvar var en blodig tand i ett blodhav på golvet.

Det var ett tag sedan nu. Klänningen jag hade på mig den kvällen är längst in i garderoben nu.

Min pojkvän kom hem i förväntad tid, jag sa aldrig något till honom.

Han hade med sig en resepresent, jag fick en Hermés-scarf och jag började gråta, men jag berättade aldrig att det inte var av lycka för det exlusiva märket. Annars känner jag mig märkligt iskall. Det skrämmer mig mest av allt, mer än någon gråtattack då och då, så känner jag inte av något alls. Jag dricker litervis med vin för att jag vill kunna explodera i känslor någon gång, ösa ur mig detdär som gror i bröstkorgen. Men nej.

Jag och Oliver pratar inte mer. När vi möts nuförtiden nickar vi bara kort åt varandra, han ser aldrig in i mina ögon. Första gången vi möttes efter "händelsen" så gick jag fram till honom. Jag tryckte snabbt något i hans hand innan jag skyndade därifrån - Det var en rengjord och kritvit tand.

Man på sig skorna och går till skolan som vanligt.
Enda sedan första gången hon såg dig har du existerat i tre ord:

Kanske.

Idioti.

Älskling.

Man kan fastna i någon. Man hakas fast för alltid med en osynlig krok och sen är det kört.

Men tappa inte modet för det. Du kan romantisera det och kalla dig lycklig.
Du kan skita i det.
Du kan romantisera det och gifta dig.
Du kan ta en riktig krok och kroka fast dig rent kroppsligt med personen så lär ni båda dö av blodbrist och då slipper du ju problemet för alltid istället.

Jag har provat allt utom det sista.
Det skulle jag aldrig göra. För jag är inte galen.
Jag kanske är trött på att vara kär. Jag kanske är trött på, att efter tjugo år, få svindel varje gång jag känner hans doft. Och jag kanske är trött på att under jobb längta så efter hans händer på min kropp att det känns som om jag vill lägga mig ner och tyna bort mitt på arbetsplatsens kalla golv.
Jag kanske är trött på att vara så kåt att det känns som jag ska sprängas om han inte kommer hem och sätter på mig det första han gör efter jobbet?

Ni förstår inte mitt problem.
Jag menar, vore han kär i någon annan, eller trött på mig, då vore kanske det här problemet förståeligt för er, kära läsare. Men han är precis lika dan. Och vi vet inte vad vi mer ska göra, vi är så trötta på att ge varandra röda rosor att vi glömmer vad vi håller i, istället råkar vi ta järngrepp kring stjälkarna och sticka oss blodiga på taggarna. 

Jag är vanvettigt kär. Jag är trött på att vara kär. Men jag är inte galen.