Noveller och skit.

Han hade aldrig varit ett jobbigt barn. Det visste han. Men hans mamma orkade ändå inte med honom, sa hon.
Så fort han hade glömt att plocka in disken i diskmaskinen, eller lämnat en urdrucken kaffekopp på bordet så kunde det utlösa en stor gråtattack. Det var inte så att hon tvingade honom sköta allt jobb i hemmet, men hon tålde inte att man inte plockade undan efter sig själv, hon jobbade mycket och var alltid stressad.
När andra människor var med så var hon som förbytt, hon strålade på middagarna hon anordnade hemma, hon lös starkast av alla i sitt lockiga blonda hår och vackra klänningar. Hennes skratt klingade så vackert i takt med allt skålande, och han minns när han var liten, då satt han alltid i hennes knä under kvällens gång fram tills det var sovdags.
Suddiga bilder från bardomen flög förbi hans inre syn, sedan kom mer färska minnesbilder, hans mamma iförd en festklänning full med spya, tomma spritflaskor under hennes säng, hur hon satt i duschen och skrek ut sin ångest.
Luddiga tankar han helst inte ville tänka på nu, han kände hur han började nicka till.

Adrian vaknade ur sin dvala på sängöverkastet av att någon bultade på dörren.
Han låg kvar, tyst.
Det bultade igen. Hårdare den här gången.
"Vem är det?"
"Det är din föreståndare, Edith heter jag, kan du vara god och öppna dörren nu."
Hon hade en varm men bestämd röst. Sakta släpade han sig ifrån sängen för att öppna dörren.
Där på andra sidan stod en ganska ung kvinna, lite kortare än honom, iklädd en stor stickad tröja.
Hon höll fram sin hand. Han tog den och skakade den.
"Hej. Du måste vara Adrian?"
"Ja." Han såg in i ett par nötbruna ögon. Hennes hår var ljusbrunt i en rak, vanlig axellång frisyr.
"Okej, Adrian, varför var du inte på mötet? Vi saknade dig där. Får jag komma in?"
"Visst. Kom in du." Svarade han, men ignorerade den första frågan. Hon steg in.
"Jag vill att du ska få lite papper som de andra fick på samlingen. Om regler och så.
Och sen vill jag att du ska veta att det här är en väldigt personlig skola, ni elever ränner inte runt som ni vill, är det samling så ska du komma på samlingen, jag skulle nog vilja säga att det är en av de viktigaste timmarna ni har för där upprätthåller vi kontakt mellan klassföreståndare och elev"
Hon såg honom i ögonen.
Adrians svar blev inte så trevligt.
"Men hur gammal är du egentligen? Du ser ut som 16, jag kan väl inte ha en 16åring som coach heller?"
Han visste inte riktigt varför han var så spydig mot henne, det var ju inte hennes fel att han blev ditskickad.
Hon såg kyligt på honom.
"Ursäkta? Du behöver verkligen få reda på reglerna på den här skolan, om jag inte tar fel. Adrian, på den här skolan visar vi respekt. Jag är 25 år, om det spelar någon roll. Har du rökt Adrian? Det luktar rök härinne."
Han skakade på huvudet och gjorde ögonen stora, som om han var förvånad.
"Nej jag har ingen aning varför det luktar rök"
Hon suckade. "Du förenklar den här situationen så otroligt mycket om du bara sammarbetar lite.
Jag vill få kontakt med dig förstår du väl. Det är mitt jobb. Imorgon ska vi samlas på skolgården klockan åtta.
Om du ursäktar så måste jag gå nu, men vi syns väl snart"
"Mm." Han höll upp dörren åt henne. Edith gick raskt ut. Hon var rätt söt, han kunde aldrig trott att hon var 25 år om man bara tittade på henne. Men sedan visste han ju att hon var lärare också, såklart att ingen lärare är tonåring.