Förklaring och tack.
Ursäkta om det mest är dystra texter. Men det är för att jag är ganska dyster nu och hur mycket jag än försöker så blir det bara sånt. Jag måste få skriva av mig mina känslor. Mitt mål är ju att inte vara så personlig på den här bloggen men tänkte bara förklara det, jag är ingen dålig författare egentligen som inte kan variera mina texter i vanliga fall, utan bara nere just nu och då känns det ju mest äkta att ta vara på de känslorna.
Dessutom måste jag säga. De mejlen och små kommentarerna jag får. Alltså.
Förstår inte hur ni kan tycka om det jag skriver, men jag blir så himla glad.
Det gör så jag vågar hoppas. Jag är alltid väldigt osäker när det handlar om saker jag gör inom konstområden.
Vet aldrig om det jag gör är bra eller dåligt och sådär.
Men känns alltid som jag har en liten hejarklack som finns där innanför datorskärmen, och då spelar det ingen roll om allt går åt helvete i vardagen och livet utanför.
För "konsten" är ändå viktigast och om det finns folk som gillar det så känner jag mig ändå alltid odödlig för en liten stund. Ostoppbar.
/Hannah M
