Noveller och skit.

En ung man sitter i sitt ljusa tonårsrum, som snart han snart har vuxit ur. Både kläderna och sängen har börjat bli mer tight nu. Snart dags att skaffa eget va, kvittrar mamma med en allvarlig glimt i ögonen.
Päronen tycker att det räcker efter arton år. Dom vill slippa tomma ölburkar och rockmusik. Okej. Det är väl inget ovanligt med det. Men han iallafall annat att tänka på just nu.

När han var liten så kändes arton verkligen som en vuxen ålder. När man blev myndig så blev man också vuxen, vad annars? Men nu kände han sig bara liten. Och hjälplös. En trummis i ortens hetaste repa-i-garagetband, känner sig inte hjälplös. Det är så jävla lite metal som det bara går. Känslor är bra när man skriver musik, såklart, men man går ändå inte runt och önskar att man fick sitta i morsans knä igen och glo på Lejonkungen.

För han tänker på en grej som gör att han snart gnags sönder. Är det något mer?
Just så tänker han, är det något mer mellan mig och den här flickan?
Det har aldrig varit det. Och samtidigt har det varit det hela tiden. 
De har trillat in i varandra några gånger under sommaren. Han och hon har varit väldigt bra vänner i snart ett år, men det var inte förrän i sommar som de faktiskt smälte ihop. Om så bara för en natt någon gång när de kände sig ensamma och förvirrade, vad passade då inte bättre än en god väns attraktiva famn?  

Men nu har många av de möten de haft slutat med hans ensamma tårar i kudden.
För att enda sedan i sommras så sa de till varandra; det här betyder ingenting. Vi är bara extremt bra vänner. Så hette det. Men om de aldrig var menade att vara, som han bestämt trodde på förut, hur kommer det sig då att det är henne han tänker på precis i gränslandet mellan dröm och verklighet? Då man inte kan styra vad som kommer upp i ens huvud, men man är tillräckligt vid medvetande för att kunna förstå vad man drömmer, när man snart sover. Då är hon som tydligast, för då finns inget försvar som kan knuffa undan hennes spinkiga gestalt ur hans färgstarka fantasivärld.