Noveller och skit.

I den här historien får tre unga kvinnor plats. De har inget mer gemensamt än att de bor i samma lägenhetshus.
En byggnad som ligger mitt i staden, byggnaden är i mörkgrön sten och staden är i alla möjliga färger. Men det är höst nu, så om man gjorde en film om staden skulle det mesta gå i just mörkgrönt, mycket ljusrött, organge och gult. Och man skulle bryta av med folk svarta baskrar och långa halsdukar här och där. Men det här är (för att påminna dig) ingen film utan en hederlig historia. Först så har vi; Fröken Juliette. Hon har långt och ljusbrunt hår. Det hänger sprikrakt nerför hennes bleka, kantiga axlar. Hon utalar J;et på Juliette som ett Che-ljud.
Hon går alltid runt i svarta spetsunderkläder och röker långa cigaretter, mest för att hon har ett förflutet som burleskartist bakom sig och saknar glamouren i de sena nätterna. Hon bär aldrig smink längre.
Det värsta hon vet är killar som kysser för okänsligt med vild tunga eller de som utgår från att hon tycker att missionären är tråkig, varför skulle den vara tråkig? Ibland glömmer hon att hennes hund brukar vilja sova i hennes rum om nätterna, då råkar hon stänga dörren. När hunden krafsar på dörren gillar hon att öppna dörren försiktigt och viska; "Hallå, vem där?" fast att hon vet att det bara är Wanda. Hon drömmer om att Wanda en dag ska svara henne.

Näst på tur står; Stefanie. Hon har stora, nästan runda gröna ögon som lyser i mörkret. Om nätterna sitter hon uppe och skriver på sin bok, hon berättar för alla som vill höra om hennes försvunne pojkvän, han skulle bestiga ett hemskt högt berg en gång för fem år sedan och kom aldrig mer tillbaka. Ingen vet om han verkligen dog eller om han tog sin chans till att börja om. Hon talar med tysk brytning eftersom att hon egentligen är från Tyskland, hon är här och pluggar. Hon bär fortfarande hennes pojkväns gamla nattskjorta med blå ränder när hon ska sova och hon sover mest om dagarna. Men hon är inte galen.
Hon dricker bara färskpressad juice, eller rödvin. Ingen skulle kalla henne vacker, men när hon sätter på sig sin röda klänning som hon har långt inne i garderoben så lyser hon upp på ett sätt som ingen kan förklara. Då är hon nästan söt.

Den sista heter; Marie. Hon är otroligt olycklig. I den stora himmelssängen ligger hon med det blonda håret som en solfjäder runt sig på kudden, hon köpte sängen billigt av ett par som skulle separera. Hon ligger där idag, och stirrar tomt ut genom fönstret. Det har hon gjort varje dag i snart ett år. Det är hennes syster Margaretha som kommer med mat varje dag, på jobbet skämtar hon med sina arbetskamrater om att hon "måste lämna mat till sin invalida syrra".
Ingen vet varför Marie är ledsen. Förutom hon själv, men det är hemligt. Och varje natt drömmer hon att hon springer över en läktare för att hon letar efter sina 13 centimeter höga klackskor. Hon brukade älska när hon råkar nudda vid människor hon inte känner, till exempel när någon råkar stöta till en på tunnelbanan. Nu åker Marie inte tunnelbana längre.

(Fortsättning följer).