Eftertraktade liv.
det ena ledde till det andra och helt plötsligt låg vi i sanden och höll på att dra av varandra kläderna! Alltså fatta hett!" Angelika höll på att berätta en historia från någon av ännu hennes härliga modelljobb som inkluderade resor.
Jag lyssnade halvhjärtat, de andra glodde med stora ögon på henne och fyllde i med "oooh" och "wooow!".
Wow. Sedan ursäktade hon sig, hon skulle ut på något ställe ikväll med en 30årig fotograf som hade fattat tycke för 18åriga Angelika. Sweet.
När hon hade gått så beställde vi alla in varsin fruktsmoothie. Servitören kom genast in med fyra stycken till "de förjtusande damerna, jag bjuder!". Vi skrattade hjärtligt och log mot honom, det var ju inte direkt en tillfällighet att vi blev bjudna när vi var ute någonstans.
Vi lutade oss fram över bordet för att genast diskutera Situation Angelika.
"Enda sedan hon började jobba för den där visningen i Milano har hon fått kanske tio gånger fler jobb än oss. Alltså jag snackar ju inte skit eller något, hon är ju värd det, men man önskar ju att man förstod varför" Funderade Leah.
"Nej och ändå kan jag inte påstå att hon varken är smalare eller längre. Jag förstår inte hur det går till!" Föll någon annan i.
"Hon har liksom storlek 32, hennes ben är ju inte slanka direkt...
När jag ser på hennes ben som ligger korsade över varandra vill jag nästan spy på en gång, jag skulle aldrig vilja se ut sådär!"
Sånt som inte är lätt men inte svårt heller.
Urdruckna kaffekoppar och plastmuggar med läppstiftsmärken på smutsiga bord i en nerskitad replokal där allt ska vara så jävla rock'n'roll så vi städar fan inte ens. Det är så jävla rock att inte bry sig.
Vi bryr oss inte om någonting vi bara råkar ha fräna frisyrer och kletigt smink under ögonen.
Och jag bryr mig nog minst av alla. Jag bryr mig nog allra minst om dina knotiga axlar med fräknar på.
Jag tror fan att jag är helt likgiltig.
Och ännu mindre bryr jag mig om dendär mjuka kyssen du gav på mig en fest i Skogås i något förfallet torp, ja fan vad den kan dra åt helvete. Kyssen alltså.
Eller inte.
Att bryta några vanor.
I princip hela mitt liv har varit likadant.
Jag har jobbat på posten sedan jag var trettio. Nu är jag femtiotre.
Varje morgon har jag ätit knäckebröd med ost, till det har jag druckit en kopp te.
Sedan jag var tjugofem har jag vart gift med min man Nils.
Jag har klätt på mig en blus och en knälång kjol, satt upp mitt långa gråa hår i en knut och målat lite mascara på fransarna. Efter det har jag cyklat till jobbet på min röda cykel, varje dag.
Och när den blev för gammal köpte jag en ny, fast likadan.
Varje dag när jag kommer hem från jobbet så börjar jag med middagen.
Sedan äter vi tillsammans. Kanske småpratar vi lite.
Annars lyssnar vi gärna på p3.
Efteråt sätter Nils på kaffe och sedan dricker vi det. Han röker sin dagliga cigarett vid kökdbordet, med fönstret på glänt. Jag kollar på nyheterna under tiden.
Sedan har vi kanske tre timmar där vi inte gör något speciellt. Men oftast blir det så att vi städar lite fint i lägenheten, eller så går jag ut och powerwalkar med någon väninna för att hålla formen.
Enformigt, tänker ni.
Jag tyckte nog ingenting, egentligen.
Ja så var iallafall mitt liv.
Men så en morgon vaknade jag och såg att solen strilade in i rummet mellan de stängda persiennerna.
Vanligtvis väcker jag Nils när frukosten är klar. Men nu fick jag en sådan lust att bara dra upp persiennerna och se sovrummet bada i soljus! Jag tänkte att jösses, vad arg han kommer bli.
Så jag stod och tvekade en stund. Sedan gjorde jag det bara.
Han reste sig helt förvånad upp.
"Vadfan håller du på med?"
Jag tänkte att nu när jag redan har utmanat min morgontrötte man så kan jag väl löpa linan ut. Jag vet ärligt talat inte vad som fick mig att tänka såhär.
"Vill du älska?" Frågade jag med ett flin på läpparna.
Fullt medveten om den otroligt komiska situationen i att väcka någon med att dra upp persiennerna och fråga helt sonika om den vill älska. Och speciellt när det kanske var tre-fyra år sedan vi sist gjorde något halvdant i samlagsväg.
Han stirrade bara på mig. Sedan muttrade han att jag var en knäpp gammal gumma, väck mig när frukosten är klar, och sedan la han sig med ryggen mot fönstret, somnade om.
"Fyfan vad du är tråkig, gubbjävel!" Röt jag och stormade ut därifrån.
Jag var inte ens arg! Det kändes bara väldigt roligt att få skrika sådär. Det var så kul så jag bestämde mig för att börja exprimentera. Det här skulle bli min försöksdag.
När frukosten var över, en ovanligt bitter frukost från Nils sida, en ovanligt munter från min, så gick jag för att fixa iordning mig. Jag hade sett i ett magasin för några dagar sedan att det skulle vara inne med eyelinersträck på ögonen. När jag hade läst artikeln tänkte jag att jaja, det är fint, men jag kan inte sminka sådär iallafall.
Det måste man vara riktigt stadig på handen för.
Jag hade bara kajal hemma men jag drog en tunn och fin linje längs ögonlocket.
Och tror ni inte det blev en sensation!
Mina ögon såg helt plötsligt mycket blåare och större ut!
Det kändes fint.
När det var dags att ta cykeln så tänkte jag att nu måste jag ju göra något annorlunda med ditfärden också.
Det var ju faktiskt min extrement-dag.
Så kom jag på det: Jag ska lära mig cykla utan att hålla i styret.
Det exprementet var mindre lyckat förstås. Jag ramlade så hårt att båda knäna blev uppskrapade och började blöda.
Jag låg på marken och kämpade med gråten. Sedan tänkte jag att nej, den här dagen som började så bra!
Fan heller att den ska vara över redan.
Så jag reste mig och fortsatte cykla. Ibland med händerna på styret, ibland med armarna rakt ut som en flygande fågel. Jag kände mig som Rose i Titanic när hon och Jack står där ute på båten.
När gick från jobbet tänkte jag, att hur är det nu folk brukar börja sina nya liv?
För det här kändes som en början på ett nytt liv.
I filmer brukar de iallafall klippa håret. Och min väninnas barnbarn gjorde det när hon skulle börja sitt nya liv.
Hon hade långt, blonderat hår som alla kommenterade som "långt och stort och fiiiint".
Så en dag hade hon hamnat på Maria Pol, hon mådde inte riktigt bra den flickan, några dagar senare så bestämde hon sig för att hennes nya liv skulle börja med en page.
Så hon gick alltså bara och klippte sin page. Min väninna visade ett foto, och hon var verkligen vacker i kort hår!
Så jag gjorde samma sak nu.
Jag gick till en salong med drop-in och bad frisören klippa av allt till precis under käklinjen.
När jag gick därifrån kändes det som om jag vägde 10 kilo mindre, jag kände mig nästan flygande.
Det är nog den andligaste upplevelsen en gammal medelklasstant som jag uppnår. Och det kändes bra.
Att börja bryta vanor gjorde så att andras vanor ändrades snart.
Inom ett kort tag var jag befordrad. Helt plötsligt hade jag skaffat en hundvalp. En underbar skyeterrier som heter Benny.
Sedan en dag, ville Nils skilja sig för att han tyckte att jag hade förändrats för mycket.
När han sa det så svarade jag bara att han skulle testa att förändra något själv.
Och jag var nog inte kär i honom längre, så det var nog lika bra. Även om det var smärtsamt att gå ifrån en person man levt med i så många år, så kände jag att nu kan jag göra precis vad jag vill i livet.
När jag skriver det här sitter jag föressten på en strand i Spanien.
Jag har en vacker spanjorska bredvid mig som gärna lyssnar på mina historier om att bryta vanor, trots att min engelska är knakig. Vem vet vart jag hamnar härnäst. På grund av lite solljus som strilar in mellan mina persienner så förändrades mitt liv. Vanor är livets största fälla, det lärde jag mig iallafall.
Död.
Man kan dö av sorg. Det är sånt som man låtsas är sagopåhitt.
Men man kan verkligen det.
Slipper helst, men vi får väl se hur det går med det.
Exempelvis blir mitt hjärta helt jävla trasigt
När jag tänker på att (nej) dom där spruckna läpparna
Kanske jag inte får röra längre
Eller när jag förstår att domdär orden
Dom ska inte vara till mig, kanske till någon annan
Då vill jag fan bara dö och fortsätta dö i all evighet
Men precis som Hamlet så är jag nog för feg
Påskpresent.
Utkast från två liv i April.
Martin sitter vid skrivbordet och stirrar på pennburken han har framför sig. Han har räknat alla pennorna flera gånger nu. Första gången kom han till tjugosju. De andra två gångerna blev det tjugofem.
Han fortätter att bara stirra en stund.
Telefonen ringer.
Mamma får ta det.
Han hör hennes avlägsna röst, sedan steg som närmar sig.
En lätt knackning.
"Martin! Telefoooon!" Hon liksom halvsjunger ut det. Som om hon är riktigt lycklig den här söndagen.
Han öppnar dörren och tar telefonen. Mamma stänger dörren och går nynnandes iväg.
"Hallå.."
"Mannen! Bakis idag eller?"
Det är Jawad.
Han. Orkar. Inte.
"Typ."
"Aaaha varför svarar du inte på mobilen för bre?"
"Men. Inte fan vet jag. Du alltså jag vet inte om jag pallar snacka just nu..."
"Hörru! Klart som fan du pallar snacka jag måste få veta nånting från igår fattaruväl! Du, jag kommer över behöver ändå ta mig en joggingrunda tjarå"
Han fick inte ens chans att säga att han inte orkade. Nu är Jawad redan påväg, så mycket fattar han.
Martin släpar sig till sängen, slänger sig ner.
Väntar in Jawads skräniga röst. Han gillar Jawad. Men han gillar inte hans små fritidsaktiviteter som att sparka folk i huvudet om de var uppkäftiga och så vidare. Men han var ju inte rätt person att säga något. Även om han inte gillar bråk så är han ju ofta en del av bråken, oavsett om han vill eller inte, då spelar det ju ingen roll.
Klara sitter ihopkrupen i soffan och glor på teven.
Hennes föräldrar är bortresta i några dagar. Hon funderar på att dra hem lite folk till kvällen.
Natten innan hade varit hemsk. Han hade varit där. De hade varit på samma fest.
När han kom hade hon redan blivit ganska full. Hon hade tagit något konstigt piller också som gav henne jättemycket hjärtklappning. Det var ju hans fel att hon höll på som hon gjorde. Och så dök han bara upp sådär!
Han hade inte sett henne först. Hon hade suttit ute på trappen och rökt med Amanda, och han hade gått förbi och börjat snacka med Jawad och Lucas och några till.
Sedan hade någon mumlat något till honom och han hade vänt sig om, direkt mot henne.
Sett lite ertappad ut. Han hade vinglat fram mot henne och gett henne en lång kram, sedan hade han gått ner för trappen och gått ifrån festen. Hon visste att hon inte borde gå efter. Hon reste sig och gick efter.
Nu när hon sitter i soffan önskar hon att han aldrig hade kramat henne.
Så att hon skulle slippa bli påmind om den där jäkla doften.
Så att hon skulle sluppit följa med honom hem. För tusende gången.
Fast hon visste att hon bara saknade honom ännu mer efter varje gång, och trots att hon visste att hon alltid skulle smyga iväg tidigt på morgonen när han sov och ha ångest hela dagen efteråt, så kunde hon inte låta bli för att hon njöt så satans mycket av den lilla bit närhet hon fick. Av Martin och ingen annan.
Hon visste att han inte skulle ändra sig. Inte för hennes skull.
Jawad kommer inskuttandes i hans rum.
"Men vad är det med dig? Varför ligger du bara här? Vi har fan lov, vi måste ut och festa ikväll! Knäcka lite bira vafan!"
Han stannade upp och tittade misstänksamt på Martin.
"Vänta, Martin...nåt är fel visst?"
Åh, äntligen! Tänker Martin sarkastiskt.
"Nej allt är bra, bakis som fan bara" Svarar han i kudden.
"Shit jag ser ju att nåt är fel! Äre den där jävla horan nu igen?"
"Käften hon är ingen hora!"
"Nämen vafan hon säger att du är en hora hela jävla tiden fast hon knullar runt dubbelt så mycket som du är hon ingen hora då kanske va?!" Nu verkar han ganska upprörd. Jawad är en sån som blir arg väldigt fort.
"Hon knullar inte runt. Det är jag som gör det ja" Svarar Martin lugnt.
"Nähä men hon lägger sig i ditt liv hon kan fan inte göra så. Glöm henne okej? Hon är fan inte bra för dig fattaru? Det är fan inte ditt fel att du vill leva livet"
Han förstår inte vad Jawad menar. Det är ju han som inte är bra för henne. Det är han som alltid är ett svin mot henne, inte tvärtom. Och det är han som mår skit av det. Ändå kan han inte sluta.
De hade varit ett par. Under en jävligt fin period. Klara&Martin. De gick i olika skolor men båda gick halvdagar (gymnasiets fina sida) så de hade tid att ses nästan hela tiden. De sov hos varandra hela tiden.
De var bästa vänner som var kära, enkelt sagt. Han hade aldrig varit kär förut, inte hon heller.
Innan han träffade Klara med de hårt sminkade ögonen, var han stans sängerövrare. Alltså.
Inte för att skryta eller så, men fan vad mycket pussy han fick!
I vilket fall, när han träffade Klara höll det sig ett tag.
För han var ju jävligt kär. Men sedan, ju närmare de kom varandra, var det som om något brast.
Han blev så skrämd av tanken; att behöva en person. Att vara beroende av någon annan.
Så han gick och knullade med Sophia Nikolai från Norra.
Och han höll på ett bra tag med några olika, innan Klara märkte något. Så fort han tänker på det så kryper det av skam i kroppen på honom. Det känns som någon gör tusen nålar över hela hans kropp.
Men det var hans sätt att känna att han inte behövde Klara.
Klart som fan att han behövde henne. Han behöver henne.
Hon tänker på hans mjuka mage som drogs mot hennes inatt. Fan.
Sen tänker hon på när hon fick reda på att han bara hade lekt med henne hela tiden. Hans plågsamma uttryck i ögonen när han kom på att han visst gillade henne.
Sveket. Hur en människa kan ligga med massa andra när han säger att han är kär i en?
Det krävs ju, om inte annat, fysisk ansträngning till att ha sex med någon, då borde man ju hinna reflektera över vad man håller på med och då snart förstå att man gör någon ledsen?
Nej, nu behöver hon gaska upp sig. Hon reser sig och ringer Amanda.
Hon lovar att komma över med vin snart.
Klara synar sig i spegeln. All ögonskugga ligger kvar från igår. Inte så fräscht. Ett tjockt lager.
Mobilen ringer.
Hon svarar utan att kolla på displayen. Kanske för att hon vet. Kanske inte.
"Hallå"
"Tja, det är Martin"
(Fortsättning följer)
Tiden är visst sig lik. Jävla skit.
Att ha ont gör inte längre ont. Allt går att tränga bort med lite sprit och alvedon.
Men man vet ju att smärtan finns där.
Nuförtiden.
Tiden är slut.
Nuförtiden.
Vad som hände sedan (forts)
Men hon hjälpte bland annat en man att förstå att han var kär i sin föredetta fru igen, en skolfröken som blev utskrattad av sina elever att återfå självförtroendet, och så hjälpte hon en duva som skadat vingen.
Och trots att hon nu hade Nino, kunde hon inte låta bli att dagdrömma otroligt mycket. Hon fantiserade ständigt om något, nästan alltid var hon i sin egna värld. Men den var så trygg. I hennes värld kunde vem som helst dyka upp och prata med henne, det var alltid fint och trevligt. Och så mycket verkilgare än den tråkiga, trista världen som de flesta andra lever i.
Fina saker som Amelie och Nino hann göra: En tid mådde Nino rätt dåligt, hans far hade just gått bort. nu väckte han Amelie, han skakade hennes arm och viskade att han inte kunde sova. Hon sa åt honom att försöka somna om, om han låg sked med henne kanske det hjälpte. Men det hjälpte inte, så Nino väckte henne igen och undrade om de inte kunde gå upp och dricka te istället för att sova.
Medan de satt och drack te, så kom Amelie på en sak! Nino älskade ljudet av vatten som forsar. Vanliga människor skulle nog bli kissnödiga om inte annat, men för honom var det höjden av njutning i hans örongångar, tio gånger så vackert som hans favoritmusik. Så de åkte till en liten bäck, där det fanns en bro som gick över. Under bron längs sidorna fanns det ganska gott om utrymme med mark, där låg de en hel sommarnatt. De kröp bara ihop intill varandra, med sina medhavda filtar och kuddar. Nino somnade nästan på en gång.
Istället blev det Amelie som låg klarvaken som en nattuggla. Hon frös och tyckte att det var lite läskigt. Hon föreställde sig att över bron flög det svarta skräckfåglar. Och i skogen smög det runt lönnmördare från Sibirien som inte hade något speciellt att göra, vad kunde de tänkas hitta på då? Men det gick trots allt bra.
Annars bakade de plommonkakor, snodde äpplen från grannen eller klistrade upp fina tidningsurklipp på väggarna.
Amelie reste också väldigt mycket tillsammans med sin kärlek. Inte för att de hade bra med pengar, men de bilade istället till olika länder. Eller så gav de sig ut på långa vandringar till spännande platser.
Men en gång när de skulle bila så hände det som inte kunde hända:
De satt i sin röda begagnade bil och pratade på som vanligt. Nino körde. De pratade om jordens dragningskraft och lite om vad de ville hitta på nästa sommar. Amelie sa något skämtsamt. Det fick Nino att skratta högt. Och eftersom han alltid kisar när han skrattar, och han skrattade verkligen så mycket att han inte kunde sluta, så såg han inte att en lastbil precis svängde in på gatan! Det var meningen att de skulle stanna sin bil så att lastbilen fick passera men under några få sekunder missade Nino det. Och sedan var det försent.
Det kom en krasch.
Det blev svart.
Det blev tyst.
Amelie drömde att hon sprang mycket långsamt i rymden, mellan alla planeter. Planeterna var röda med gula stjärnor på. Hon drömde att Nino gömde sig bakom varje planet, men när hon kom dit var han borta.
När hon vaknade upp, låg hon i en vit, okänd och mycket steril säng. Hon frågade efter Nino. Hon tänkte att förmodligen hade de ganska bråttom nu om de skulle hinna checka in till hotellet innan midnatt! Var hade han tagit vägen egentligen? Det var lite taskigt av honom att skämta i en situation som denna, de hade kraschat med bilen och allting. Människor i vita rockar tittade på henne. Läkare. Läkarna tittade besvärat på henne och svarade något mycket allvarligt med sorgsna ögon. Åh så dumt de pratade. Skrattretande! De pratade om död och om blod och annat strunt. Svaret hon fick var fel! De dumma läkarna hade fel, förstod de inte att Nino satt någonstans och väntade på henne? Nino var inte en sådan som gick och...försvann utan att komma tillbaka. Han väntade någonstans med sin lilla citat-lapp så att hon kunde berätta om de röda planeterna med stjärnor på. Hon längtade verkligen efter att få berätta om sin dröm. Men hon hittade inte Nino någonstans på sjukhuset. Han var den enda som orkade med hennes dagdrömmeri och konstiga drömmar.
Läkarna sa saker som att det förmodligen hade skett snabbt och enkelt mitt under bilkraschen, att han förmodligen inte känt av någonting. De berättade att han haft ett leende på läpparna när de hittade honom. Som om han precis hört ett extra roligt skämt. Amelie lyssnade inte.
Hon hamnade på något vis i lägenheten i Montmartre igen. För att få tiden att gå, så bakade Amelie sin berömda kaka medan hon väntade på att Nino skulle komma inspringandes. Det gick några veckor av ensamhet. Det var nästan outhärdligt. Hon gick på hans begravning med alla hon kände, hon var svartklädd - men inombords skrattade hon åt deras dumma, sorgsna miner. Att de kunde vara så lättlurade. Nino, tidernas bäste skojare! Han skulle minsann inte få skoja med Amelie den här gången, tänkte hon.
Men veckorna blev månader. Hon började undra om han hade hamnat vilse på någon öde ö, eller kanske han fick ett spontant ryck att bli sjöman ute på de sju haven?
Amelie bestämde sig för att ta en promenad. Hon kikade in i fönstret till Glasmannen medan hon trädde på sin kappa. Hon tänkte att kanske skulle hon hälsa på honom ikväll, för att slippa denna påträngande väntan.
Just när hon kom ut tog hon en genväg genom en gränd bakom hennes hus, för att komma ut på torget. Då var klockan 18.00. Hon gick några steg till. Och vem såg Amelie komma gående längs gatan, om inte Nino! Han gick hela vägen fram till henne. Hon berättade hur mycket hon saknade honom och undrade var han hade varit! En kvinna tittade ut från sitt fönster och undrade vem i hela världen Amelie pratade med. Hon sa till sin väninna, att dendär Amelie har då alltid dagdrömt, men nu pratar hon med sig själv och allt!
Just då, den trettionde mars klockan 18.02 när en koltrast flaxade förbi en flickas fönster i Stockholm, när språkläraren Elliot McMillian precis avslutade det sista ordet i sin ordbok med konstiga ord, när ett fönster flög upp från en lägenhet i Paris och någon kastade ut brödsmulor till de hemlösa, just då: Friade NinoQuincampoix till Amelie Poulain, på en bakgata i Montmartre. Amelie tackade ja. Såklart att hon tackade ja.
Jag är femton år.
Jag är så fucking uttråkad så jag kan dö. Väntar på att livet ska komma igång nån jävla gång.
Det är så surt allting. Och just nu är jag hos en tjej som heter Malin. Jag är dökär i en sjukt vacker Linus, som har brunt hår och jätteblek hy. Men han hänger liksom med ett annat gäng, som jag mest på senare tid har lärt känna.
Och vi har typ aldrig snackat, jag och Linus.
Det är liksom inte så lätt som det verkar. Att bara gå fram och snacka sådär avslappnat som Linda gör med Arvid.
Vi är på nån sorts fest där det mest är fjortisbrudar som ska väsnas hela jävla tiden.
Det är jävligt många från min skola. Men liksom, det underlättar inte för mig för har fram tills på senaste tiden knappt pratat med nån i min skola. Under sommaren blev jag och Linda med de Stora Gröna Ögonen kompisar. På nåt jävla vänster. Det var så jag började glida in i gänget. Men ingen pratar direkt med mig nu heller.
Jag kanske har druckit en och en halv öl eller något. Redan lite svajigt.
Men inte fan vågar jag gå fram och snacka med Linus för det.
Jag lutar mig mot väggen och försöker se sådär lagom nonchalant ut. Håller ögonen på honom i smyg.
Vet inte om jag lyckas. Blir trött på att jag aldrig kan göra någonting normalt!
Alltså. Vi går i nian nu. Jag vågar inte snacka med en endaste kille som jag tycker ser bra ut.
Linda berättade för några dagar sedan att Linus hade sagt att jag var rätt söt.
Rätt söt. Det var det jag oftast fick höra. Men iallafall, det är bättre än att vara tråkig. Eller ful.
Kan tänka mig att jag skulle vara typ en sjupoängare om man mätte. Ingen speciell färg på ögonen, inte stora bröst men inte små, lite snea tänder, blonderat hår men jag får liksom inte riktigt till det här drömsvallet, schysst stil men inte så spännande. Lagom längd men helt fantastiska ben när jag har högklackat. Typ så.
Men nu står Linus och drar handen genom sitt bruna hår, pratar med Johanna från åttan.
Hon har ett jävligt tight linne som liksom verkar klämma ihop brösten. Hon har rätt stora bröst, mycket större än mig. Och hon skrattar typ asmycket åt allt han säger.
Det är fett irriterande kan jag säga. Men vadfan ska jag göra? Typ gå fram och ba nämen tja Linus kan vi inte snacka lite vi som inte ens känner varandra fast jag har spanat på dig i typ mer än ett halvår?
Nä. Tror inte det. Nu börjar hon lägga armarna om honom.
Jag försöker hitta någon jag kan prata med. För att inte stå här som en jävla tönt liksom.
Tänker att jag kan prata lite med Pontus, vet att han har kollat in mig ett tag.
Jag går fram till honom och frågar om han har en öl. Han är jävligt full, kan knappt hålla ögonen öppna, och lutar sig fram mot mitt ansikte, han stinker sprit och mumlar att han kan byta den mot något.
Jag fattar ingenting och ba vadå?
"Nämen du har väl inte satt på dig domdär kläderna bara för att stå där mot väggen eller hur? Det syns ju att du vill ha kuk" Han sluddrar när han säger det. Jag känner mig bara äcklad. Stirrar som fan. Såg säkert asdum ut.
Och jag vet att om jag går nu kommer hela tjejgänget tycka att jag är såjävlatråkigmenalltsåduvillaldrighittapånåtochdumåstefanknullasnartsupnångångdåsläpplossliteErika!
Jag stirrar på Pontus. Vad fan vill han? Jag förstår inte riktigt vad han menar ändå. Att jag ska ligga med honom?
Suga av honom?
Jag känner bara att fuck you jag drar hitta nån äcklig fjortis.
Så jag drar. Utanför ytterdörren står det redan några rökare. En av dom är Snapsan, hon hänger med oss rätt mycket.
Men hon är väl lite busy också för hon går ettan i gymnasiet. Sjukt mycket plugg, säger hon.
Hon nickar mot mig. De andra nickar mot mig. Jag hejar tillbaka och går igenom deras klunga.
På gräsmattan ligger en tjej och spyr.
Alltså jag är inget större fan av vare sig öl eller cigg, men liksom cigg är tillexempel en jävligt bra anledning att dra ut från en pinsam situation. Man väsnas bara lite med att hallåjagvarjufantvungenattröka! Liksom.
Går ut på vägen och sätter mig på trottoarkanten. Jag är femton år. Det är kallt.
Vad som hände sedan.
(Här är början på min novell till en tävling jag är med i. Tävlingen går ut på att skriva en novell om en filmkaraktärs liv efter att filmen tog slut. Så jag har gjort det och skickat in. Jag skriver om Amelie från Montmartre. Det här är bara lilla minibörjan på den, men jag kan säga att den blir väldigt sorglig sedan. Jag hatar mig själv lite för att jag mördar både en och två karaktärer, men det blir så bara! Jag älskar hela Amelie-världen så jag tycker själv att min novell är hjärtskärande sorglig. Det kan tyvärr inte hjälpas, ni får den lätta delen här iallafall! /yours)
Just då, den trettionde mars klockan 18.02 när en koltrast flaxade förbi en flickas fönster i Stockholm, när språkläraren Elliot McMillian precis avslutade det sista ordet i sin ordbok med konstiga ord, när ett fönster flög upp från en lägenhet i Paris och någon kastade ut brödsmulor till de hemlösa, just då: Friade Nino Quincampoix till Amelie Poulain, på en bakgata i Montmartre. Amelie tackade ja. Såklart att hon tackade ja. .
Men ni ska inte få höra om livet efter frieriet, om hur de levde lyckliga som man och hustru i alla sina dagar, ni ska få höra om tiden exakt efter att de åkte iväg på Ninos motorcykel, hur de skrattande kramade om varandra, när Amelies leende var bredare än någonsin och hennes hår fladdrade i vinden. Den berättelsen börjar här:
De hann göra så mycket tillsammans.
Från den dagen de ramlade in i varandra så slutade Nino att samla på fotoautomatsfotografier.
Han hade helt enkelt inte tid. Varenda sekund han kunde tillbringa med Amelie, var en sekund att ta väl hand om.
Så han började istället samla på bra citat av henne. Saker som hon sagt. Ständigt gick han runt med en papperslapp i fickan, om man vecklade ut den blev det en ganska lång lista, och så fort han tyckte att hon yttrade sig om något alldeles fantastiskt klokt, eller roligt, så skrev han upp det. Självklart brukade hon försöka få honom att sluta, hon brukade skratta lite och säga att hon minsann inte ville bli arkiverad.
Men han visste att hon tyckte att det var otroligt sött egentligen.
Amelie fortsatte att förändra andras liv. Men eftersom hon nu hade lite mer sällskap än förut (faktum är att Nino och en bur med fyra kanariefåglar flyttade in i hennes hus bara tre månader efter att de hade fallit i varandras armar för första gången) så hade inte heller hon lika mycket tid.
smutsigt golv
lite längre bort än vår
ligger någon gömd med
ett litet sår
innanför huden
där ingenting syns
där är allt i säkert förvar
men istället för att fråga snällt
om kyssar på kinden
kanske lite hjälp
väljer någon att
hålla käften
tills det slutar blöda
vem vet hur många år
det kan ta, då
kanske man snart
istället ramlar bort
hejdå
När hemma blir någon annanstans, 2.
Så fort han hade glömt att plocka in disken i diskmaskinen, eller lämnat en urdrucken kaffekopp på bordet så kunde det utlösa en stor gråtattack. Det var inte så att hon tvingade honom sköta allt jobb i hemmet, men hon tålde inte att man inte plockade undan efter sig själv, hon jobbade mycket och var alltid stressad.
När andra människor var med så var hon som förbytt, hon strålade på middagarna hon anordnade hemma, hon lös starkast av alla i sitt lockiga blonda hår och vackra klänningar. Hennes skratt klingade så vackert i takt med allt skålande, och han minns när han var liten, då satt han alltid i hennes knä under kvällens gång fram tills det var sovdags.
Suddiga bilder från bardomen flög förbi hans inre syn, sedan kom mer färska minnesbilder, hans mamma iförd en festklänning full med spya, tomma spritflaskor under hennes säng, hur hon satt i duschen och skrek ut sin ångest.
Luddiga tankar han helst inte ville tänka på nu, han kände hur han började nicka till.
Adrian vaknade ur sin dvala på sängöverkastet av att någon bultade på dörren.
Han låg kvar, tyst.
Det bultade igen. Hårdare den här gången.
"Vem är det?"
"Det är din föreståndare, Edith heter jag, kan du vara god och öppna dörren nu."
Hon hade en varm men bestämd röst. Sakta släpade han sig ifrån sängen för att öppna dörren.
Där på andra sidan stod en ganska ung kvinna, lite kortare än honom, iklädd en stor stickad tröja.
Hon höll fram sin hand. Han tog den och skakade den.
"Hej. Du måste vara Adrian?"
"Ja." Han såg in i ett par nötbruna ögon. Hennes hår var ljusbrunt i en rak, vanlig axellång frisyr.
"Okej, Adrian, varför var du inte på mötet? Vi saknade dig där. Får jag komma in?"
"Visst. Kom in du." Svarade han, men ignorerade den första frågan. Hon steg in.
"Jag vill att du ska få lite papper som de andra fick på samlingen. Om regler och så.
Och sen vill jag att du ska veta att det här är en väldigt personlig skola, ni elever ränner inte runt som ni vill, är det samling så ska du komma på samlingen, jag skulle nog vilja säga att det är en av de viktigaste timmarna ni har för där upprätthåller vi kontakt mellan klassföreståndare och elev"
Hon såg honom i ögonen.
Adrians svar blev inte så trevligt.
"Men hur gammal är du egentligen? Du ser ut som 16, jag kan väl inte ha en 16åring som coach heller?"
Han visste inte riktigt varför han var så spydig mot henne, det var ju inte hennes fel att han blev ditskickad.
Hon såg kyligt på honom.
"Ursäkta? Du behöver verkligen få reda på reglerna på den här skolan, om jag inte tar fel. Adrian, på den här skolan visar vi respekt. Jag är 25 år, om det spelar någon roll. Har du rökt Adrian? Det luktar rök härinne."
Han skakade på huvudet och gjorde ögonen stora, som om han var förvånad.
"Nej jag har ingen aning varför det luktar rök"
Hon suckade. "Du förenklar den här situationen så otroligt mycket om du bara sammarbetar lite.
Jag vill få kontakt med dig förstår du väl. Det är mitt jobb. Imorgon ska vi samlas på skolgården klockan åtta.
Om du ursäktar så måste jag gå nu, men vi syns väl snart"
"Mm." Han höll upp dörren åt henne. Edith gick raskt ut. Hon var rätt söt, han kunde aldrig trott att hon var 25 år om man bara tittade på henne. Men sedan visste han ju att hon var lärare också, såklart att ingen lärare är tonåring.
När hemma blir någon annanstans.
Nu var han framme.
Här skulle han stanna, åtminstone ett helt läsår. Han kunde verkligen inte tro att hans mamma gjorde så mot honom.
Han blev formligen utkastad ur sitt eget hem, till en skola för att bo där. En skola kan aldrig bli ett hem!
Hon var ju helt från vettet, det måste ju vem som helst se, jävla skit. Fast egentligen var hon inte så tokig, men han visste inte om han någonsin kunde förlåta henne för det här!
Det var bestämt att han skulle packa upp sina saker och sedan gå till ett samlingsrum, där skulle de nya till klassen samlas med en handledare. Och han skulle få en rumskamrat som skulle komma först efter några dagar.
När han hörde att han skulle sova själv i rummet några dagar höll han på att svimma av panik, men det kunde man förstås inte säga. Men nu skulle han alltså packa upp, och sedan gå till samlingsrummet.
Fan heller. Han låg bra där han låg.
Han hivade upp ett cigarettpaket och tände en cigarett. Han fattade att man förmodligen inte fick röka där inne. Han kunde inte dock inte bry sig mindre.
Efter ett tag tog han upp den fina kameran ändå, och fotade sprickorna i taket. Det plingade till från mobilen, han kastade sig fort efter den.
"Saknar dig så det gör ont. Kan inte fatta att vi inte ses förns om tre veckor älskling! Varför kan du inte komma redan nästa helg, du får bo hos mig hur mycket du vill det vet du puss"
Hans hand höll så hårt kring mobilen att knogarna vitnade. Fan. Han kunde inte heller förstå att han skulle vara utan henne så jävla, jävla mycket. Hans äckeltant till morsa hade verkligen förstört hans liv.
Det värkte i magen efter henne.
Fiket (2).
"Så...berätta då! Hur var det då? Fick du ett bra ligg med Sebastian?" Undrade hon spydigt.
"Vad menar du?" Frågade Sandra, hon visste precis vad Mira menade men hon ville helst glida undan från frågan lite.
"Du vet vad hon menar, du har legat med den snyggaste killen i hela trean?" Frågade Vanessa. Hennes vänner lät så anklagande. Lina stirrade mest ner i sin kopp. Hennes välvårdade ögonbryn hade en bekymrad rynka emellan sig.
Hon visste att det skulle bli såhär. Bara för att de var avundsjuka och också hade haft ögonen på honom skulle de bli sura, och försöka hitta nån anledning till att det hon gjort var fel.
Det dom inte visste var att det var lite mer speciellt mellan henne och honom. Det hade inte varit en vanligt ligg.
Men det kunde hon inte säga, de skulle börja snacka runt om att hon var kär i honom.
"Jaså du menar det. Det var inget speciellt.." Avfärdade hon frågan.
Mira tittade skeptiskt på henne. Hennes klänning från Carin Wester gick i ett svart, skirt material och håret var mörkt, glansigt och välkammat. Sandra hade aldrig haft råd med klänningar från Carin Wester. Det hade resten av tjejgänget.
Det var bara en av alla skillnader mellan henne och dom andra tjejerna. I hennes stora familj var det inte så viktigt med kläder och lyx, men ibland var det lite tråkigt att ständigt få höra kommentarer som "fast du nästan bara handlar second hand så har du rätt fin stil".
"Jaha. Men jag förstår inte. Jag sa ju till dig i fredags att jag var ganska inne på den killen?" Nu fräste nästan Mira.
"Men gud ta det lugnt! Du hade ju inte direkt paxat honom eller hur?"
Nu glodde alla tre tjejer storögt på henne.
"Ursäkta? Shit vilken attityd du hade idag då..." Mumlade Mira.
"Jamen alltså vadå är du typ intresserad av honom eller? För du känner ju inte ens honom liksom, och Mira har ju typ känt han i ett halvår och hon sa ju att hon var intresserad eller hur?" Det var första gången Lina yttrade sig.
Sandra kände det som att rummet krympte runt henne. Vad skulle hon säga? Sanningen? Att hon kanske var kär i honom? Det vore vansinne, alla skulle tro att hon hade mist förståndet. För hon kände honom ju egentligen inte.
Det var bara det att det kändes som att de hade känt varandra hur länge som helst.
Hans ansiktsutryck kändes så bekanta.
"Mira får göra precis vad hon vill" Svarade hon bara och tittade suckande ner i bordet.
Partners
"Du ser så jävla tråkig ut vet du det?"
"Jaha...?"
"Kan du aldrig göra någonting med ditt utseende?"
"Som vadå?"
"Jag vill göra slut! Att du ens bryr dig om vad jag säger! Att du bara tuggar i dig allt sådär!"
"Jaha, ja, jag kan ju inte hindra dig från att göra något du verkligen vill, men är du säker..."
"Var bara tyst jag orkar inte höra på ditt lugna förmildrande snack! Jag gör slut! Tyst!"
"Okej."
Tystnad i fem minuter.
"Du skulle kunna klippa page iochförsig."
"Ja det skulle vara lite spännande."
"Och färga det blondt."
"Ja varför inte. Det är ju modernt också."
En liten påmminelse.
Allt är påhittat. Rena lögner. Det är inte jag som talar ut om mina problem och mina tankar, jag hittar på helt nya situationer och nya karaktärer med helt ihopsnurrade egenskaper som inte har så mycket att göra med mig egentligen. Inte mer än att det är jag som kommer på det, förstås.
Jag har en dagbok och en privat blogg, där skriver jag om mina tankar, här; hittar jag på!
Ville bara förtydliga det en gång till, eftersom det skulle vara synd om det missförstås och man tror att mina personliga tankar är på ett vis, när de egentligen kanske är mil ifrån vad jag tycker egentilgen.
Visst, ibland skriver jag ju personliga åsikter, som nu. Men då avslutar jag det alltidalltid med något som visar att det är jag, exempelvis "hälsningar hannah" eller "/hannah" eller "/yours xxxxxxxxx" typ.
Haha. Nu vet ni. Allt är lögner.
/Yours
Fiket.
Så fort hon såg dom så vände det sig lite i magen. Vad är det med mig? Tänkte hon, det här ju mina kompisar.
Där satt de i sina välskräddade jackor och tävlade om vem som kunde skratta högst. Rörde om i latteglasen och studerade kanske en nagel med fransk manikyr.
(Fortsättning följer imorgon)
I.
Hon håller för hans ögon och berättar en hemlig historia för honom.
Den handlar om två som kommer på att de nog är kära i varandra fast ingen annan vet om det.
Han ler och säger något. Resten av kvällen är som en blek dröm när de minns tillbaka, av klänningar med guldkanter på ett dansgolv, kyssar längs halsen. Om 60tals-filmer som de tittade på och en ljummen dusch i hennes badrum.
Inte mer.
Att det kan göra så ont i en bröstkorg av något som inte är förkylning, inte för många cigaretter, inte ett slag i solarplexus och inte av att hålla andan för länge är otroligt förvånande första gången.
Andra gången har man glömt hur det kändes den första och man blir nästan lika förvånad.
Efter några gånger rinner sorgen in och ut som en öppen kanal av det renaste vatten, man öppnar upp alla grindar för att låta vemsomhelst svalka sina solvarma fötter och smaka på det söta vattnet.
Det är nästan så att det skulle vara skönt att låta kanalen svämma över och man vill långsamt drunkna i allt det kalla.
Men sedan minns man att det är nog inte värt besväret.
"Hellre bär vi våra vanda plågor än flyr till andra vi inte känner" säger man i strålkastarljuset och känner igen sig alltför mycket.
Ingen vet någonting någonsin snälla ge mig en alvedon.
"Ser du inte att jag har köpt en ny tröja?"
"Åh. Förlåt, jag såg inte det nej"
"Jaha. Varför har vi aldrig något att prata om längre?"
"Det har vi väl"
"Nej det har vi inte. Hur vet när man när man inte är kär längre?"
"Det vet man aldrig. Ibland får man för sig att man inte är kär i personen och då får man chansa och gära slut eller stanna kvar"
"Vad hemskt om man skulle ångra sig!"
"Jo."
