Pessimistisk kvinna, 40, talar om kärlek.

Man kan fastna i någon. Man hakas fast för alltid med en osynlig krok och sen är det kört.

Men tappa inte modet för det. Du kan romantisera det och kalla dig lycklig.
Du kan skita i det.
Du kan romantisera det och gifta dig.
Du kan ta en riktig krok och kroka fast dig rent kroppsligt med personen så lär ni båda dö av blodbrist och då slipper du ju problemet för alltid istället.

Jag har provat allt utom det sista.
Det skulle jag aldrig göra. För jag är inte galen.
Jag kanske är trött på att vara kär. Jag kanske är trött på, att efter tjugo år, få svindel varje gång jag känner hans doft. Och jag kanske är trött på att under jobb längta så efter hans händer på min kropp att det känns som om jag vill lägga mig ner och tyna bort mitt på arbetsplatsens kalla golv.
Jag kanske är trött på att vara så kåt att det känns som jag ska sprängas om han inte kommer hem och sätter på mig det första han gör efter jobbet?

Ni förstår inte mitt problem.
Jag menar, vore han kär i någon annan, eller trött på mig, då vore kanske det här problemet förståeligt för er, kära läsare. Men han är precis lika dan. Och vi vet inte vad vi mer ska göra, vi är så trötta på att ge varandra röda rosor att vi glömmer vad vi håller i, istället råkar vi ta järngrepp kring stjälkarna och sticka oss blodiga på taggarna. 

Jag är vanvettigt kär. Jag är trött på att vara kär. Men jag är inte galen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0