Att blöda ur hjärtat.
Det är ett stort, vidöppet sår med varaktiga kanter som har gulnat och torkat lite.
Hjärtat flämtar krampaktigt, kämpar för att få leva vidare, som ett skjutet stackars djur, som rosslar och andas, och man hör att varje andetag säger "Nej, låt mig leva. Förlåt för att jag försummade allt jag hade, livet, livet! Jag väljer livet!". Det enda som händer är att det blöder ännu mer, det tjocka blodet rinner ut och blandas med den variga gula sörjan, och musklerna i hjärtat drar ihop sig i sina sista kramper.
Du kysser det här.
Du böjer dig fram, lägger ett finger på ena sidan av hjärtat, du känner hur det tickar och hur musklerna drar ihop sig, och du lägger din hand på andra sidan så att du ska få ett grepp om denna köttklump som ber om att få leva, sedan lutar du dig fram, dina vackra läppar formar sig försiktigt och du kysser först de förtorkade kanterna, sedan slickar du som för att ge lite fukt. Sedan siktar du in dig på hålet, det blödande hålet, och kysser sakta, ömt, det stackars sårade organet som grinar för att allt är slut. Allt är slut.
Du kysser som för att säga förlåt.
Otrogen.
Sara satt på bänken i solen. Hon var trött och bakis, kanske var det inte jättesmart att sätta sig i solen med tanke på vattenbristen, men nu orkade hon inte gå en meter längre. Skinnväskan blev varm när solstrålarna låg på den, hon grävde i den och hittade sina stora, svarta solglasögon.
Hon tänkte på natten som varit.
Otrogen.
Var det såhär det kändes när man varit otrogen?
Hon trodde att hon skulle känna sig som en annan människa.
Hemskt, känslokall och vidrigt äcklad av sig själv.
Istället kände hon lättnad. Oscar verkade tycka om henne på samma sätt som hon tyckte om honom, han hade tagit tag i henne och kysst henne, och sagt de mest otroliga saker.
Men i nästa sekund kom hon att tänka på Edvin. Alltså.
Hon var ju kär i honom också.
Kunde man gilla två samtidigt?
Var det något som fanns i den mänskliga naturen eller var det något vi bara hittade på?
14
Efter allt jag gjorde för dig. Efter allt jag gjorde mot dig.
När historia skapas.
Kärlek på riktigt.
Men smärta? Jag vet inte alls hur man gör.
När det bränner i bröstet av sorg, magen kniper ihop sig så att det nästan känns som att man är nervös och lungorna nästan inte bär luften man tar in, vad gör man då?
Om jag försöker sova så hemsöks jag av hemska mardrömmar, jag vrider mig och vänder mig i täcket tills lakanen bara är ihoptrasslade snår som försöker kväva mig.
Om jag försöker dränka mina sorger i alkohol känner jag mig som en överupprepad kliché och det slutar ändå bara med att jag gråter av all överdosering av det gift vi så gärna häller i oss här i väst.
Om jag försöker vara arg, skrika, gråta, banka sönder honom med mina små knytnävar så händer inget mer än att jag mår ännu sämre, som alla de redan nämnda förslagen också resulterar i.
Om jag försöker shoppa bort min ångest känner mig tom och ytlig.
Om jag försöker ligga bort mina känslor med andra killar slutar det med att jag äcklas och spyr upp all äcklig saliv vi har utbytt under natten, min kropp skulle skjuta ut hans vedervärdiga sädesvätska så att hela min egna konsistens skulle rinna ut och göra mig till en tom, rynkig påse liggandes på golvet som ett hjälplöst djur.
Varför har människan ens välsignats med kärlek när den orsakar så mycket skada?
Ska man leva så?
I ett töcken av svarta känslor som griper tag i en likt grenar gör när man är mörkrädd?
Var finns lösningen? Hur har människan gjort i alla tusentals år för att uthärda?
Tiden läker faktiskt inga sår, den gör bara så att man blir kall, mörk och hård tack vare nya försök att klara sig i en värld som ständigt gör en besviken när man är så naiv att man tror att saker och ting löser sig.
Teamwork behövdes.
De satt alla fyra runt det låga bordet på uteserveringen. I mjuka fotöljer satt de med korta sommarklänningar och visade upp sina senaste brännor, alla utom Josefine som hade jobbat hela sommaren.
Laura och Vilma hade varit på Cypern tillsammans i två veckor, de var vackert gyllenbruna och håret hade blivit solblekt.
Man såg att de tyckte att de var snygga. Elin tyckte också att de var snygga, Josefine var också otroligt vacker men mer på ett skört sätt eftersom hon inte fått någon färg och redan var en väldigt blek person.
Hon färgade hela tiden sitt hår mörkbrunt, och ur tubtoppen stack hennes späda, bleka axlar ut som små fågelvingar. Jo, hon var nog snyggast ändå. Trots att Elin kunde uppskatta Jossans (under sommartid) mycket exotiska utseende så hade hon själv legat och pressat hela sommaren. Och försökt träna, kombinerat med jordgubbar, på sin höjd, till lunch. Det var sött, gott och inte på långa vägar lika onyttigt som pommes eller något annat hon helst hade velat kasta i sig.
Inte för att hon brydde sig så mycket om hennes portioner med onyttigheter uteblev, men det var ett hårt liv att ständigt pressa kroppen på banting, det märkte hon nog. Hon kunde inte ens dricka hälften så mycket alkohol nu för tiden, och så fort hon var i solen hade hon en vattenflaska för annars blev hon yr på en minut.
De satt där med varsin latte eller något starkare, och bara pratade. De hade mycket att ta igen!
Laura och Vilma berättade om galna grejer som hade hänt på resan. Jossan berättade om en tjej som hade börjat störa henne på jobbet, och sedan berättade hon att hon och hennes pojkvän skulle fira deras ettårs-dag på Västkusten.
Laura höjde på sitt mörka ögonbryn.
"Västkusten? Vad ska ni göra där? Sola?" Hon lät väldigt oimponerad.
"Ja, vi ska bo i en liten sjöstuga som hans morbror äger, sola, bada och äta färsk fisk och sånt!" Josefine log.
"Haha, det låter inte så jätteromantiskt, men vad gulligt och mysigt ändå, typiskt er att göra något riktigt naturtroget, haha!" Det var Vilma som kastat ur sig nästa replik.
Elin satt mest och lyssnade. Så fort Josefine pratade om sin pojkvän så var allt så himla "tråkiiiiigt men guuulligt".
Sedan styrdes samtalet in på sex och killar.
"Åh, ni måste se en bild på Max!" Nu var det faktiskt Elin som ville berätta.
"Max?"
"Ja, jag berättade ju i telefon, om killen jag träffade i parken för kanske tre veckor sen! Han är sjukt snygg och så himla trevlig!" Kuttrade Elin, hon slog in facebook på mobilen för att gå in på hans profil.
När de fick se hans bild tittade alla tre under tystnad på bilden, sedan sa de någonting i stil med:
"Åh. Haha, verkligen din stil men inte aaalls min stil. Haha...nja, klädstilen var ju inte direkt någon höjdare och det där håret...men söt, ni passar!"
Elin nickade förstrött. Hon började bli så less på allt det där. Varför fick ingen kille hon träffade vara bra nog?
"Sedan låg jag med Chrille för en vecka sen också." Hasplade hon ur sig.
De andra tittade storögda på henne. Nu hade hon dom allt ändå, hon visste att alla i hela deras bekantskap tyckte att Chrille var en riktig tia.
"Chrille? Haha alltså hur många har du legat med egentligen under sommaren?" Josefine skrattade.
"Jag har legat med fyra stycken, samtliga över förväntan på både teknik och storlek." Fyrade Elin av kaxigt.
De andra började skratta nervöst, det här var inte likt Elin.
Sedan var det samma veva när Laura berättade om huset hennes pappa skulle flytta till, det låg inte så bra till och det var väl inte kul att bo på Ekerö med det lät ändå fint hade alla samstämmigt klargjort. När Vilma erkände att hon hade gått upp lite vikt sa alla att nej, det syns inte, förutom kanske i ansiktet men du är skitsnygg med lite hull på kroppen, lovar, promise!
Elin drog igenom hela fikastunden i huvudet på vägen hem. Varför var det såhär?
Var hon med fel vänner som inte kunde uppskatta att det gick bra för någon annan, eller att någon annan hade kul?
Och ändå var de oskiljaktiga, bästa vänner, men ingen kunde glädja sig åt någon annan utan att spy ut sig lite galla ovanpå också. Hon kände sig trött. Varför kunde de bara inte stötta varandra?
Du igen.
Men på långt håll så är dom svarta.
Jag skriver om dig på rutin.
Du är ju mitt liv.
Vem var han?
En reporter från Citydags hade precis varit där hos honom. Hon hade ställt professionella frågor och han hade svarat utan problem. Men så plötsligt hade hon tittat upp från sitt lilla block.
Hon hade smala glasögon med grön båge, brunt hår och nästan inget smink. Ändå var hon näpet söt med sin allvarliga uppsyn. "Ja, fortsätt?" Sa han så artigt han förmådde.
Men hon synade honom stilla.
"Har du inte dåligt samvete?" Frågade hon och sög på pennspetsen.
Alldeles nyss hade de diskuterat ekonomi, vad var nu det här?
"Vad menar du?" Han rättade nervöst till slipsen.
"Jag undrar bara om du har dåligt samvete för alla liv du har förstört? Eller alla liv som du har avslutat? Jag säger inte att du ensam är en mördare, men...känns det inte jobbigt att vara en del av maskineriet till flera krig?"
Han var förstummad i några sekunder. Sedan såg han så kallt han kunde på henne.
"Ni vet ingenting om mig eller mitt arbete. Eller mina känslor. Var god att lämna mitt kontor på en gång."
Så nu sitter han alltså i sin stol. Han tänker på hennes fråga, samma fråga som han ställt sig själv många gånger.
Hade han dåligt samvete?
Vem var han idag?
Tjugo år tidigare, då hade han visserligen varit optimistisk och oerfaren, men för tjugo år sedan hade han iallafall älskat att vandra ute i naturen. Att andas in den friska luften var som ett helande, läkande opium.
Han hade inte varit speciellt politiskt aktiv men han gillade inte krig. När han tittade på nyhetssändningar om skolor som blev bombade eller såg bilder av nakna män med uppfläkta sår, eller kvinnor ihopsjunkna på marken alldeles blodiga mellan benen, berövade sin stolthet till allra högsta grad, ja då kunde han till och med gråta ibland.
Han hade blivit djupt sårad av tre stora kärlekar och ändå hade hans hjärta ständigt varit ett öppet sår.
Vilket han ansåg vara bättre än att bli hård som sten, det sa han till sig själv hela tiden.
Men sedan hade något hänt på vägen. Tjugo år senare satt han i sitt åtråvärt inredda kontor och förhandlade med folk om vapen. Han sålde vapen. Deras företag tyckte att det kvittade nästan helt vilka parter de sålde till, bara de sålde.
Många kanske tror att bara för att man säljer vapen är man en känslokall robot.
Han är ingen sådan. Han har en fru som han älskar, de är på pricken lika långa och fyller år samma datum.
Han är fortfarande ganska kär i henne och de älskar fortfarande ibland. Han har tre underbara barn som han brukar bjuda på bio när han har en gnutta tid över. Han betalar deras dyra skola och deras många fritidsintressen.
Men ibland när han satt och åt middag med de här människorna slogs han av att det lika gärna kunde varit de
- en mamma och tre barn (oftast de mest eftertraktade offren att göra sig av med i inbördeskrig med tanke på att
det blockerar ett släkte att sprida sig om det är utrensat på barn och fruar) som blev skjutna vid middagsbordet av något gevär han hade sålt till, låt oss säga, Israel. Sedan glömde han bort tanken och fortsatte äta.
Och nu begrundade han detta i några minuter. Vem var han?
-
Jag förstår om vissa tappade lite förtroende när jag lade av mitt i tävlingen.
Men jag blev så otroligt...jag ska inte säga utbränd för jag gick ju fortfarande upp på mornarna om än lite för sent, men helt utsliten och tom.
Orkar inte gå in på varför men jag var som en zombie. Samtidigt kraschade min mejl på nåt vis så inga dokument gick att få upp, vet inte om det var datan eller mejlen men då blev det så. Vinnaren heter iallafall Hanna E och jag har skickat något till henne.
Kvävas.
Vi ramlade in i hallen, vimmelkantiga av vin och av skratt. Jag drämde igen dörren så det blev alldeles tyst, vi stirrade förvånat på varandra och började gapskratta igen. Jag hade tårar i ögonen och ont i magen.
Han försökte kränga av sig jackan. Det gick inte jättebra, vi skrattade ännu mer.
Så att det nästan inte fanns någon luft kvar i lungorna. Om man ändå ska dö, vore det inte härligt då att kvävas av skratt? Jag minns att jag tänkte precis så, sedan slutade jag tvärt skratta, och kysste honom. Mitt på munnen.
Så mjuka lena läppar som träffade rakt mot mina, en rysning for genom kroppen.
D.
Dra åt helvete.
Det var dagens dikt till alla som känner sig träffade.
Sexplosioner.
Ni vill att jag ska fortsätta åma mig med min brunbrända kropp i fotoblixtar så att ni blir tillfredställda.
Så ni får fontänorgasmer rakt i byxan, bara av att åka buss!
Jag säger inte att jag tänker sluta, jag fortsätter glatt med leenden avfyrade som nyårsexplosioner.
Sexplosioner.
För er som inte vet, jag är ingen utvikningsbrud, ni misstar er.
För jag visar ju inte brösten. Jag visar inte min slätrakade, eftertraktade, fitta.
Jag säljer inte min kropp.
Nej, jag sitter modell för plåtningar som sätts upp i busshållsplatser som gör att man inte ens behöver betala 49.50 kr för att onanera åt mig i ett tidningsrepotage, jag finns gratis tillgänglig för alla som vill!
Jag sitter uppklistrad i tusentals busshållsplatser iklädd rosa baddräkt, oskyldigt särar jag lite, lite på benen och ser ut över Greklands blå vatten.
Hela Sverige vet vem jag är, både mitt namn och mina bortretuscherade leverfläckar vilar på de flestas läppar.
Jag har nästan inga armar kvar på bilderna, men läpparna och brösten plutar så det räcker och blir över.
Jag är så sexig. Det skriker mer sex om mig än om Adriana Lima.
Alla pojkars våta oskuldsdröm, alla gamla gubbars fantasier när de går hem och spänner på frugan.
Alla kvinnors hemliga fantasi när de leker om nätterna.
Jag kunde ju inte önska mig något mer, alla vill ha mig. De ber mig om mer, mer, mer!
Som en flock lejon kring ett stycke hjälplöst gasellkött.
Krig.
Brevid honom sitter en ung mörkgårig tjej i mittbena och stirrar tomt ut genom fönstret.
Utanför svischar praktfulla trädkronor förbi. Kunde vi höra hur det lät där utanför skulle vi kanske höra fågelkvitter.
Men om man tänker logiskt, så skulle nog det där kvittret dränkas in en rad andra oljud.
Mitt emot den unga tjejen sitter en annan i kanske samma ålder, men med ljust hår och en lite mer speciell klädstil.
Hon ser malplacerad ut, passar inte i sin unika stil.
Och brevid henne sitter en pojke som håller hennes hand, hans ögon är lite blanka. Kinderna lite randiga, som om de varit dammiga från början och sedan har det runnit tårar igenom och bildat kanaler.
Det sitter en massa annat folk där också.
Ett barn skriker, en mamma skäller på ett annat barn.
En kvinna i långa kjolar sitter och mumlar något vid fönstret. Böner. Kanske till gud.
Jag betraktar dom alla, olika människor som alla vill något här i bussen, i livet, i världen.
Fordonet vi färdas i ökar hastigheten.
Jag fortsätter att stirra mig yr på alla människor. Det luktar andedräkt, kvavt och luften är verkligen tjock.
Alla ansikten flätas ihop framför min syn och ler spöklikt mot mig. Jag ser längre inga konturer eller vem som är vem.
Fötterna känner ingen mark. Utanför dånar det.
Färger snurrar.
Det luktar.
Det syns.
Det känns.
Men framför allt, det luktar.
Det är krig. I mitt bröst.
Bekännelse.
Ni borde veta en sak. Jag är den här typiska konstnärsklyschan som man skämtar om.
En sån där som har jättestora visioner och drömmar om allt, som alltid startar upp projekt men hinner starta nya innan de gamla avslutas. Så är det. En sån som dagdrömmer hela dagarna om allt man ska göra med sitt liv men som sällan blir klar, bara rusar vidare, en sån som kommer sitta som arbetslös skådespelare i ett kök och röka hela dagarna när man är trettio, om man har riktig otur (men jag tror min drivkraft är lite starkare än så ändå).
De är såna som jag, som smutskastar de riktiga konstnärerna, såna som jag gör att allmänheten tror att alla konstnärer är självupptagna människor med hybris som mest sitter och skyter om sina projekt men aldrig göra något. Jag hoppas de riktiga konstnärerna inte tar illa upp.
Jag kan iallafall försvara mig med att jag bara kan göra saker om det är absolut äkta och gör hela magen full av fjärilar.
Så, därför försummade jag den här bloggen senaste tiden. Dumma, dumma, dumma mig.
Men jag är tillbaka iallafall, hejhej!
Love you /eder opålitliga Hannah M
Fel.
/yours
Jag är så jävla kär.
Det är så sjukt. Att man kan utvecklas så mycket med en annan person.
Jag har läst säkert tusen böcker. Och så många har berättat om hur det är.
Man tror man vet så jävla mycket. Det gör man inte förän man är där.
Jag är så jävla kär.
Bidrag del 1
Vissa har ett helt underbart språk, vissa har bara en jättefin handling och vissa har både och.
Underbart.
Hans ord var som poesi för mitt ensamma hjärta
“Ibland känns det som att jag befinner mig i en annan värld“, sa han trevande där vi satt i en park i stan och läste varsin roman bredvid varandra. Jag tittade upp på hans fragila ansiktsdrag och märkte att han inte sovit en blund natten innan. Ögonen var rödspränga och jag kände en svag doft av svett blandat med unken deodorant. Han skulle kunna gå i 1000 bitar där på den gamla flagnande parkbänken om jag påstod att hans tankar på något sätt var oberättigade.
“Ibland undrar jag om det inte är alla dessa böcker som gjort mig så blödig. All den romantik jag alltid läser om men som jag aldrig fått uppleva. Jag ser hur folk tittar på mig. Jag ser hur hon inte tittar, liksom ser igenom mig, som om jag var gjord av luft.” Tystnad.
“Vet du, ibland går jag runt på stan och fantiserar om att jag har bestämt en träff med henne och att jag är på väg dit. Jag går upp så i fantasin att jag kommer på mig själv med att sitta på ett café helt ensam och titta efter henne så fort dörren öppnas. Jag vet att det låter sjukt, att jag lever i en drömvärld.”
Han tittade ner i marken och jag försökte lugna ner honom. Spelade upp en monolog om hur intelligent och vacker han var och att det var hennes förlust och inte hans. Jag vet inte om han hörde på, om jag överhuvudtaget nådde fram till den här olyckliga mannen jag älskade så. Någonstans inom mig ringde varningsklockorna som sa att det var dags att dra sig undan, men i min egen värld fylld av drömmar som gått i kras tyckte jag att de spelade en musik så vacker att jag helt förlorade mig själv i dess skönhet.
“Jag lever i en drömvärld, för att det känns som att jag då har mer makt över mitt liv“, sa han efter en stunds tystnad. Han tittade fortfarande ner i marken samtidigt som han nervöst pillade på sina naglar.
“Jag har alltid tänkt att om man lever med drömmar som bränsle kan man aldrig dö och känna att man inte levt.”
“Förstår du vad jag menar?”, sa han så tyst att jag knappt hörde honom.
När solen reflekterades i hans tårar kände jag hur hålet inom mig växte. Jag kände hur jag sakta förlorade greppet om mig själv och jag insåg hans brillians i det här med att leva på drömmar. När jag satt där på den där bänken som tycktes bli allt kallare slog det mig hur ont verkligheten gör. Hur ont det gör att transplantera en bit av sitt hjärta för att sedan ge det till en man som är förblindad av sina egna känslor. Jag förstod att den här människan var ett geni där och då. Att drömmarnas värld inte var fy skam. Att jag i den världen inte behövde vara ensam, kall och trasig. I den världen kunde jag alltid hålla hans hand.
Skriven av Emelie.
Ett par ben och en midja
Långsmala muskler spelade på överarmarna när hans kropp rörde sig upp och ner.
– Det räcker älskling, du är stark nog nu!
– Bara några till! stönade han fram under vägen upp från den tjugosjunde armhävningen.
Han hade alltid varit sån. Fåfäng. Inte för sin egen skull, för att han mådde bra av det, utan för att han hade fått för sig att han var tvungen. Han berömde mig alltid för mina slanka ben och min smala midja, och även om jag visste att andra tjejer skulle kunna mörda för min kropp kunde jag inte njuta av det.
De flesta tjejer hade sugit åt sig hans kommentarer som en tvättsvamp. Utåt sett betedde jag mig förstås som om jag gjorde det – jag ville ju inte göra honom besviken – men inombords tog det stopp. Är det vad jag är för honom, ett par ben och en midja?
Linda brukade alltid fnysa att jag borde vara nöjd med allt jag har som hon saknar; en snygg kropp och en pojkvän, och kanske har hon rätt. Kanske borde jag bara sluta tänka. Kanske är det bara det allt handlar om. Att ha sitt på det torra och sen överlåta tankeverksamheten åt de som inte har det.
– Älskling?
Jag vaknade med ett ryck ur mina tankar och vände mig om. Plötsligt låg han i sängen med händerna bakom huvudet och försökte ge sken av att det var av bekvämlighetsskäl, fast det egentligen berodde på att hans biceps spändes som mest då. Det var ingen gissning, jag visste det. Kunde honom utan och innan även om han inte misstänkte något. Hans förutsägbarhet var det som charmade mig, det jag föll för men också det som till slut hade fått mig att tröttna. Finns det ens en människa där innanför skalet eller är det bara en maskin?
– Ja, vad är det? svarade jag och misslyckades fatalt med att försöka låta som om jag hade hört vad han sa.
– Jag frågade om du gillade vad du såg, sa han och log sitt finurliga, självbelåtna leende.
Det var som om något tungt plötsligt träffade mitt huvud och avaktiverade alla försvarsmekanismer som annars sa åt mig att ljuga när situationen krävde det.
Jag suckade djupt och tittade minst lika djupt in i hans ögon.
– Hallå, någon hemma?
När han inte ens insåg det tecknet insåg jag att allt varit förbi för länge sedan. Under hela tiden som jag raskt klädde på mig, korthugget sa adjö och sprang på de regnblanka gatorna kunde jag inte släppa tanken att allt kändes precis som på film. Kanske inte så konstigt ändå, vad skulle filmer avspegla om inte livet?
Av Kasper.
Elsa
Han ser henne sitta en bit bort
och han vet inte vad han ska tro.
Han vet inte vad han ska tycka.
Hon har en finne i pannan
lite elektriskt hår
trasiga tuggade fingrar
och flagnat nagellack.
Hon läser en text från ett papper, det ser ut att vara en kopia från en bok.
Hon biter sig i underläppen
rynkar pannan
kisar
blundar hårt och försöker kisa igen
ger upp med en suck och knölar ned papprena i väskan.
Hon plockar fram sin iPod ur fickan.
Hörlurarna sitter redan i.
Hon låter pekfingret glida över volymkontrollen så att displayen lyser upp för några sekunder.
Lägger iPoden i knät och tittar ut genom fönstret
med tinningen vilande mot väggen.
Glasögonen åker på sned.
Hon suckar.
Plockar av sig dem. Sätter på sig dem.
Lutar sig (mer försiktigt den här gången)
mot väggen.
Håret klistrat mot väggen
e l e k t r i s k t
Nästa: Stora Mossen
Gult ljus blinkar i hennes ansikte
först snabbt
sedan långsammare
tills det står helt stilla
En svag vibration när dörrarna öppnas för henne tillbaka till verkligheten
och han undrar var hon var nyss.
I London?
Paris?
Med honom?
En rysning går längs hans ryggrad.
Antagligen inte.
Kylan fortplantar sig från dörrarna och han ser henne spänna sig.
När vagnen börjat röra sig igen möts deras blickar.
Bara för en sekund.
Han vet inte vem som vek undan först.
vågar inte titta igen
stirrar tomt på reklamen istället.
Dags att söka till gymnasiet. Lider du av håravfall?
Han sneglar långsamt ned mot henne igen.
Hon ser ut genom fönstret igen.
Lättnad
Besvikelse.
Hur gammal kan hon vara?
Sjutton? Arton?
Var går hon i skolan?
Var bor hon?
Har hon några syskon?
Vilken artist hänger som en glossig affisch på hennes vägg?
Nästa: Åkeshov
Snart ska han gå av.
Han kommer tänka på henne på vägen hem.
Sedan kommar han glömma henne
om ett halvår kanske han tänker på henne igen,
det kan man aldrig veta.
Hon påminner honom om Supersonic med Oasis.
Den akustiska versionen.
Det är lite konstigt, för hon ser inte alls ut som den låten.
Ändå är hon den.
Med det som bakgrund får hon heta Elsa i hans huvud.
(Alltså, I know a girl called Elsa/She's into Alka Seltzer/She sniffs it through a cane on a supersonic train.)
De närmar sig Ängbyplan. Där han ska gå av.
han bestämmer sig för att ta sig en sista rejäl titt på Elsa.
för att ALDRIG glömma henne
(fastän han mycket väl vet att han inte ens kommer bry sig om en timme)
studerar henne från topp till tå,
reser sig sedan och går mot dörrarna.
När han går förbi vänder hon på huvudet
och ser upp mot honom.
Intresserat.
Upprymd kliver han av.
Glömmer att se upp för avståndet mellan vagn och plattform.
Går med snabba lätta steg ned för trappan
med she's done it with a doctor/on a helicopter ringande i öronen.
Långsamt glömmer han att Elsa är källan till hans lycka
långsamt närmar han sig hemmet
känner lukten av mat och känner hungern värka i magen.
På radion i köket klingar ett sista akustiskt ackord ut
och han ser Elsa framför sig en sista gång.
Sedan är hon borta
för alltid.
Av Ylva.
Tävlingen avslutad!
Nu är tävlingen slut! Tack så jävla mycket alla som skickade in.
Jag kan inte fatta det, har så jävla många helt otroligt bra noveller på min mejl nu!
Alltså, helt otroligt fina och bra. Imorgon lägger jag upp massa jättefina noveller.
Massa pussar till grymma läsare och författare. /yours
Min syster.
Som om ett spöke skulle stå i min dörr och titta på mig. Stirra med stora kalla ögon när jag ligger nedkrupen under täcket och tror att jag är trygg. Jag vet att min egen syster aldrig skulle bli ett spöke om hon nu kom tillbaka.
Hon skulle vara en ängel. Men änglar går ju inte runt och hemsöker folk.
Det vore nästan bättre att ha en spöksyster än ingen alls.
Hon kanske inte skulle vara en ihålig läskig vålnad som man ser i skräckfilmer.
Det kanske bara skulle vara hon, fast liksom genomskinlig.
Förmodligen skulle hon heller inte kunna prata, så blyg som hon var i verkliga livet.
Eller så skulle hon tala ett spökspråk som jag inte förstod.
Hon kanske bara skulle stå i dörröppningen en natt och vinka åt mig. Skulle jag bli rädd?
Jag skulle nog försöka gömma mig under täcket, sedan skulle jag titta upp och se min genomskinliga syster stå vid sängkanten och titta på mig. Jag skulle se in i hennes ögon, de skulle vara stora och fyllda av genomskinliga tårar, och då skulle jag förstå att hon inte vill mig något ont. Min älskade syster.
Jag skulle betrakta hennes lilla näsa, hennes långa raka hår som en gång i livet varit halmfärgat, hennes skrattgrop skulle finnas kvar. Kanske skulle vi bli som nästan vanliga systrar igen, fast än att vi inte kunde prata med varandra.
När jag kände mig så ensam i skolan skulle hon stå brevid mig med en hand på min axel, som en skugga.
Ingen annan skulle förstås se henne.
Vi skulle gå hand i hand och kolla på skor, precis som förut, jag och min syster.
Hon skulle oväntat komma uppkrypandes i soffan och titta på teve med mig, och när mamma satt vid köksbordet och grät så skulle hon sätta sig och titta hjälplöst på mamma med sina stora ögon.
Mitt hjärta skulle alltid vara nära att brista av denna syn, min mamma mitt emot hennes andra barn, helt ovetandes.
Jag skulle säga:
"Hon är här i rummet. Min syster blir så ledsen när du gråter för hennes skull mamma."
Mamma skulle börja gråta ännu mer och be mig sluta upp med mina dumma fantasier, och mitt i allt elände skulle jag och min syster le lite sorgset mot varandra, med en enda blick skulle vi säga, åh det här kommer visst alltid vara vår lilla hemlighet, ingen kommer någonsin tro på det här miraklet.
Om nätterna skulle hon lägga sig runt mig, jag skulle viska om alla mina problem, och veta att hon lyssnade.
Vi skulle önska att vi bara kunde få känna varandras kroppsvärme en enda gång igen.
Såhär är det.
Hej kära, söta läsare.
Jag har vart sjuk och pluggat och jobbat och dansat och åkt hem för sent alldeles för mycket de senaste dagarna.
Alltså har det knappt blivit tid till att sätta sig framför datorn, för en gångs skull.
Jag försöker fortfarande att skriva en novell om dagen trots att jag ändrat konceptet en smula, 365 noveller betyder att ett år efter att jag startade bloggen, ska det finnas just 365 noveller/dikter här.
Det känns mäktigare, fatta att ha skrivit över trehundra texter då!
Och inte bara det, utan texter som betyder något för mig, som jag lägger ner tid och tankar på.
Men det är också mer befriande än man måååste skriva exakt varje dag, någon dag när jag inte hinner så kan jag välja att skriva tre stycken dagen efter.
Ungefär så. En positiv sak med att jag har haft så mycket att göra är ju att jag har vart ute och insupit livet, vilket brukar resultera i mer saker att skriva om, så spänn förväntningarna en grad högre så hörs vi imorgon.
Och glöm inte, om två dagar så är novelltävlingen slut, så man kan fortfarande skicka in!
Fyfan vad många sjukt bra texter jag fått in! Det är så jävla grymt!
/Yours
Inget är jämförbart.
Att man kan älska någon
Så mycket
- Det visste jag ju redan
Jag har vetat vad kärlek är
Sedan jag var fyra år
Men den sortens kärlek
Är inte en sådan som
Fräter sönder en innifrån
Inget är jämförbart
