Noveller och skit.

Jag har aldrig varit bra på att gråta själen ur mig.
När jag blir ledsen så sätter jag mig ner och stirrar rakt fram, sedan tänker jag, jaha, det var det då.
Man får höra att det är bra att gråta. Gråt ut, säger dom.
Jag önskar att jag var en sån där passionerad ung man som man ibland ser i filmer, som rycker tag sin flickvän i håret och säger att om du lämnar mig, om du lämnar mig, då hoppar jag! Jag klarar mig inte utan dig, fattar du det?! Det finns inget annat sätt att säga det på, jag dör helt enkelt! Jag tänker hoppa!
Och när jag älskade med henne skulle jag göra det med sådan precision och känsla att hon skulle undra om det verkligen finns sådana män påriktigt, hon skulle bli helt betagen och nykär varje gång, och efteråt skulle hon kura ihop sig runt mig och viska att jag aldrig, aldrig fick tröttna på henne.
Älskling, kära, finaste du, är du helt från vettet? Att jag skulle tröttna på dig, åh, det är en sån bisarr tanke att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara! Jag tänker på dig varenda sekund, jag vet att det är en klyscha, men jag får verkligen inte ut dig ur mitt huvud, skulle jag säga. Jag skulle mena det såklart, men att jag skulle kunna sätta ord på mina känslor på det viset utan att skämmas, det skulle kännas så fantastiskt.

När någon började bråka med mig på en bar så skulle jag bara titta på honom med mina respektingivande ögon, kröka på överläppen och säga men fyfan, skärp dig, du är ju alldeles för full. Stick.
Och han skulle sticka. Jag skulle inte ens känna det minsta sug av att vilja rycka tag i den störande mannens krage.

När jag fick sparken på jobbet skulle jag spotta på chefens skrivbord.

Första dagen av sommarvärme, då skulle jag springa ut i ett glädjerus, ut till sjön och kasta mig i vattnet av liv och lust med kläderna på. Mina barn skulle skratta åt deras galna pappa, och när de berättade om mig för deras barnbarn skulle de säga, när han gjorde något, var det alltid spontant och han gav alltid allt, er farfar.

Jag skulle skratta högt och helhjärtat av bubblande fnitter som låg i magen när jag kollade på roliga komedier på Tv. Inte bara le lite, skratta inombords som de flesta gör när de ser en rolig film. Om jag ville skratta skulle jag banne mig skratta ordentligt!

När jag fick för mig att städa huset skulle jag få ett sådant ryck att jag rengjorde allt, skurade alla lister in i minsta detalj och torkade av alla ljuslyktor från damm, hela huset skulle skina och jag skulle sätta färska snittblommor i vaser för att ge köket en riktigt hem-ljuva-hemkänsla. Inte för att jag skulle känna någon prestige över att allt måste rent och fint, utan för att jag alltid gav gärnet som den passionerade människa jag var.

På restauranger skulle jag beställa in så mycket goda rätter jag bara orkade, det godaste vinet jag visste fast jag inte hade råd och sedan, när det var dags för efterrätt, skulle jag nogrannt provsmaka varenda dessert som fanns, långsamt och metodiskt. Jag älskar nämligen alla sorters efterrätter, men framför allt hallonpaj.
Hovmästaren skulle skratta och säga, den där mannen, vår finaste stammis, han är allt en riktigt livsnjutare!

Men jag är inte en sådan man. Jag har aldrig gråtit ut. Jag har aldrig bett min älskade att stanna. Jag har aldrig smakat fler desserter än kanske tio stycken. Jag är 76 år gammal.
I hela mitt liv har jag bara satt mig ner, stirrat rakt fram, och sedan har jag tänkt, jaha, det var det då.