Noveller och skit.

(Den här är speciellt till M som jag fick ett mejl av för ett tag sedan. Du fattar säkert snart)

Martin sitter vid skrivbordet och stirrar på pennburken han har framför sig. Han har räknat alla pennorna flera gånger nu. Första gången kom han till tjugosju. De andra två gångerna blev det tjugofem.
Han fortätter att bara stirra en stund.
Telefonen ringer.
Mamma får ta det.
Han hör hennes avlägsna röst, sedan steg som närmar sig.
En lätt knackning.
"Martin! Telefoooon!" Hon liksom halvsjunger ut det. Som om hon är riktigt lycklig den här söndagen.
Han öppnar dörren och tar telefonen. Mamma stänger dörren och går nynnandes iväg.
"Hallå.."
"Mannen! Bakis idag eller?"
Det är Jawad.
Han. Orkar. Inte.
"Typ."
"Aaaha varför svarar du inte på mobilen för bre?"
"Men. Inte fan vet jag. Du alltså jag vet inte om jag pallar snacka just nu..."
"Hörru! Klart som fan du pallar snacka jag måste få veta nånting från igår fattaruväl! Du, jag kommer över behöver ändå ta mig en joggingrunda tjarå"
Han fick inte ens chans att säga att han inte orkade. Nu är Jawad redan påväg, så mycket fattar han.
Martin släpar sig till sängen, slänger sig ner.
Väntar in Jawads skräniga röst. Han gillar Jawad. Men han gillar inte hans små fritidsaktiviteter som att sparka folk i huvudet om de var uppkäftiga och så vidare. Men han var ju inte rätt person att säga något. Även om han inte gillar bråk så är han ju ofta en del av bråken, oavsett om han vill eller inte, då spelar det ju ingen roll.

Klara sitter ihopkrupen i soffan och glor på teven.
Hennes föräldrar är bortresta i några dagar. Hon funderar på att dra hem lite folk till kvällen.
Natten innan hade varit hemsk. Han hade varit där. De hade varit på samma fest.
När han kom hade hon redan blivit ganska full. Hon hade tagit något konstigt piller också som gav henne jättemycket hjärtklappning. Det var ju hans fel att hon höll på som hon gjorde. Och så dök han bara upp sådär!
Han hade inte sett henne först. Hon hade suttit ute på trappen och rökt med Amanda, och han hade gått förbi och börjat snacka med Jawad och Lucas och några till.
Sedan hade någon mumlat något till honom och han hade vänt sig om, direkt mot henne.
Sett lite ertappad ut. Han hade vinglat fram mot henne och gett henne en lång kram, sedan hade han gått ner för trappen och gått ifrån festen. Hon visste att hon inte borde gå efter. Hon reste sig och gick efter.

Nu när hon sitter i soffan önskar hon att han aldrig hade kramat henne.
Så att hon skulle slippa bli påmind om den där jäkla doften.
Så att hon skulle sluppit följa med honom hem. För tusende gången.
Fast hon visste att hon bara saknade honom ännu mer efter varje gång, och trots att hon visste att hon alltid skulle smyga iväg tidigt på morgonen när han sov och ha ångest hela dagen efteråt, så kunde hon inte låta bli för att hon njöt så satans mycket av den lilla bit närhet hon fick. Av Martin och ingen annan.
Hon visste att han inte skulle ändra sig. Inte för hennes skull.

Jawad kommer inskuttandes i hans rum.
"Men vad är det med dig? Varför ligger du bara här? Vi har fan lov, vi måste ut och festa ikväll! Knäcka lite bira vafan!"
Han stannade upp och tittade misstänksamt på Martin.
"Vänta, Martin...nåt är fel visst?"
Åh, äntligen! Tänker Martin sarkastiskt. 
"Nej allt är bra, bakis som fan bara" Svarar han i kudden.
"Shit jag ser ju att nåt är fel! Äre den där jävla horan nu igen?"
"Käften hon är ingen hora!"
"Nämen vafan hon säger att du är en hora hela jävla tiden fast hon knullar runt dubbelt så mycket som du är hon ingen hora då kanske va?!" Nu verkar han ganska upprörd. Jawad är en sån som blir arg väldigt fort.
"Hon knullar inte runt. Det är jag som gör det ja" Svarar Martin lugnt.
"Nähä men hon lägger sig i ditt liv hon kan fan inte göra så. Glöm henne okej? Hon är fan inte bra för dig fattaru? Det är fan inte ditt fel att du vill leva livet"
Han förstår inte vad Jawad menar. Det är ju han som inte är bra för henne. Det är han som alltid är ett svin mot henne, inte tvärtom. Och det är han som mår skit av det. Ändå kan han inte sluta.
De hade varit ett par. Under en jävligt fin period. Klara&Martin. De gick i olika skolor men båda gick halvdagar (gymnasiets fina sida) så de hade tid att ses nästan hela tiden. De sov hos varandra hela tiden.
De var bästa vänner som var kära, enkelt sagt. Han hade aldrig varit kär förut, inte hon heller.
Innan han träffade Klara med de hårt sminkade ögonen, var han stans sängerövrare. Alltså.
Inte för att skryta eller så, men fan vad mycket pussy han fick!
I vilket fall, när han träffade Klara höll det sig ett tag.
För han var ju jävligt kär. Men sedan, ju närmare de kom varandra, var det som om något brast.
Han blev så skrämd av tanken; att behöva en person. Att vara beroende av någon annan.
Så han gick och knullade med Sophia Nikolai från Norra.
Och han höll på ett bra tag med några olika, innan Klara märkte något. Så fort han tänker på det så kryper det av skam i kroppen på honom. Det känns som någon gör tusen nålar över hela hans kropp.
Men det var hans sätt att känna att han inte behövde Klara.
Klart som fan att han behövde henne. Han behöver henne. 

Hon tänker på hans mjuka mage som drogs mot hennes inatt. Fan.
Sen tänker hon på när hon fick reda på att han bara hade lekt med henne hela tiden. Hans plågsamma uttryck i ögonen när han kom på att han visst gillade henne.
Sveket. Hur en människa kan ligga med massa andra när han säger att han är kär i en?
Det krävs ju, om inte annat, fysisk ansträngning till att ha sex med någon, då borde man ju hinna reflektera över vad man håller på med och då snart förstå att man gör någon ledsen?
Nej, nu behöver hon gaska upp sig. Hon reser sig och ringer Amanda.
Hon lovar att komma över med vin snart.
Klara synar sig i spegeln. All ögonskugga ligger kvar från igår. Inte så fräscht. Ett tjockt lager.

Mobilen ringer. 
Hon svarar utan att kolla på displayen. Kanske för att hon vet. Kanske inte.
"Hallå"
"Tja, det är Martin"

(Fortsättning följer)