Att ständigt vara helt okej.
Utan jag ville bara berätta om hur det känns att ständigt vara ingen speciell eller helt okej.
Fast man kämpar för att göra allt rätt.
Det var som om det alltid fanns en stor fet svart linje som skilde mig ifrån dom.
Oavsett hur många förtroliga samtal vi hade, hur många fester vi gick på, hur många gånger vi grät mot varandras axlar på grund av krossade hjärtan - så var jag alltid bara helt okej.
Jag hade skor från det rätta märket och i rätt modell. Jag bar korta sportiga jackor precis som man skulle.
Min frisyr var helt rätt och jag trivdes med mitt utseende. Det kändes som jag hade en stadig grund på jorden och kunde vara mig själv, jag var ingen härmapa på något vis utan gillade bara att vara rätt i tiden, precis som de.
Jag lyssnade på rätt musik och kunde tillochmed lite gitarr till vissa låtar.
Mina betyg var lika bra som deras. Jag tyckte jag hade samma humor och samma intressen.
Men allt jag gjorde och sa var på något vis medelmåttigt ändå.
"Henrik Åström bad om mitt nummer igår, ni vet han från vår franska"
"Jaha, kul" Sa nummer ett.
"Han ser väl rätt okej ut" Sa nummer två.
"Fast han har så fula skor" Sa nummer ett igen.
"Och han är lite töntig när han pratar, ni vet, han läspar ju också"
"Mm men helt okej ändå" Sa nummer tre.
Helt okej.
"Jag kanske ska ha fest i helgen. Tänkte typ ha maskerad ni vet så man kan ha massa coola masker"
"Mhm, men maskerad är väl inte så jättekul?" Tyckte nummer två.
"Nä kan du inte ha typ vin och ost och kex-kväll?" Sa nummer ett.
"Eller typ bara lite tjejer över på drinkar?" Sa nummer tre.
När vi gick någonstans gick de alltid ett steg före. Om jag så sprang ikapp så var de helt plötsligt ett steg före igen. Om jag köpte ett par jeans så var de "ganska snygga ändå". Om nummer två kom med likadana fast en annan färg några dagar senare så lät det "åh fyfaaaan vad fina!".
När jag började spela gitarr var det "ganska kul men är det inte lite typ pretto?".
När nummer två och ett började spela bas för att nummer tvås pojkvän ville lära dom så hette det "ska vi bilda band?".
Om jag ville hyra en komedi ville de hyra action.
Tillslut tröttnade jag. De flesta vågar inte ta steget ifall de tröttnar på sina vänner. Men det bara hände. Lilla jag som alltid varit rädd för att vara själv. Jag började strunta i ensamheten som gnagde i bröstet. I ett helt år (tills jag lärde känna nya vänner) var jag nästan bara på biblioteket och läste böcker.
Det var det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv. Alla hundratals karaktärer jag mötte sa aldrig åt mig att byta pojkvän, att gitarr var pretto eller att maskerader var tråkigt. Och de lämnade mig aldrig till att ständigt gå ett steg efter.
Dessutom fick jag höra nu i vuxen ålder att nummer två numera är narkoman.
Det känns sorgligt men, helt okej. Dessutom blev jag och Henrik Åström tillsammans tillslut, men det tar vi en annan gång.
Tänkte ge lite konstruktiv kritik:)
Läste här en gång att du skrev något i stil med:
"Jag och Linus gick till parken"
Man skriver alltid de andra först så säga. Alltså:
"Linus och jag gick till parken"
Tack för en bra blogg:)
Jaaa vad roligt (:
Okej, men av vilken anledning ska man skriva så?
Jag föredrar oftast att inte gå efter så mycket bestämda regler när jag skriver, men sjukt bra med kritik så det är uppskattat! puss
Jag kommer inte ihåg själva anledningen men fick lära mig det på litterära svenskan. Skrev även som du innan min lärare sa till mig:P
Det jag kommer ihåg vad hon sa var att det är barn som säger så. Alltså, "Jag och Linus". Det säger barn tydligen så är det ett barn som pratar så skulle man kunna skriva: "Jag och Linus".
Men kommer inte ihåg riktigt ihåg den riktiga anledningen, antar att det inte är grammatiskt korekt.
Aha okej (:
Ja men isåfall är det ju iallafall ett väldigt användbart tips, alltså hur man skriver "barnsligare" och inte barnsligt, typ. Tack så mycket! :D
