Noveller och skit.

Men hon hjälpte bland annat en man att förstå att han var kär i sin föredetta fru igen, en skolfröken som blev utskrattad av sina elever att återfå självförtroendet, och så hjälpte hon en duva som skadat vingen.

Och trots att hon nu hade Nino, kunde hon inte låta bli att dagdrömma otroligt mycket. Hon fantiserade ständigt om något, nästan alltid var hon i sin egna värld. Men den var så trygg. I hennes värld kunde vem som helst dyka upp och prata med henne, det var alltid fint och trevligt. Och så mycket verkilgare än den tråkiga, trista världen som de flesta andra lever i.

Fina saker som Amelie och Nino hann göra: En tid mådde Nino rätt dåligt, hans far hade just gått bort. nu väckte han Amelie, han skakade hennes arm och viskade att han inte kunde sova. Hon sa åt honom att försöka somna om, om han låg sked med henne kanske det hjälpte. Men det hjälpte inte, så Nino väckte henne igen och undrade om de inte kunde gå upp och dricka te istället för att sova.

Medan de satt och drack te, så kom Amelie på en sak! Nino älskade ljudet av vatten som forsar. Vanliga människor skulle nog bli kissnödiga om inte annat, men för honom var det höjden av njutning i hans örongångar, tio gånger så vackert som hans favoritmusik. Så de åkte till en liten bäck, där det fanns en bro som gick över. Under bron längs sidorna fanns det ganska gott om utrymme med mark, där låg de en hel sommarnatt. De kröp bara ihop intill varandra, med sina medhavda filtar och kuddar. Nino somnade nästan på en gång.

Istället blev det Amelie som låg klarvaken som en nattuggla. Hon frös och tyckte att det var lite läskigt. Hon föreställde sig att över bron flög det svarta skräckfåglar. Och i skogen smög det runt lönnmördare från Sibirien som inte hade något speciellt att göra, vad kunde de tänkas hitta på då? Men det gick trots allt bra.

Annars bakade de plommonkakor, snodde äpplen från grannen eller klistrade upp fina tidningsurklipp på väggarna.

Amelie reste också väldigt mycket tillsammans med sin kärlek. Inte för att de hade bra med pengar, men de bilade istället till olika länder. Eller så gav de sig ut på långa vandringar till spännande platser.
Men en gång när de skulle bila så hände det som inte kunde hända:

De satt i sin röda begagnade bil och pratade på som vanligt. Nino körde. De pratade om jordens dragningskraft och lite om vad de ville hitta på nästa sommar. Amelie sa något skämtsamt. Det fick Nino att skratta högt. Och eftersom han alltid kisar när han skrattar, och han skrattade verkligen så mycket att han inte kunde sluta, så såg han inte att en lastbil precis svängde in på gatan! Det var meningen att de skulle stanna sin bil så att lastbilen fick passera men under några få sekunder missade Nino det. Och sedan var det försent.

Det kom en krasch.

Det blev svart.

Det blev tyst.

Amelie drömde att hon sprang mycket långsamt i rymden, mellan alla planeter. Planeterna var röda med gula stjärnor på. Hon drömde att Nino gömde sig bakom varje planet, men när hon kom dit var han borta.

När hon vaknade upp, låg hon i en vit, okänd och mycket steril säng. Hon frågade efter Nino. Hon tänkte att förmodligen hade de ganska bråttom nu om de skulle hinna checka in till hotellet innan midnatt! Var hade han tagit vägen egentligen? Det var lite taskigt av honom att skämta i en situation som denna, de hade kraschat med bilen och allting. Människor i vita rockar tittade på henne. Läkare. Läkarna tittade besvärat på henne och svarade något mycket allvarligt med sorgsna ögon. Åh så dumt de pratade. Skrattretande! De pratade om död och om blod och annat strunt. Svaret hon fick var fel! De dumma läkarna hade fel, förstod de inte att Nino satt någonstans och väntade på henne? Nino var inte en sådan som gick och...försvann utan att komma tillbaka. Han väntade någonstans med sin lilla citat-lapp så att hon kunde berätta om de röda planeterna med stjärnor på. Hon längtade verkligen efter att få berätta om sin dröm. Men hon hittade inte Nino någonstans på sjukhuset. Han var den enda som orkade med hennes dagdrömmeri och konstiga drömmar.

Läkarna sa saker som att det förmodligen hade skett snabbt och enkelt mitt under bilkraschen, att han förmodligen inte känt av någonting. De berättade att han haft ett leende på läpparna när de hittade honom. Som om han precis hört ett extra roligt skämt. Amelie lyssnade inte.

Hon hamnade på något vis i lägenheten i Montmartre igen. För att få tiden att gå, så bakade Amelie sin berömda kaka medan hon väntade på att Nino skulle komma inspringandes. Det gick några veckor av ensamhet. Det var nästan outhärdligt. Hon gick på hans begravning med alla hon kände, hon var svartklädd - men inombords skrattade hon åt deras dumma, sorgsna miner. Att de kunde vara så lättlurade. Nino, tidernas bäste skojare! Han skulle minsann inte få skoja med Amelie den här gången, tänkte hon.

Men veckorna blev månader. Hon började undra om han hade hamnat vilse på någon öde ö, eller kanske han fick ett spontant ryck att bli sjöman ute på de sju haven?

Amelie bestämde sig för att ta en promenad. Hon kikade in i fönstret till Glasmannen medan hon trädde på sin kappa. Hon tänkte att kanske skulle hon hälsa på honom ikväll, för att slippa denna påträngande väntan.

Just när hon kom ut tog hon en genväg genom en gränd bakom hennes hus, för att komma ut på torget. Då var klockan 18.00. Hon gick några steg till. Och vem såg Amelie komma gående längs gatan, om inte Nino! Han gick hela vägen fram till henne. Hon berättade hur mycket hon saknade honom och undrade var han hade varit! En kvinna tittade ut från sitt fönster och undrade vem i hela världen Amelie pratade med. Hon sa till sin väninna, att dendär Amelie har då alltid dagdrömt, men nu pratar hon med sig själv och allt!

Just då, den trettionde mars klockan 18.02 när en koltrast flaxade förbi en flickas fönster i Stockholm, när språkläraren Elliot McMillian precis avslutade det sista ordet i sin ordbok med konstiga ord, när ett fönster flög upp från en lägenhet i Paris och någon kastade ut brödsmulor till de hemlösa, just då: Friade NinoQuincampoix till Amelie Poulain, på en bakgata i Montmartre. Amelie tackade ja. Såklart att hon tackade ja.