Noveller och skit.

En enkel man går längs en dammig grusväg. Han går genom en solig, fattig by som han känner väl, här växte han upp och här tänker han stanna. Han är en enkel man, men de flesta tar honom för någon sorts stjärna, eller kanske bara en knäpp pajas. Hans byxor är ljusgrå med pressväck, till det har han matchat en grå kavaj. Hans skjorta är vit som snö kritvit och färgen är en vacker kontrast mot hans mörka hy. Mannen bär också en brun hatt med ett vitt sidenband, och hans skor är vitbruna brouges. Gången är svängande och elegant, han går förbi en mycket vacker dam vid grönsakståndet som han lyfter sin hatt för. Artighet kommer alltid i första rummet, men att han älskar kvinnor är inget faktum han kan stå emot, så den glittrande glimten i ögat kommer nog tätt därefter.

Det är ofta han får stå emot glåpord och gliringar som slängs efter honom på gatorna. De viftas bort som en arg geting, snabbt och brutalt. Han hör inte in i den här lilla världen och rädslan för folk som ser annorlunda ut är inte mindre i deras by än någonstans i världen.
De skriker att han låtsas vara amerikan. De skriker att han är en clown. Det är inte alltid kul att väcka uppmärksamhet på det viset, men han tröstar sig med att kvinnorna gillar det. 
De vet att han och hans sällskap är mycket sofistikerade. 

I den här lilla världen, i det här stora landet där fattigdom slår ut allt som kommer i dess väg, har man då ingen rätt att göra motstånd? Är det fel att elegans och vackra färger ska få slå ut allt det fula?
Det tycker han inte. Han har inte mer pengar än någon annan, men att sy är inte dyrt.
Man kan visa att man inte tål de rika världarnas förtryck. Man kan visa att man inte ger sig, utan att behöva gå med i de sjuka rebellrörelserna som finns. Det är finare att göra världen fin.
En glamourös revolution har börjat.