Noveller och skit.

Jag ligger på soffan. Den är grön. Spygrön.
Sist jag var utanför lägenheten var det snö ute, nu när jag kikar ut mellan persiennerna har all snö smält, det ligger stora vattenpölar här och där men man ser tydligt att det snart är vår.
Mina kalsonger har jag haft på mig i över två veckor.
Jag känner med handen på soffans material. Plysch, heter det visst.
Inte så jätteviktigt. Jag tittar upp mot tavlan på väggen.
Det är en oljemålning jag ärvt av min pappa en gång, den föreställer en naken, rund dam från...ja, kanske 1800-talet?
Jag ser henne djupt i de ljusblå ögonen.
"Om du var här tillexmpel, hade det varit annorlunda då?" Frågar jag damen.
"På vilket sätt menar du?" Hon sätter sig mer bekvämt och lutar hakan i händerna, hon ser väldigt intresserad ut.
Att tavlor pratar med mig är inte konstigt alls.
"Jo, men, hade du kunnat locka ut mig härifrån? Kanske kunnat ge mig ett skäl som ingen annan gjort? Du vet, jag vill ju helst kunna gå ut, men den där världen är inte säker nog."
"Nej du har sagt det förut min unge herre, men på vilket sätt är den inte säker?" Undrar hon med sin klara stämma.
Hennes kinder är så vackert rosiga, och läpparna fylliga.
"Jag vet att det är farligt. Men den dagen något extra dyker upp, då ska jag fan gå ut härifrån! Jag väntar på det rätta tillfället, eller den rätta människan. Vet inte." Förklarar jag förnuftigt.
Hon synar mig gillande.
"Jo du verkar vara en riktig finsmakare du, man ska vara kräsen! Men unge herrn, kan ni inte ta en sådan förtjusande fäktningsmatch med en av sidenkuddarna ni har på soffan igen! Det var så fasansfullt roligt förra gången!"
Hon skrattar kluckande. Jag drar fram en grillgaffel som jag använder som spjut, och den ljusrosa sidenkudden är min farlige fiende. Jag vinner när jag har spetsat kudden för tredje gången, han är så feg stackarn att han inte ens försöker!

Jag känner mig nöjd över att ha imponerat på den vackra damen.