Dagboksanteckingar från någon gång.
Mitt hjärta pumpar i hundraåttio.
Vi glider in och gör vårt bästa för att se coola ut.
Vet att alla kollar på oss.
Vet att vi bränns när vi kommer in på festen för att ha blivit utslängda från klubben (med flit, ja).
Musiken höjs.
Högre. Högre. Högre. Högre. Högre.
Och där. Och där. Och där:
Slår det lock för mina öron och jag hör inget mer.
För egentligen är det jobbigt som fan att vara här.
Alltså jag är liksom inte ball.
Även om folk tror det ibland.
Jag brukar tänka, jag är inte som dom egentligen.
Sedan kommer jag liksom att tänka på, att dom andra i gänget kanske tänker likadant.
Då är ju ingen som någon. Vilket vore rätt logiskt, men då borde ju ingen vilja fortsätta hålla på med skiten.
Jag är bara skitfull och mår illa, och den enda jag vill träffa verkar liksom inte vara här.
Jag ser mig omkring, försöker verkligen se lugn ut.
Men paniken börjar snart växa sig till ett nästligt snår i bröstet med taggar och allt, alltså va fan, om hon inte är här kan jag lika gärna dra.
Att tiga.
Orden dansar innanför pannbenet
Som färglada fläckar och flimmer utan slut
Då vet man att man faktiskt är nära
Något slags hopp, något slags stup
Men det fattar ju fan inte du
Nya bröst plus lite till (3)
Jag som vanligtvis gärna drar mig enda till klockan tolv-ett när jag är ledig.
Morgonsolen dränkte mitt sovrum i guld, strålarna lös genom mitt minimala fönster som tillhörde den grå betongbyggnad där jag hade byggt mitt bo jag kallade hem. Det var en mycket liten lägenhet med de mest häpnadsväckande lösningar och funktioner för att få plats med allt. Jag hyrde i andrahand så jag fick inte måla om, därav de deprimerande grådaskiga väggarna.
Hallen var så liten att jag inte fick plats med en skohylla, skorna hade jag i min tvättmaskin som var trasig, att springa till tvättstugan på söndagarna var inte nådigt. Mina kläder låg utspridda över hela soffan och vardagsrumsbordet när jag nyss tvättat, de fick inte plats i garderoben.
Jag reste mig för att gå till kokvrån och göra lite frukost. Det var något som kändes annorlunda, men jag kunde inte minnas vad. Jag stod med mina nyvakna barfotafötter mot det kalla köksgolvet och försökte komma på vad det var.
Det var någon känsla jag hade, något höll på att förändras.
Sedan mindes jag; min nya läkarvän. Vi skulle ses idag, det var dags för Dag två.
Det pirrade till lite i magen, vad ville han mig egentligen?
Han hade fått mitt nummer kvällen innan, han hade sagt att han skulle ringa.
Jag började rosta bröd och sätta på kaffe.
Precis då ringde telefonen, jag hoppade till.
"Hallå" Svarade jag.
"Hej Mira, det är jag."
En varm röst nådde enda ner i maggropen, ja det var han.
Han fortsatte:
"Är du redo för dag två?"
"Ja, men jag kan fortfarande inte förstå varför du gör det här!" Skrattade jag.
"Inte jag heller riktigt. Kanske försöker jag lätta mitt samvete för alla tjejer jag vilkorslöst opererat lika känslolöst som om jag rörde ihop en fräsch sallad. Men du är inte alla tjejer dock, du är ju du. Fast något säger mig att jag fick den här knäppen av en helt annan anledning."
"Eh...Jaha. Haha. Vad händer idag då?"
"Jag vill att du kommer hem till mig igen"
Han lät bestämd.
Så jag begav mig ännu en gång. Till min tilltänkte kirurg men så kanske var något helt annat.
När jag kom dit hade han en lättare linneskjorta och jeans, det var soligt utomhus. Det kändes tråkigt att stiga in i en mörk lägenhet då.
Men han verkade ha läst mina tankar, för han föreslog att vi skulle sola på hans balkong.
Jag kunde fortfarande inte förstå att jag av alla människor ingick i den här störda situationen, nu skulle jag inte bara äta middag med en främmande 40-årig kirurg, jag skulle även sola på hans balkong.
Vi satt ute i den starka vårsolen, jag åt vindruvor och han rökte cigaretter.
Han frågade mig om hur jag var som tonåring, vad jag hade haft för framtidsdrömmar och hårfärger.
Jag frågade honom varför han bodde själv, vilket hans första jobb var och vem hans första kärlek var.
Så fortsatte det, vi höll helt klart på att lära känna varandra redan.
Jag kunde fortfarande inte förstå meningen med detta, men jag kände mig lycklig för jag höll på att hitta en ny vän, antagligen. När jag skulle gå hem gav han mig en lapp som jag skulle läsa när jag kom hem.
"Kom till Skogsdammen imorgon vid tio.
Du behöver inte äta någon frukost, jag fixar.
Nu när vi hunnit skrapa på varandras ytor,
hoppas jag att vi kan ta det här lilla projektet lite längre.
Du tror fortfarande att jag är en snuskgubbe.
Det kanske stämmer till viss mån (tex. att jag ser dig som mycket attraherande)
men det är inte därför jag har dragit in dig i detta,
det har jag ju redan förklarat.
Lösningen är så mycket simplare än du tror.
Mvh Göran"
Nya bröst plus lite till (2)
Vi satte oss vid hans skrivbord, jag och min läkare, han som skulle göra mina bröst till något nytt.
Han som genom ett trollslag (plus en massa sömmar, silikon och lätta snitt i min hud förstås) skulle få min kropp att expandera på de rätta ställen, göra mig till den kvinnan jag förtjänade att bli.
Han läste igenom några papper och tittade upp på mig genom anonyma läsglasögon.
Hans glasögon påminde om mig själv, raka linjer, ingen speciell färg, och just anonym.
Sedan sa han såhär: "Du, jag har ett förslag."
"Okej, vad?" Svarade jag.
"Innan jag lägger fram det så vill jag förtydliga att jag inte har för avsikt att utöva några sexuella trakasserier, jag förstår om du blir äcklad och sådär. Men du är egentligen jävligt vacker, även om du inte tror det"
Vadfan pratar han om? Tänkte jag.
"Va? Vadå?" Undrade jag darrigt.
"Alltså. Jag har jobbat med plastikoperationer i snart tio år. Som plastik-kirurg så ser jag en hel del människor som verkligen är förskräckligt fula. Jag förstår att de vill justera lite delar här och var. Men jag ser också många som mår otroligt dåligt över sitt utseende, kanske utan att de ens vet om det. De här människorna ser något i spegeln som vi andra inte ser, medan vi andra människor ser en vanlig, ung söt tjej, ser dessa sig själva som urtypen för ett riktigt tråkigt utseende, fattar du?"
Jag nickade. Jag fattade. Han fortsatte:
"Och så finns det ju människor som absolut vill operera sig av helt andra orsaker förstås. Men de här tjejerna som ser sig själva som tråkiga, oftast får jag ju tjejer som patienter, de är oftast inte sådär färglösa som de tror."
"Och?" Jag förstod inte vart han ville komma. Det där var ju ett påstående, inte ett förslag.
"Jo, och det jag ville fråga var, att om jag bad om en chans, kanske...låt oss säga tio dagar, för att bara få visa motsatsen till vad du tror om dig själv, skulle du ge mig chansen då?" Han såg på mig, stadigt och självsäkert.
På något vis blev jag övertalad. Vi bestämde att jag skulle komma hem till honom klockan sju samma kväll.
Jag hade ingen aning om vad han ville. Och tro mig, jag vet att det var en sjuk sak att göra. Att gå hem till sin läkare sådär utan vidare, för att han säger att han har ett förslag. Men nu stod jag utanför hans port.
Det var fortfarande ljust ute, det doftade vår. Jag kom på mig själv med att tänka, kanske är det här den sista vårkvällen jag ser, han kanske mördar mig därinne!
Men iallafall, jag gick in genom porten och plingade på hans dörr.
Efter fem långa sekunder öppnade han dörren.
Iklädd ett vitt förkläde ovanpå ett par jeans och en skjorta. Han hade små svettfläckar under armarna, och han verkade verkligen glad över att se mig. Han log snett.
"Hej! Jag trodde faktiskt inte att du skulle våga dig hit till en gammal gubbe som mig! Men kom in, stå inte här och trampa!" Han räckte mig sin hand och drog in mig i hallen, stängde dörren.
Jag var fortfarande mållös, det här var det sista jag hade väntat mig. Det doftade mat, och från vardagsrummet hörde jag Norah Jones mjuka stämma. Jag tog av mig mina ytterkläder och följde honom försiktigt ut till köket.
"Vad tyst du är, är du rädd?" Frågade han mjukt.
"Rädd? Nja, nej, lite förvirrad snarare, alltså, ja jag fattar ingenting!" Pep jag fram.
Men det gjorde ingenting att jag inte fattade någonting, tydligen.
Middagen flöt på problemfritt, det var tillochmed riktigt trevligt.
Vi stod ute på hans gata, jag skulle gå till min bil och han skulle upp igen.
Jag förstod fortfarande inte poängen med den här kvällen.
När frågade sa han bara, du kommer förstå efter de här tio dagarna.
"Fyfan vad du verkar klyschig!" Skrattade jag.
"Haha kanske det, men jag kommer nog förändra ditt liv på något plan." Svarade han sakligt, kysste mig på kinden och gick iväg mot sitt. Jag stod kvar och såg denne märkliga mycket äldre man, vandra iväg.
(Fortsättning följer)
Skriv själva!
Jag vill ha en novell, hur lång eller hur kort bestämmer man själv.
Ni får skriva om precis vad ni vill.
4/5 ska det vara klart!
Skicka till min mejl, man får publicera anonymt om man vill, det är bara att skriva i mejlet att man inte vill ha med något namn. Jag lägger upp alla noveller här, om det inte blir på tok för många, då plockar jag ut några extra bra.
Men det är jättebra om man skriver sitt namn och sin postadress till mig i mejlet, för den som vinner får hem en liten, hemlig, present på posten. Jag bestämmer vem som vinner.
Och just det, man får skicka in hur mångra bidrag som helst, bara man har skrivit det själv!
/yours
Ensamhet
Urdruckna tekoppar på bordet. Förut hett porslin, som nu har svalnat.
Nyss var kopparna varma av rykande, hett vatten.
Nu är muggarna kalla.
Märken på bordet av koppar som ställts ner, brödsmulor på träytan.
Alla har gått.
Utom jag.
Jag sitter i mitt stora tomma hus och känner hur ensamheten knackar dörr i kvarteret, snart är det min tur.
Väntar tåligt. Väntar otåligt, tittat på klockan.
Fem i tolv.
Prick tolv.
Nu är han här.
Ensamheten i sin allra vackraste prakt.
Han kommer i form av en ung man, lite äldre än mig bara.
Vi har bestämt att vi ska dela säng inatt.
Kanske något mer. Kanske inget mer.
Vad hade jag trott?
Att han av alla, skulle skydda mig mot ensamheten, kanske skrämma mörkret?
Åhnej. Knappast.
För en redan ensam människa blir alla de andra människorna bara ensamheten personifierad.
Ingen duger till.
För en människa som redan är mörk i hjärtat kan inte mörkret skrämmas iväg av någon annan.
Det ligger för djupt i kroppen på en.
Han knackar på min dörr. Jag funderar på att inte öppna.
Han gör ju ingen skillnad, min själ kommer förbli lika kall som en kylig novembernatt och ingen kan ändra på det.
Denna stålhand som håller ett krampaktigt grepp om mitt hjärta kommer i hela livet förbli mitt enda riktiga sällskap, så varför ens släppa in någon mer?
Men jag vet att han ser mig genom rutan.
Jag trycker ner handtaget och öppnar upp för en gnutta mer ensamhet.
Idag.
Strålkastarljus i ögonen.
Vill alltid vara kvar i drömmen.
Universum.
Men det vore väl hemskt om jag drog utan att ens lämna en lapp.
Vi har packat våra ryggsäckar med piller och strumpor.
Med ostmackor och skinksmörgåsar.
Det är så att vi ska till rymden.
Jag och min älskling.
Vi ska kliva på ett fordon som tar oss ut i det svarta, silverskimriga, till stjärnglitter och hemska stora svarta hål.
Till en svindlande karusell av planeter, vi ska älska på varenda en i hela vårt solsystem.
Vi ska hälsa på alla vålnader som lever kvar i universums ickeslut, där dom sagt att himlen finns.
Den finns inte.
För jag ser igenom dig.
Du tror att jag slita av allt det vassa så brutalt att din hud rispas upp till djupa köttsår.
Du har väl aldrig varit rädd för sår?
Men jag vill bara hålla min hand mot din rygg. Följa dina andetag med handflatan.
Inte mer.
Samtal med en tavla.
Jag ligger på soffan. Den är grön. Spygrön.
Sist jag var utanför lägenheten var det snö ute, nu när jag kikar ut mellan persiennerna har all snö smält, det ligger stora vattenpölar här och där men man ser tydligt att det snart är vår.
Mina kalsonger har jag haft på mig i över två veckor.
Jag känner med handen på soffans material. Plysch, heter det visst.
Inte så jätteviktigt. Jag tittar upp mot tavlan på väggen.
Det är en oljemålning jag ärvt av min pappa en gång, den föreställer en naken, rund dam från...ja, kanske 1800-talet?
Jag ser henne djupt i de ljusblå ögonen.
"Om du var här tillexmpel, hade det varit annorlunda då?" Frågar jag damen.
"På vilket sätt menar du?" Hon sätter sig mer bekvämt och lutar hakan i händerna, hon ser väldigt intresserad ut.
Att tavlor pratar med mig är inte konstigt alls.
"Jo, men, hade du kunnat locka ut mig härifrån? Kanske kunnat ge mig ett skäl som ingen annan gjort? Du vet, jag vill ju helst kunna gå ut, men den där världen är inte säker nog."
"Nej du har sagt det förut min unge herre, men på vilket sätt är den inte säker?" Undrar hon med sin klara stämma.
Hennes kinder är så vackert rosiga, och läpparna fylliga.
"Jag vet att det är farligt. Men den dagen något extra dyker upp, då ska jag fan gå ut härifrån! Jag väntar på det rätta tillfället, eller den rätta människan. Vet inte." Förklarar jag förnuftigt.
Hon synar mig gillande.
"Jo du verkar vara en riktig finsmakare du, man ska vara kräsen! Men unge herrn, kan ni inte ta en sådan förtjusande fäktningsmatch med en av sidenkuddarna ni har på soffan igen! Det var så fasansfullt roligt förra gången!"
Hon skrattar kluckande. Jag drar fram en grillgaffel som jag använder som spjut, och den ljusrosa sidenkudden är min farlige fiende. Jag vinner när jag har spetsat kudden för tredje gången, han är så feg stackarn att han inte ens försöker!
Jag känner mig nöjd över att ha imponerat på den vackra damen.
En ensam begravning.
Den var nu helt öde, tom och gapande som ett obehagligt svart hål.
Det fanns längre inget fridfullt kuttrande innifrån buren, det fanns ingen Uno som låg och väntade på att bli uppburen, ingen mjuk och gosig päls att borra in näsan i.
Hon studerade sina rynkiga, ådriga händer.
Hur många gånger hade de inte burit det lilla marsvinet, hållit i det och klappat det?
Hur många gånger hade hon inte sagt till barnbarnen: "När vännerna drar finns Uno kvar".
Nu fanns inte Uno mer. Hans kropp fanns ännu kvar, nedbäddad i en liten skokartong på en bädd av den finaste stickning hon kunde finna i lägenheten, en kvarleva från 50talet som var otroligt grann.
Han låg där och såg ut som om han sov.
Visserligen sov han väl också, en evighetslång sömn som aldrig skulle komma att ta slut.
Måtte han drömma vackra drömmar, tänkte Magda.
När hon bestämt sig för att införskaffa ett husdjur hade det blivit en himla massa oväsen från barn och barnbarn, de försökte milt påpeka att vem ska ta hand om ditt husdjur sedan...när...ja?
Och hon svarade barskt att här ska ingen dö än, det kan ni ge er på.
Se där, hon hade rätt. Det gjorde henne gott att hon slapp lämna Uno ensam, att han haft sällskap enda till det darrande, kalla slutet i sin mattes händer. Att det blev hon som fick se honom dö, det var något hon ändå var van vid. Så många hon hade sett försvinna under hennes långa liv, hon vågade knappt räkna.
Nu var det dags för begravning.
Magda gick till kökslådan och hämtade en matsked, den skulle hon gräva graven med.
Inte behövde en marsvinsgrav vara särskilt djupt med tanke på att "kistan" är så liten.
Hon satte på ett lock på skokartongen, tog med sig skeden och gick ut på altanen.
Uno skulle vila i hennes rabatt, det var det enda rätta.
Hon synade rabatten. På ena sidan växte prästkragar och några smultronblommor.
På den andra sidan växte pioner och violer.
Hon hade alltid älskat violer, så då fick det bli på den sidan.
När graven var grävd och lagom djup så var det dags.
Hon drog en djup suck. "När jag sätter ner kartongen så ser jag aldrig Uno mer", tänkte hon.
Marsvinet med de pliriga pepparkornsögonen. Den kurrande lilla rösten.
De rosa små tassarna. Det var adjöss med allting.
Det var förressten alltid adjöss med allting. Hennes vänner hade sagt adjö för länge, länge sedan.
Hon öppnade kartongen en sista gång. Synade noga det svartvita marsvinet som vilade på sidan med frambenen litet uppdragna mot bröstet. Ögonen var fridfullt stängda, munnen smått vidöppen så att de pyttesmå gnagartänderna syntes. Hon la i en viol i kartongen, och tänkte; hejdå Uno.
Sakta sänkte hon ner skokartongen i den mörka, blöta jorden.
Krångel.
Puss! /Hannah
Att ständigt vara helt okej.
Utan jag ville bara berätta om hur det känns att ständigt vara ingen speciell eller helt okej.
Fast man kämpar för att göra allt rätt.
Det var som om det alltid fanns en stor fet svart linje som skilde mig ifrån dom.
Oavsett hur många förtroliga samtal vi hade, hur många fester vi gick på, hur många gånger vi grät mot varandras axlar på grund av krossade hjärtan - så var jag alltid bara helt okej.
Jag hade skor från det rätta märket och i rätt modell. Jag bar korta sportiga jackor precis som man skulle.
Min frisyr var helt rätt och jag trivdes med mitt utseende. Det kändes som jag hade en stadig grund på jorden och kunde vara mig själv, jag var ingen härmapa på något vis utan gillade bara att vara rätt i tiden, precis som de.
Jag lyssnade på rätt musik och kunde tillochmed lite gitarr till vissa låtar.
Mina betyg var lika bra som deras. Jag tyckte jag hade samma humor och samma intressen.
Men allt jag gjorde och sa var på något vis medelmåttigt ändå.
"Henrik Åström bad om mitt nummer igår, ni vet han från vår franska"
"Jaha, kul" Sa nummer ett.
"Han ser väl rätt okej ut" Sa nummer två.
"Fast han har så fula skor" Sa nummer ett igen.
"Och han är lite töntig när han pratar, ni vet, han läspar ju också"
"Mm men helt okej ändå" Sa nummer tre.
Helt okej.
"Jag kanske ska ha fest i helgen. Tänkte typ ha maskerad ni vet så man kan ha massa coola masker"
"Mhm, men maskerad är väl inte så jättekul?" Tyckte nummer två.
"Nä kan du inte ha typ vin och ost och kex-kväll?" Sa nummer ett.
"Eller typ bara lite tjejer över på drinkar?" Sa nummer tre.
När vi gick någonstans gick de alltid ett steg före. Om jag så sprang ikapp så var de helt plötsligt ett steg före igen. Om jag köpte ett par jeans så var de "ganska snygga ändå". Om nummer två kom med likadana fast en annan färg några dagar senare så lät det "åh fyfaaaan vad fina!".
När jag började spela gitarr var det "ganska kul men är det inte lite typ pretto?".
När nummer två och ett började spela bas för att nummer tvås pojkvän ville lära dom så hette det "ska vi bilda band?".
Om jag ville hyra en komedi ville de hyra action.
Tillslut tröttnade jag. De flesta vågar inte ta steget ifall de tröttnar på sina vänner. Men det bara hände. Lilla jag som alltid varit rädd för att vara själv. Jag började strunta i ensamheten som gnagde i bröstet. I ett helt år (tills jag lärde känna nya vänner) var jag nästan bara på biblioteket och läste böcker.
Det var det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv. Alla hundratals karaktärer jag mötte sa aldrig åt mig att byta pojkvän, att gitarr var pretto eller att maskerader var tråkigt. Och de lämnade mig aldrig till att ständigt gå ett steg efter.
Dessutom fick jag höra nu i vuxen ålder att nummer två numera är narkoman.
Det känns sorgligt men, helt okej. Dessutom blev jag och Henrik Åström tillsammans tillslut, men det tar vi en annan gång.
Novelltävling?
Vet ju att ni är lite blyga med kommentarer och sådär, men kan ni inte säga om ni skulle vilja ha det?
Mejla eller kommentera, så att jag vet om det finns något intresse.
Det är ju en massa som har mejlat och berättat att de själva gillar att skriva och så vidare, så det kanske blir skitkul? Man utvecklas ju aldrig om man inte har någon som läser det man skriver. Som med allt kreativt behöver man publik. Säg till om ni är sugna, man behöver ju åtminstone några bidrag för att det ska bli en tävling liksom!
/Yours
Att lämna sin sälman.
Hon tror att när hon stannar vid huset som hon kallar sitt hem är det försent. Hon lämnade honom och om hon kommer tillbaka kommer han aldrig komma loss igen.
Då har hon vänt tillbaka till något hon egentligen inte vill ha.
Men hon vet också att ingen egentligen bryr sig, allra minst hon själv, om vilket sorts liv hon skaffar sig.
Nu ska hon sakta bromsa in bilen, öppna dörren och dramatiskt säga till den fyllerödflammiga Carl att jag har ångrat mig älskling, jag vill ha dig tillbaka, åh passion!
Men på parkeringen stannar hon och biter på sin tumnagel.
Hon rapar en gång.
Hon letar efter något i sin handväska.
Det här är verkligen att dra ut på tid, skjuter hon upp det? Ja, hon skjuter nog upp mötet med Carl.
Egentligen kanske hon visst bryr sig om ifall hon går tillbaka till Carl eller inte.
Han är ju faktiskt ett alkoholiserat svin.
När allt kommer omkring är han inte heller särskilt trevlig.
Och han har en ganska stor ölmage.
När han är naken är han mer som en jättelik blek säl med skäggstubb och spritandedräkt än som en människa.
En sälman, skulle man kunna säga.
Hon tar ett steg närmare porten.
Sedan känner hon hur absolut nödvändigt det blir att ta en cigarett, trots att hon inte har rökt sedan hon gick i högstadiet. Så hon springer in till Minilivs på andra sidan gatan, köper ett paket och går över gata tillbaka till porten.
Hon tänder cigaretten. Det svider lite i halsen. Hon hostar.
Medan hon hostar tänker hon att det är en ganska bra sysselsättning, kanske kan hon stå här och hosta hela eftermiddagen så hon slipper gå in till Carl nu med detsamma?
Sedan undrar hon vadfan hon håller på med, hon vill ju tillbaka till Carl!
Eller, hon bryr sig iallafall inte om vilket. Men hon vill absolut inte, inte komma tillbaka till honom.
Det måste ju betyda att hon faktiskt vill.
Hon tänker vad grannarna måste tänka när de ser henne stå här utanför och vela, åh titta, där står grannfrun med alla sina tatueringar och det ser nästan ut som om hon vrider och vänder sig för något, som om hon mår skitdåligt, nåja ska vi sätta oss i bilen nu?
Då tänker hon att nej här kan hon ju inte stå, hon slänger cigaretterna och sätter sig i bilen igen.
Åh titta nu åker grannfrun iväg för att lämna sin fula man för gott. Det kanske grannarna tänker.
Nya bröst plus lite till (1)
"Så du ska vara hos Andersson klockan tre stämmer det?"
"Ja klockan tre."
"Ja, då får jag be er sitta ner och vänta."
Jag satte mig beslutsamt ner. Framför mig satt en spegel. Min spegelbild visade en blek ung tjej, med en naturell tråkig hårfärg och jeans utan vidare passform, hade man inte vetat bättre kunde jag tagits för knappt femton.
Jag var ändå tjugotre. Rummet jag satt i doftade något slags rengöringsmedel och väggarna var ljusblå. Annars gick det mesta i ljusa färger.
Kliniskt.
Klinik.
En kliniskt ren klinik.
Efter tio nervösa minuter av väntande så kom läkaren ut. En lång, gänglig medelålders man med glasögon.
Under bågarna såg han nog rätt bra ut.
Det var alltså han som skulle göra jobbet. Han sträckte fram handen och log mot mig.
"Hej Isabella, mitt namn är Göran"
Han hade korta skäggstubb och ett snett leende.
Läkaren ritade upp olika mått på mina bröst, och runt brösten, med en penna.
Han var koncentrerad och pratade samtidigt på om någonting, vad jobbade du med, jaha vad intressant, italien hela sommaren sadu, jaså minsann, mhmmm.
Helt plötsligt kändes det som han snuddade flyktigt med ett finger vid bröstvårtan.
Jag ryckte till. Under några snabba sekunder var jag påväg att fråga vad han höll på med, men han fortsatte bara att arbeta lugnt så jag antog att det inte var med flit.
(Fortsättning följer)
Jag är kär i dig.
Det var nästan storm. Höstluften slog emot deras kinder och kröp in under hennes ullkappa och hans fjällräven men det gjorde inte så mycket egentligen.
De tänkte inte på det. Tystnad. Ingen sa något.
Snart skulle han ta en taxi därifrån. Försvinna bort i ovädret.
Trots att det var så blåsigt så kändes de som något hängde outsagt i luften mellan dom.
Något de kände sig tvugna att lösa.
De hade varit bästa vänner i flera år, men nu var det något som behövdes sägas, eftersom han skulle resa för en väldigt lång tid, och ingen vill säga hejdå för många, många år och känna att den aldrig vågade.
Hon visste inte om hon bara sett i syne under all denna tid, det kanske bara var något hon hade inbillat sig men tyckte de hade verkat som att han gillade henne lite mer än som en bästa vän. Eller lite åt ett annat håll än som en bästa vän. Iallafall på senare tid.
Tystnaden var så uppenbar nu. Han hade slutat röka så han kunde inte ens sysselsätta sig med det, i den här spända situationen. Han visste att de båda satt och låtsades vara försjunkna i tankar.
Men hjärnorna gick förstås på högvarv.
Han tänkte, att nu får han ta steget eller ångra sig resten av livet.
Ingen kände honom lika bra, de fick gå hur som helst.
"Du...du är värd att dö för"
Åhnej. Citera Kent, skön replik. Tänkte han.
Hon tittade förvånat upp.
"Va?"
"Nämen alltså, du betyder jättemycket. Typ."
"Ja, såklart, vi är ju bästa vänner?"
Hon undrade om hon inte avslöjade sig med lite för mycket bitterhet i rösten.
"Men...ta inte det här fel nu, men kanske mer än så? Eller alltså åh, jag ska ju fan åka nu, taxin kommer om tio minuter men helt plötsligt känns det som att min hjärna kommer inte vara i Kina om jag så är där i tjugo år.
Den kommer vara här. Vid parken.
Och tänka på ett tillfälle jag aldrig tog. Så: Är du kär i mig?"
Båda tänkte ungefär såhär då: Tänktänktänktänktänksvarapåvadhändernuvadskamansägatänktänktänktänktänkjävlafitta.
"Mja" Vad betyder mja?
"Mja?"
"Eller alltså. JA. Jag är kär i dig. Helt förbannat jävla skitkär"
svara hon och gömde ansiktet i händerna av genans.
"Åh. Det känns som jag drömmer. Att jag vågade! Och att du är kär i mig verkligen.
Nu är jag i himmelriket. Fast nä, samtidigt inte, för jag förlorar just en jävla massa pengar."
Sa han och glömde nästan andas.
"Åh sluta prata strunt du gör mig så blyg. Vad pratar du om, vadå pengar?"
"Jag tror att om du nu är kär i mig, då måste jag nog tacka nej till jobbet.
Eller liksom, ja för du kan ju inte flytta någonstans och jag kan fan inte flytta iväg från dig nu...
Inte när jag vet hur lycklig kan få bli av bara en kyss. Typ. Det känns ganska nödvändigt eftersom det viktigaste är nog när allt kommer omkring att jag får vakna på lördagarna med dig i min säng och äta frukost på balkongen. Eller?"
"Får jag kyssa dig nu?"
Tomhet.
Idag kan jag inte briljera med ord och känslor.
I sorlet och virvarret från alla kan jag inte väcka någon fantasi överhuvudtaget.
I den här stora lokalen, den pryds av vita pelare och vita väggar, är det meningen att jag ska hålla ett tal om kreativitet på scenen, inför alla.
I en stad jag varit i tusentals gånger och alltid håller långa föredrag, där ska jag inspirera de här människorna, de kommer hit som tomflaskor som bara väntar på att fyllas av min glada energi och mina inövade meningar om att alla som vill, de kan!
Idag tänker jag dock bara på: ingenting.
Idag är jag en tom, alldeles ihålig flaska. En nedtrampad coca-cola burk som blivit platt mot marken.
Brev två.
Haha, jag ska försöka att inte skriva ett långt kärleksbrev på vers den här gången. Försöka vara en normal kille som skriver ett brev till sin normala tjej. Haha.
Det känns som att brevbäraren börjar känna igen mig nu, vi möts alltid när han ska lämna mitt brev, jag är nästan alltid på väg ut och det blir nästan ett brev i veckan nu ju. Haha. Sist frågade han "Är det ett distansförhållande?".
Jag sa bara att ja det är det.
Äsch, jag antar att du kommer ihåg det jag säger som är viktigt. Om jag säger att jag kanske kommer Stockholm om en månad? Kommer du ihåg det då? FATTA!
Längtar redan. Alltså. Tiden tills dess kommer gå så sjukt långsamt.
Du är så jävla fin. Allt känns lättare med dig också. Men alltså det här med din mamma, det är en jävligt jobbig situation. Jag antar att det inte finns så mycket att göra, men jag tycker du ska förlåta henne och hälsa på henne, bara nån gång ibland.
Om du inte är den du vill vara i skolan så skitsamma. Då har du väl inga riktiga vänner där.
Var dig själv för mig bara, för jag kommer älska sönder dig oavsett vem du är. Känns det som.
Håll bara ut och tänk på något fint. Ungefär som när man ska dra ut en tand eller något.
Bara blunda och försöka tänka att du är någon annanstans.
Och förressten kan du visst ta dig ur det! Skit i vad folk tycker. Om de är vana vid att du är på ett sätt, strunta bara i förväntningarna och gör tvärtom?
Alltså ja, gymnasiet är mer fritt. Vet inte hur jag ska förklara det, men jag tror folk skiter mer i andra och bryr sig mer om sig själva här. Iallafall på min skola. Det är jävligt skönt. Samtidigt som det är helt okej gemenskap.
Men jag upplever iallafall att grupptryck om sånt där, det har liksom ramlat bort. Man pallar inte leka liksom.
Jag är bara mig själv, och jag antar att det är den jag vill vara. Såklart att jag önskar att jag hade lite snyggare armar nu när man snart börjar gå i linne och sånt, och att jag kunde ha med mig dig, så jag fick visa upp min störtsköna tjej för alla, men nja, annars är jag rätt nöjd.
Jag var föressten på en grym klubb igår. Den ska du få smita in på med mig när du kommer hit.
Krille ska få jobb som dörrvakt där så det lär ju inte bli några större problem, och du ser ju ut som typ nitton ändå när du fixar iordning dig.
Låg i min säng hela dagen idag och bara var bakis. Du vet ju hur deppig jag blir då!
Var tvungen att sätta på Broder Daniel och ligga och sakna dig i minst två timmar. Klyschigt va?
Jag ska kyssa allt på hela dig när vi ses. Som vanligt.
På din rygg.
Dina fingrar.
Dina handleder ja.
Din svank.
Dina ögonlock.
Ska knulla sönder dig också.
Tillräckligt opoetisk? Ja kanske.
Om längtan fick plats i ett brev skulle det här brevet väga minst tio kilo.
Pusspusspusspusspusspuss från Oskar.
Brev.
Inte bara våra brev vi måste skicka. Utan allt.
För jag glömmer så lätt bort allt fint du säger när vi väl ses.
Dels på grund av att det är svårt att fokusera på vad du pratar om, samtidigt som jag försöker andas så normalt som möjligt. Och dels för att de finaste sakerna sägs när du har druckit öl, och jag med.
Idag sa mamma att det är bestämt, hon ska flytta nu.
Jag försöker föreställa mig hur det är att leva med en mamma i en annan stad långt bort.
Och hur det känns att verkligen inte vilja hälsa på henne, med tanke på vem hon är överhuvudtaget.
Jag tänker att det förmodligen borde kännas både tungt och tomt, men sedan tänker jag att med dig så känns nästan allt både möjligt och mycket lättare.
Det känns bra att jag tillåter mig själv att få ha det så ett litet tag.
Vet du vad jag mer tänker på?
Jag tänker på att jag vill sluta högstadiet. Det är ju inte så långt kvar men altså shit, jag orkar inte.
Att det är en hemsk och äcklig plats. Ingen gör mig illa eller får mig att må dåligt med flit.
Men det är ett klimat som säger att man inte får vara den man vill och det är så mycket som spelar in på om man är någon eller inte. Mitt fetaste misstag någonsin var att låta folk tro att jag är någon. Det går inte att ta sig ur.
Kan du svara på om det är annorlunda på gymnasiet? Du vet ju. Du är inne på ditt andra år.
Är du den du vill vara när du går till skolan? Trivs du med det du säger när du är där, på samma sätt som när vi ses?
Är det okej att äta mycket lunch i din skola?
Fan vad jag bara önskar att vi alltid kan vara med varandra.
Fast jag vet ju att man säkert tycker annorlunda när man är äldre, jag är ju bara sexton.
Jag ska väl posta det här nu tänkte jag. Ser fram emot ditt brev. Fast du kan väl försöka att inte bli sådär jättepoetisk? Jag fattar liksom inte asbra när jag ska läsa då.
Längtar efter dina händer. Efter dina kyssar på min vrist. På mina (trasiga) handleder och sånt där. Kyssar som läker.
/den mest kära flickvännen i världen
