Noveller och skit.

Raniah såg allvarligt in i mina ögon.
Vi satt på golvet i hennes mysiga vardagsrum, och som vår egen lilla tradition tillät hade vi slängt av oss slöjorna, som vi alltid gjorde de gånger vi träffades. Hon bodde i en etta i Traneberg, den var inredd i ljusa färger och hade en sprakande liten kakelugn i köket. Underbart.
Men eftersom vi inte bodde så nära varandra längre var det svårt att ses, och jag pluggade fortfarande i Lund.
Den här helgen hade jag, de hårda studierna till trots, bestämt mig för att besöka henne från fredag till söndag. Nu var det lördag, vi hade precis slagit oss ner med var sitt glas rödvin.
Vi drack nästan aldrig, men ett glas rött för att få slappna av lite i nerverna (när ingen vi kände kunde se oss) kunde ingen skadas av.
Det hade alltid varit min och Raniahs lilla specialitet.
Vi unnade oss saker när vi träffades.
Hon gick alltid på en mycket sträng diet, vilket jag ansåg var riktigt knäppt, men när vi umgicks bakade vi vitt bröd med oliver, åt flera sorters ostar, smågodis och baklawa. Hennes lägenhet och vårt umgänge blev vår lilla fristad där vi flydde den stränga vardagen vi annars levde i, som alla andra.

Men nu kändes den mer som ett kvavt fängelse.
Det Raniah precis hade berättat gjorde mig stum av chock.
Jag satt helt stum och kände hur blodet pulserade i mina ådror, jag var oförmögen att varken röra mig eller säga något. Tillslut, efter bedövande långa sekunder, bad jag henne visa.
Hon drog ner sina byxor.
Hon drog ner sina trosor.
Istället för ett könsorgan med de vanliga delarna såg jag - ingenting.
Slät hud, inget som putade ut och inga blygdläppar. I mitten av allt löpte ett tjockt ärr.
Det är svårt att beskriva den chocken jag kände, bedrövelsen över vad någon hade gjort mot min vän när hon bara var en liten flicka.
Tårarna rann stilla nerför mina kinder.
"Jag vet inte varför jag inte har tänkt på en operation tidigare, jag har ju varit myndig i fyra år snart. Och jag har ju inte träffat min släkt sedan jag var liten. Men nu när jag och Joakim har varit tillsammans ett tag var det som om något som fick mig att vakna upp." Hon drog upp byxorna igen.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag bara grät.
Efter ett tag slängde jag mina armar om henne, och snyftade in i hennes hår.
Det borde vara hon som grät, tänkte jag.
"Mona, sluta nu. Det är ingen fara, jag har levt med det här hela livet, det är inte så att jag har fått en dödlig sjukdom eller något" Raniah lät besvärad.
"Berätta varför." Krävde jag. Tänk att jag, som visste så mycket om allt, inte visste något om det här?
Jag hade ju läst om könsstympning och sådär, men djävulen verkligen verkade ¨på så nära håll var det som om jag aldrig någonsin hade trott på honom innan. Och det hade jag ju, jag var ju muslim.
Men nyhetssändningar är svåra att ta till sig rakt in i hjärtat. Det här, däremot, fick mitt hjärta att fullständigt brista.
Och Raniah berättade. Det här var en vanlig tradition i många delar av Afrika.
Man ansåg att kvinnor som levde med könsorgan som kunde utbringa sexuell njutning var smutsiga.
Såklart levde inte många på det här sättet idag, men det var fortfarande vanligt.
Raniah var en av dom. De skar bort klitoris, blygdläpparna och sydde sedan ihop allt så att endast ett litet, litet hål återstod. Jag kunde inte förstå vad det var jag fick höra.

Tänk vad lite man egentligen vet om folk, funderade jag på vägen hem.
Sådana här stora saker är svåra att smälta, men samtidigt var det faschinerande att den personen som jag trodde att jag kände bäst i hela världen hade burit på en mycket större hemlighet än jag någonsin kunnat föreställa mig.
När kände man egentligen en person riktigt bra? Gjorde man någonsin det?