Bidrag del 1

Alla texter var skitbra, men jag lägger upp dom jag tycker var allra bäst. Det får bli i två inlägg för annars blir det så jävla långt! Jag har inget kan direkt kan peka på i texterna som gör att jag gillade dom mest, utan det var bara något de hade som jag fastnade extra mycket för!
Vissa har ett helt underbart språk, vissa har bara en jättefin handling och vissa har både och.
Underbart.

Hans ord var som poesi för mitt ensamma hjärta

“Ibland känns det som att jag befinner mig i en annan värld“, sa han trevande där vi satt i en park i stan och läste varsin roman bredvid varandra. Jag tittade upp på hans fragila ansiktsdrag och märkte att han inte sovit en blund natten innan. Ögonen var rödspränga och jag kände en svag doft av svett blandat med unken deodorant. Han skulle kunna gå i 1000 bitar där på den gamla flagnande parkbänken om jag påstod att hans tankar på något sätt var oberättigade.
    “Ibland undrar jag om det inte är alla dessa böcker som gjort mig så blödig.  All den romantik jag alltid läser om men som jag aldrig fått uppleva. Jag ser hur folk tittar på mig. Jag ser hur hon inte tittar, liksom ser igenom mig, som om jag var gjord av luft.” Tystnad.
    “Vet du, ibland går jag runt på stan och fantiserar om att jag har bestämt en träff med henne och att jag är på väg dit. Jag går upp så i fantasin att jag kommer på mig själv med att sitta på ett café helt ensam och titta efter henne så fort dörren öppnas. Jag vet att det låter sjukt, att jag lever i en drömvärld.”
    Han tittade ner i marken och jag försökte lugna ner honom. Spelade upp en monolog om hur intelligent och vacker han var och att det var hennes förlust och inte hans. Jag vet inte om han hörde på, om jag överhuvudtaget nådde fram till den här olyckliga mannen jag älskade så. Någonstans inom mig ringde varningsklockorna som sa att det var dags att dra sig undan, men i min egen värld fylld av drömmar som gått i kras tyckte jag att de spelade en musik så vacker att jag helt förlorade mig själv i dess skönhet.
     “Jag lever i en drömvärld, för att det känns som att jag då har mer makt över mitt liv“, sa han efter en stunds tystnad. Han tittade fortfarande ner i marken samtidigt som han nervöst pillade på sina naglar.
    “Jag har alltid tänkt att om man lever med drömmar som bränsle kan man aldrig dö och känna att man inte levt.”
“Förstår du vad jag menar?”, sa han så tyst att jag knappt hörde honom.
     När solen reflekterades i hans tårar kände jag hur hålet inom mig växte. Jag kände hur jag sakta förlorade greppet om mig själv och jag insåg hans brillians i det här med att leva på drömmar. När jag satt där på den där bänken som tycktes bli allt kallare slog det mig hur ont verkligheten gör. Hur ont det gör att transplantera en bit av sitt hjärta för att sedan ge det till en man som är förblindad av sina egna känslor. Jag förstod att den här människan var ett geni där och då. Att drömmarnas värld inte var fy skam. Att jag i den världen inte behövde vara ensam, kall och trasig. I den världen kunde jag alltid hålla hans hand.

Skriven av Emelie.

Ett par ben och en midja
 
Långsmala muskler spelade på överarmarna när hans kropp rörde sig upp och ner.
 
– Det räcker älskling, du är stark nog nu!
– Bara några till! stönade han fram under vägen upp från den tjugosjunde armhävningen.
 
Han hade alltid varit sån. Fåfäng. Inte för sin egen skull, för att han mådde bra av det, utan för att han hade fått för sig att han var tvungen. Han berömde mig alltid för mina slanka ben och min smala midja, och även om jag visste att andra tjejer skulle kunna mörda för min kropp kunde jag inte njuta av det.
 
De flesta tjejer hade sugit åt sig hans kommentarer som en tvättsvamp. Utåt sett betedde jag mig förstås som om jag gjorde det – jag ville ju inte göra honom besviken – men inombords tog det stopp. Är det vad jag är för honom, ett par ben och en midja?
 
Linda brukade alltid fnysa att jag borde vara nöjd med allt jag har som hon saknar; en snygg kropp och en pojkvän, och kanske har hon rätt. Kanske borde jag bara sluta tänka. Kanske är det bara det allt handlar om. Att ha sitt på det torra och sen överlåta tankeverksamheten åt de som inte har det.
 
– Älskling?
 
Jag vaknade med ett ryck ur mina tankar och vände mig om. Plötsligt låg han i sängen med händerna bakom huvudet och försökte ge sken av att det var av bekvämlighetsskäl, fast det egentligen berodde på att hans biceps spändes som mest då. Det var ingen gissning, jag visste det. Kunde honom utan och innan även om han inte misstänkte något. Hans förutsägbarhet var det som charmade mig, det jag föll för men också det som till slut hade fått mig att tröttna. Finns det ens en människa där innanför skalet eller är det bara en maskin?
 
– Ja, vad är det? svarade jag och misslyckades fatalt med att försöka låta som om jag hade hört vad han sa.
– Jag frågade om du gillade vad du såg, sa han och log sitt finurliga, självbelåtna leende.
 
Det var som om något tungt plötsligt träffade mitt huvud och avaktiverade alla försvarsmekanismer som annars sa åt mig att ljuga när situationen krävde det.
Jag suckade djupt och tittade minst lika djupt in i hans ögon.
 
– Hallå, någon hemma?
 
När han inte ens insåg det tecknet insåg jag att allt varit förbi för länge sedan. Under hela tiden som jag raskt klädde på mig, korthugget sa adjö och sprang på de regnblanka gatorna kunde jag inte släppa tanken att allt kändes precis som på film. Kanske inte så konstigt ändå, vad skulle filmer avspegla om inte livet?

Av Kasper.

Elsa

Han ser henne sitta en bit bort
och han vet inte vad han ska tro.
Han vet inte vad han ska tycka.

Hon har en finne i pannan
lite elektriskt hår
trasiga tuggade fingrar
och flagnat nagellack.

Hon läser en text från ett papper, det ser ut att vara en kopia från en bok.
Hon biter sig i underläppen
rynkar pannan
kisar
blundar hårt och försöker kisa igen
ger upp med en suck och knölar ned papprena i väskan.

Hon plockar fram sin iPod ur fickan.
Hörlurarna sitter redan i.
Hon låter pekfingret glida över volymkontrollen så att displayen lyser upp för några sekunder.
Lägger iPoden i knät och tittar ut genom fönstret
med tinningen vilande mot väggen.
Glasögonen åker på sned.
Hon suckar.
Plockar av sig dem. Sätter på sig dem.
Lutar sig (mer försiktigt den här gången)
mot väggen.

Håret klistrat mot väggen
e l e k t r i s k t

Nästa: Stora Mossen

Gult ljus blinkar i hennes ansikte
först snabbt
sedan långsammare
tills det står helt stilla

En svag vibration när dörrarna öppnas för henne tillbaka till verkligheten
och han undrar var hon var nyss.
I London?
Paris?

Med honom?
En rysning går längs hans ryggrad.
Antagligen inte.

Kylan fortplantar sig från dörrarna och han ser henne spänna sig.
När vagnen börjat röra sig igen möts deras blickar.
Bara för en sekund.
Han vet inte vem som vek undan först.
vågar inte titta igen
stirrar tomt på reklamen istället.
Dags att söka till gymnasiet. Lider du av håravfall?

Han sneglar långsamt ned mot henne igen.
Hon ser ut genom fönstret igen.
Lättnad
Besvikelse.

Hur gammal kan hon vara?
Sjutton? Arton?
Var går hon i skolan?
Var bor hon?
Har hon några syskon?
Vilken artist hänger som en glossig affisch på hennes vägg?

Nästa: Åkeshov

Snart ska han gå av.
Han kommer tänka på henne på vägen hem.
Sedan kommar han glömma henne
om ett halvår kanske han tänker på henne igen,
det kan man aldrig veta.

Hon påminner honom om
Supersonic med Oasis.
Den akustiska versionen.
Det är lite konstigt, för hon ser inte alls ut som den låten.
Ändå
är hon den.

Med det som bakgrund får hon heta Elsa i hans huvud.
(Alltså,
I know a girl called Elsa/She's into Alka Seltzer/She sniffs it through a cane on a supersonic train.)

De närmar sig Ängbyplan. Där han ska gå av.
han bestämmer sig för att ta sig en sista rejäl titt på Elsa.
för att ALDRIG glömma henne
(fastän han mycket väl vet att han inte ens kommer bry sig om en timme)
studerar henne från topp till tå,
reser sig sedan och går mot dörrarna.
När han går förbi vänder hon på huvudet
och ser upp mot honom.
Intresserat.

Upprymd kliver han av.
Glömmer att se upp för avståndet mellan vagn och plattform.
Går med snabba lätta steg ned för trappan
med
she's done it with a doctor/on a helicopter ringande i öronen.
Långsamt glömmer han att Elsa är källan till hans lycka
långsamt närmar han sig hemmet
känner lukten av mat och känner hungern värka i magen.
På radion i köket klingar ett sista akustiskt ackord ut
och han ser Elsa framför sig en sista gång.
Sedan är hon borta
för alltid.


Av Ylva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0