Vem är alkis?

Nils satt på en parkbänk och njöt av morgonen. Luften var så annorlunda och liksom...lätt att andas in.
Det var så skönt nu när våren började komma, solen värmde så snällt mot ansiktet.
Han tog upp en av ölflaskorna han hade köpt dagen innan, bände upp kapsylen med öppnaren han hade i fickan och tog dagens första klunk. Ah. Det här renade minsann själen, tänkte han.

Dagen hade, med sin fina start, flutit på ganska bra. På eftermiddagen hade han gått över Blackebergs torg och träffat killarna på stamhaket som låg runt hörnet.
De hade pratat och skrattat som vanligt, diskuterat problemen mellan Gurra och hans fru, hon ville skiljas för att han lade alla pengar på sprit, och nu var han bedrövad.
"Jag fattar de inte, jag trodde liksom hon älskade mej o så men jag fatta ju att de e jobbigt för henne men jag tycker hon borde finnas där för mej....det e ju i nöd och lust eller hur?" Snyftade Gurra.
Ingen av gubbarna hade hjärta att säga att det kanske inte var "i nöd och lust" efter 15 års liv där han bara hade hängt på haket och druckit öl. De ville inte säga det dels, på grund av att de inte ville såra varandra, de hade ju nästan alla haft varsin fru som tillslut lämnat dom. Alternativt att de börjat dricka just för att kanske deras fru lämnat dom.
Och dels ville de inte påminna sig själva om att de också hade hängt på haket i hur många år som helst.
Att de vigt sina liv åt något de absolut aldrig kunnat tänka sig för kanske 30 år sedan. Ingen tonåring har väl som framtidsplan att strosa runt i Blackeberg och dricka sprit.
Men livet tar ju inte alltid de vändningar man tror.

När Nils gick hemmåt den natten så såg han två flickor sitta på en trottoarkant. Det var ju inte så ovanligt, men gatlyktan lyste upp deras ansikten, och han råkade titta på den ena flickan och, hon tittade rakt på honom.
Allvarligt. Så han stod kvar, svajade lite.
"Hej." Sa han.
Hennes kompis såg rädd ut.
Den allvarliga flickan hade en grön klänning och en svart jacka, i handen höll hon en lättöl.
"Varför pratar du med småflickor för?" Undrade hon vasst.
Han visste inte vad han skulle svara, hon hade sett ut som att hon hade givit en signal till ett samtal, kanske hade han missuppfattat hennes blick.
"Jag...jag vet inte jag tycker du var fin bara o ögona var så allvarliga" Svarade han.
Alkoholen gjorde honom ärlig utan att ens hann tänka på det.
"Jaså. Du verkar också fin fast du har ett förskräckligt ovårdat skägg."
"Nej jag är inte så fin av mig, jag är nog förskräckligt ovårdad hela jag"

(Fortsättning följer)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0