Inte mer.
Att det kan göra så ont i en bröstkorg av något som inte är förkylning, inte för många cigaretter, inte ett slag i solarplexus och inte av att hålla andan för länge är otroligt förvånande första gången.
Andra gången har man glömt hur det kändes den första och man blir nästan lika förvånad.
Efter några gånger rinner sorgen in och ut som en öppen kanal av det renaste vatten, man öppnar upp alla grindar för att låta vemsomhelst svalka sina solvarma fötter och smaka på det söta vattnet.
Det är nästan så att det skulle vara skönt att låta kanalen svämma över och man vill långsamt drunkna i allt det kalla.
Men sedan minns man att det är nog inte värt besväret.
"Hellre bär vi våra vanda plågor än flyr till andra vi inte känner" säger man i strålkastarljuset och känner igen sig alltför mycket.
Hur ett krossat hjärta kan få mat att vända sig i magen, bröstkorgen att smulas sönder och luften att ta slut är förunderligt i sin sorgsamhet.
Och mycket, mycket märkligt framför allt.
