Noveller och skit.

Jag är en sån där tjej som du garanterat skulle störa dig på om du träffade mig. Jag har ett harmlöst, vanligt namn, Agnes. Mitt hår är platt och rakt och ljusbrunt med mittbena. Mina klänningar är ofta gamla versioner av Dior eller Chanel som min gamla stylistfaster har haft dammandes i garderoben sedan tjugo år tillbaka, minst. Jag bor i en lägenhet med min pojkvän i ett område där de gamla tanterna går i päls och pärlörhängen. Om du läste min blogg skulle du tycka att jag var en tjej med ett allt för perfekt liv, och att det är därför jag är så snorkig samtidigt som visar upp "Dagens outfit" med skärsår på armarna. Du skulle bara bli sur, jag lovar. Folk gillar inte morbid elegans. Påstår att det är påklistrat.
Men jag skulle nog vilja påstå att jag är definitionen av morbid elegans. Allt runt omkring mig är elegant men jag är smutsig som döden själv.

Vi var i vardagsrummet, jag och Oliver. Han hade bara kommit över för att ta en cigg och sen skulle han vandra hemmåt i natten igen, och lämna mig ensam i lägenheten, längtandes på soffan. Förmodligen gnidandes mot en av våra dyra sidenkuddar vi fått av mamma. För min egen pojkvän skulle vara bort minst fem dagar till i Paris.

Så Oliver satt där på mitt golv och rökte. Stirrandes rakt framför sig med en bister min, halvt grumlig i de bruna ögonen av körsbärsvinet. Och jag tyckte så synd om honom, några dagar tidigare hade hans flickvän dumpat honom för en annan kille i samma överklassreva som vi själva höll till i. Snart kommer det vara inavel i hela vårt kvarter.
Nå, jag tyckte synd om honom och om mig själv givetvis för att min pojkvän var bortrest, jag satt och betraktade honom medan jag rökte min tjugotredje cigarett för dagen.
Plötsligt tittade han upp på mig.
"Du är bara en smutsig liten hora Agnes, vet du det?", han skrattade sitt hesa fylleskratt.
Jag bara stirrade på honom, vad höll han på med?
"Vad menar du?"
"Jag menar att snart kommer du knulla med mig och det kommer inte vara mitt fel i folks ögon, det kommer vara ditt fel såklart. Alla kommer tycka att du är ett litet äckel och din pojkvän kommer göra slut med dig."
"Jag kommer inte ligga med dig."


Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade min åtråvärda tyllklänning rivits i två delar och jag låg flämtandes på vardagsrumsgolvet med Oliver över mig. Jag ville inte ligga med honom. Det kändes som om jag var instängd i ett litet rum som bara krympte till det mindre runt mig. Jag kunde inte andas.
Jag honom ängsligt att sluta larva sig. Att han skulle kliva av mig. Jag slog till honom i ansiktet.
Men han låg, hård och tung ovanpå mig och jag kunde inte röra mer än min högra arm som jag vevade med som besatt.
"Jag har inte gjort något än, jag ligger bara på dig".
Jag visste inte vad jag skulle svara, gråten låg trång i halsen och jag kände mig bara helt mållös av rädsla. Oliver.
Min vän. Snälla, rara Oliver, sluta nu. Så fortsatte han:
"Om du inte frivilligt ligger med mig ikväll, så kommer jag göra det ändå med dig, och din kära pojkvän, som jag vet att du inte älskar, han kommer få höra vilken fantastisk förförare du är min sköna dam. Men om du bara är lite schysst så blir det här ingen bid deal " Han skrattade. Tomma själlösa skratt måste vara ett bevis på att bara djävulen finns.
Jag visste att min kille aldrig skulle tro på mig istället för Oliver. Han har känt Oliver sedan de var små.
Han har dessutom aldrig litat på mig, mer än vad han litar på andra källor. Och rykten är något som anses extra delikata när de handlar om mig, tydligen. Så. Efter några minuter så sa jag det bara, jag vet inte varför - Jag sa till Oliver att jag mer än gärna ville ha sex med honom.

Olivers hårda stötar i mig, hans tunga andetag blandade med mina skräckfyllda snabba ryckningar i lungorna, knappast andetag, med lite krydda av svarta mascaratårar rinnandes ner på mattan, om man kokade ihop den blandingen skulle man ha den klara definitionen av sorg. Jag minns att jag tänkte på något sånt medan vi låg där. Och jag hade rätt, inte bara jag var extremt förstörd där jag låg. Oliver började helt plötsligt gråta. Han drog sig ur mig, satte sig bredvid och bara grinade. Han tappade nästan andan, så mycket grät han.

Han såg ut som en liten fågelunge som tappat bort sin mamma. Han hulkade som ett litet barn.

Jag bara tittade på honom.

"Döda mig." Grät han. "Snälla döda mig bara."

Det tog en stund innan jag ens kunde prata, jag var helt skakig i kroppen och det kändes som jag hade stopp i halsen. Tillslut sa jag med raspig stämma:

"Det passar inte att leka martyr nu. Gå härifrån istället, jag orkar inte ens döda dig."

Han fortsatte att bara gråta. Jämrade sig, slet i sitt hår.

Sedan ställde han sig på alla fyra, dunkade munnen så hårt han kunde mot stengolvet.

Jag såg hur det rann, kladdigt och rött ur hans mun, blodsaliv. Han spottade.

Han var ju helt galen, tänkte jag. Han reste sig snabbt upp.

Knuffade ner mig golvet, jag låg där, fortfarande naken sånär på den skära spetsbehån jag fått av mamma en gång. Han såg på mig med en blandning av skräck och avsmak, tror jag.

Sedan gick han. Det enda han lämnade kvar var en blodig tand i ett blodhav på golvet.

Det var ett tag sedan nu. Klänningen jag hade på mig den kvällen är längst in i garderoben nu.

Min pojkvän kom hem i förväntad tid, jag sa aldrig något till honom.

Han hade med sig en resepresent, jag fick en Hermés-scarf och jag började gråta, men jag berättade aldrig att det inte var av lycka för det exlusiva märket. Annars känner jag mig märkligt iskall. Det skrämmer mig mest av allt, mer än någon gråtattack då och då, så känner jag inte av något alls. Jag dricker litervis med vin för att jag vill kunna explodera i känslor någon gång, ösa ur mig detdär som gror i bröstkorgen. Men nej.

Jag och Oliver pratar inte mer. När vi möts nuförtiden nickar vi bara kort åt varandra, han ser aldrig in i mina ögon. Första gången vi möttes efter "händelsen" så gick jag fram till honom. Jag tryckte snabbt något i hans hand innan jag skyndade därifrån - Det var en rengjord och kritvit tand.