Vinter.

I ett rum någonstans ligger ett par som inte är ett par, men kanske, kanske snart.
Det är vinter, den kallaste vintern på flera, flera år och det är så kallt att det blir svårt att andas när man går ut.
Snön frasar hårt under skorna och alla är så kalla i sina ansikten så att det blir svårt att le.
Men där inne, där är det varmt. Det är varmt i luften. Det är varmt i väggarna.
Det är varmt i deras ansikten,innuti kropparna, i själarna, i orden och i andetagen. Speciellt i andetagen, när de andas är det som om det bränner för att det är inte så himla lätt att ligga tätt omslingrad med någon som får hjärtat att slå i hundraåttio och sedan försöka andas normalt.
Det är svårt att prata också. Och att se in i varandras ögon. Och ännu svårare är det att inte verka nervös.
Allt är så himla normalt, och lättsamt och roligt, men samtidigt så väldigt allvarligt och - nervöst.

Och fast hans mamma är hemma och de skulle vänta tills hon gick till sängs så blir det svårt och tröjor åker av.
Hans händer på hennes bröst. De passar helt perfekt, inte en centimeter fel.
Allt fortsätter hela kvällen fast det känns som en sekund och sedan går allt så snabbt och plötsligt ligger han över henne och hans andetag går rakt in i hennes och de möts på mitten.
Han frågar om det gör ont och hon svarar att klart det gör lite ont men inte på ett dåligt sätt för det kan omöjligt göra ont på det där sättet som om man har gjort sig illa när hans kropp är innanför hennes och tvärt om.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0