Noveller och skit.

En mycket vithårig och rynkig dam, Magda, satt på en pinnstol tittade bort mot marsvinsburen.
Den var nu helt öde, tom och gapande som ett obehagligt svart hål.
Det fanns längre inget fridfullt kuttrande innifrån buren, det fanns ingen Uno som låg och väntade på att bli uppburen, ingen mjuk och gosig päls att borra in näsan i.
Hon studerade sina rynkiga, ådriga händer.
Hur många gånger hade de inte burit det lilla marsvinet, hållit i det och klappat det?
Hur många gånger hade hon inte sagt till barnbarnen: "När vännerna drar finns Uno kvar".
Nu fanns inte Uno mer. Hans kropp fanns ännu kvar, nedbäddad i en liten skokartong på en bädd av den finaste stickning hon kunde finna i lägenheten, en kvarleva från 50talet som var otroligt grann.
Han låg där och såg ut som om han sov.
Visserligen sov han väl också, en evighetslång sömn som aldrig skulle komma att ta slut.
Måtte han drömma vackra drömmar, tänkte Magda.

När hon bestämt sig för att införskaffa ett husdjur hade det blivit en himla massa oväsen från barn och barnbarn, de försökte milt påpeka att vem ska ta hand om ditt husdjur sedan...när...ja?
Och hon svarade barskt att här ska ingen dö än, det kan ni ge er på.
Se där, hon hade rätt. Det gjorde henne gott att hon slapp lämna Uno ensam, att han haft sällskap enda till det darrande, kalla slutet i sin mattes händer. Att det blev hon som fick se honom dö, det var något hon ändå var van vid. Så många hon hade sett försvinna under hennes långa liv, hon vågade knappt räkna.

Nu var det dags för begravning.
Magda gick till kökslådan och hämtade en matsked, den skulle hon gräva graven med.
Inte behövde en marsvinsgrav vara särskilt djupt med tanke på att "kistan" är så liten.
Hon satte på ett lock på skokartongen, tog med sig skeden och gick ut på altanen.
Uno skulle vila i hennes rabatt, det var det enda rätta.
Hon synade rabatten. På ena sidan växte prästkragar och några smultronblommor.
På den andra sidan växte pioner och violer.
Hon hade alltid älskat violer, så då fick det bli på den sidan.

När graven var grävd och lagom djup så var det dags.
Hon drog en djup suck. "När jag sätter ner kartongen så ser jag aldrig Uno mer", tänkte hon.
Marsvinet med de pliriga pepparkornsögonen. Den kurrande lilla rösten.
De rosa små tassarna. Det var adjöss med allting.
Det var förressten alltid adjöss med allting. Hennes vänner hade sagt adjö för länge, länge sedan.
Hon öppnade kartongen en sista gång. Synade noga det svartvita marsvinet som vilade på sidan med frambenen litet uppdragna mot bröstet. Ögonen var fridfullt stängda, munnen smått vidöppen så att de pyttesmå gnagartänderna syntes. Hon la i en viol i kartongen, och tänkte; hejdå Uno.

Sakta sänkte hon ner skokartongen i den mörka, blöta jorden.