Noveller och skit.

En medelålders dam står på balkongen och röker. Hon är ingen kvinna, hon är en dam. Det märks på sättet hon rör sig, hur hon talar och hur hon för sig överhuvudtaget. Hon ser in i grannarnas fönster på andra sidan gatan. Där inne är det två barn som leker någon sorts lek. Den ene är en pojke, han kan inte vara mer än tre år. Magen putar fortfarande ut på det där barnasättet, han är klädd i blöja och huvudet är fortfarande ganska stort till resten av kroppen. Han styltar fram på knubbiga ben och lägger leksaker på sängen samtidigt som han förklarar något för sin syster. Hon är runt fem år, spinkig, med långt mörkt hår. Hon sitter på golvet med händerna i knäet, med ett par lila pjamasbyxor på sig.

Och plötsligt minns hon hur det kändes att vara liten. Skillnaden från att vara stor, vuxen. Inga specifika minnen, men hon kan nästan ta på känslan som hon ständigt hade som barn. En speciell trygghet, som nästan inte går att hitta längre. Som ett mjukt och lurvigt gosedjur har känslan lagt sig tillrätta innanför revbenen och värmer hela bröstkorgens innanmäte. Det känns som att hon skulle kunna lägga sig i snön på balkongen och bara vagas till sömn, mjukt och lugnt. Ingen skulle hända, hon skulle inte frysa ihjäl.

Hon minns det varma ljuset i lägenheten. Mammas sötaktiga doft, det doftade alltid starkast i halsgropen. Känslan av att trä över de obligatoriska knästrumporna. Ett färglatt virrvarr. Av trygghet.