Väntan.

Det här är ingen vacker saga med ett fint slut som man gråter över. Det är inte som i The notebook.
Det är inte Törnrosa. Det är inte Sex and the City när huvudpersonerna återhämtar sig efter förhållanden genom att ta en brunch och en Dry Martini. Nej.

Jag försökte verkligen. Men nu ligger jag här i sängen igen. Den är insjunken och varm, rummet luktar andedräkt och svett. Mina lår klibbar mot varandra fast det bara är 17 grader varmt i rummet.
Jag har försökt allt.

Han var mitt allt. Hans skratt finns fortfarande i mig, hans sätt att dra handen över min mage, hans dåliga åsikter om politik som han inte visste något om, hans försök att visualisera vårt framtida liv tillsammans, hans frisyr, hans stora garderob som jag alltid öppnade efter att vi haft sex, och de mjuka t-shirtarna med hårt tryck på som jag alltid satte på mig tillsammans med hans vita kalsonger från Calvin Klein, hans doft.
Allt det fanns fortfarande kvar i mig.
Jag såg ingen utväg längre. Det var som om jag levde i en förskräckligt tät dimma, jag visste knappt vem jag var. Och det fanns inget sätt att fly undan ångesten.

En dag för ganska längesedan bestämde jag mig för att jag inte längre skulle vara en slav under kärlekens lagar.
Så jag gjorde en del saker för att glömma. Först klippte jag av mig håret till käklinjen.

"Vad tycker du?" Frågade frisören och piffade till mitt nyfönade hår.
"Det är perfekt." Svarade jag och såg in i mina egna ögon. Mina bruna, stora ögon, de vore väl tillräckligt för en man, att ha en kvinna med de här ögonen? Men tydligen inte.
"Men borde vi inte klippa upp det lite? Det ser så brutalt avklippt ut?" Fortsatte den sönderblekta frisören.
"Nej, nej. Det är helt perfekt, jag lovar." Jag reste mig upp och betalade den svindyra summan som det kostar att gå till stadens bästa frisörer. Bara för att helt odramatiskt klippa av en halv meter långt hår.
Men jag njöt av att lägga pengarna på något annat än vår gemensamma sommarstuga vi haft, eller på inredningen vi lagt ner så mycket tid på, eller kanske på någon av resorna till Italien. Nej, nu var det bara jag.
Jag gick ut från salongen.

Jag började jobba för Tjejjouren. Om jag inte kunde hjälpa mig själv fick jag väl hjälpa andra.
Utöver det jobbade jag redan som advokat. Välgörenhet och att slåss för andra människors rätt, det var den bästa medicinen mot sin egen ångest, tänkte jag.

Folk frågade mig saker på tillställningar och fester.
"Hur mår du?" "Har du kommit över honom?" "Vart ska du flytta nu när ni separerat?"
Jo, tackar som frågar, låt mig förklara hur jag mår.
Så fort jag tänker på att han kanske umgås med andra tjejer, så ser jag rött. Det gnager i mina ben och min ryggrad av ångest, alltså, det kliar verkligen, och jag gråter så mycket att jag inte kan andas.
Samma sak händer när jag hör att han umgåtts med människor jag känner, eller att han har varit i närheten av mitt kvarter. Jag drömmer om att hälla kokande olja över honom och hans nya tjej när de har sex, om att anmäla honom till polisen för saker han inte ens har gjort och liknande hemskheter. Jag som alltid varit en laglydig och snäll medborgare, vad är detta för tankar!
När jag ska sova så gör det så tänker jag så hemska tankar att det enda jag kan göra är att skrika, men jag får inte ur mig ett enda skvatt av den tjocka massa som är begravd i mitt bröst, något mer ni vill veta?

Jag började gå ut mycket mer. Jag minglade. Var fötjusande trevlig, faktiskt så tilldragande att människor fortsatte prata om mig flera timmar efter att jag gått.
Mina nyfunna vänner kunde efter några glas erkänna "Ja hon den där, rödhåriga, vad hette hon nu igen? Ja, hon ja, fyfan vilken treeeeeeevlig tjej!" och "Hon med fräknarna och de långa benen, shit vad rolig hon är! Verkligen en karismatisk person!"

Ja, jag var trevlig och karismatisk. Det var mitt sätt att ge igen. Alla skulle älska mig.
Han skulle förstå att han tappat den som alla älskade.
Jag ställde upp som modell igen och fick göra en kampanj för en underklädeslinje.
Det gladde mig otroligt, inte många tjejer kan få en bättre hämd på sin föredetta.
Alltså. Vart han än skulle gå, så skulle han se mig. Nästan naken, fast sexigare.
Jag bar ju svindyra underkläder (med en lite kinky touch) för flera tusen kronor, i svartvitt och såklart nogrannt retuscherad. Min midja var slankare och resten av formerna lite putigare.
Jag hoppades att han inte skulle förstå att det var retuscherat, utan bara få för sig att jag var precis så perfekt.
Och jag visste att det förargade honom att hela Sverige såg mig nästan naken nu för tiden.

Jag erövrade yngre män, köpte muffins på Seven Eleven på vägen hem så att vi hade något gott dagen efter, slängde ner mannen i fråga i sängen och slet av honom kläderna som ett djur. Jag var galen.
Jag var inte tjejen som var galen. Men nu var jag galen.

Sen mötte jag Honom igen, tillslut, fem månader efter vårt uppbrott.
På en fest.
För det första var min hälsningsreplik inte ett dugg rolig, utan bara skrattretande.  
"Så vi möts igen..." Det var faktiskt menat som ett skämt!
"Eh, ja, hej...Hur är det?" Det var hans torra svar. Den kallsinnige jäveln.
Precis då, när jag faktiskt ska svara på hur jag mår, så dyker den fula lilla slynan upp brevid honom.
Jag hinner se en brun liten mesfrisyr och en glugg. Lång och smal.
Och mitt svar, fortsättningsvis, var den oerhört välvalda och intelligenta meningen:
"Hehehehehe måste på toa" Och så sprang jag in till toaletten för att spy.

Och nu, dagen efter, ligger jag alltså i min säng som sagt.
Den är insjunken och varm, rummet luktar andedräkt och svett.
Mina lår klibbar mot varandra fast det bara är 17 grader varmt i rummet.
Jag har försökt allt. Och nu kan jag bara vänta. För ingenting hjälper.
Så jag väntar på att tiden ska gå, jag väntar här i min säng.

Kommentarer
Postat av: Fanny

Denhär texten var verkligen hur bra som helst. Har precis gjort slut med min pojkvän och jag kan verkligen relatera till den. Jag började nästan gråta. Tack för att du berörde mig.

2010-09-22 @ 20:57:58
Postat av: Hannah M

Tack! Jag vet precis hur det känns och jag tycker ofta att det absolut bästa botemedlet är att läsa om situationer som liknar den man är i. Iallafall ibland. Tack för att du själv berörde mig med en så fin kommentar!

2010-09-25 @ 15:01:01
URL: http://novellerochskit.blogg.se/
Postat av: Kasper

Vart får du allt ifrån, jag sitter alltid och funderar på "hur tusan skulle jag kunna ta det här vidare" när jag hunnit halvvägs genom dina texter och kommer alltför sällan upp med något svar. Men du peppar mig! Så mycket budskap och så mycket relaterbart i denna text, tack för det!

2010-10-01 @ 13:49:24
URL: http://365citat.wordpress.com
Postat av: Anonym

Hitta din blogg idag faktiskt. Den är hur bra som helst, seriöst! Du skriver verkligen på ett underbart sätt, önska jag kunde göra detsamma. Du borde publicera den, bloggar som är så underbara borde synas mer än onödiga bloggar som inte har någon mening.

2010-10-01 @ 20:01:06
Postat av: Anonym

Hitta din blogg idag faktiskt. Den är hur bra som helst, seriöst! Du skriver verkligen på ett underbart sätt, önska jag kunde göra detsamma. Du borde publicera den, bloggar som är så underbara borde synas mer än onödiga bloggar som inte har någon mening.

2010-10-01 @ 20:01:52
Postat av: Hannah M

Tack båda två <3

till anonym så måste jag tillägga att alla kan lära sig skriva på ett underbart sätt, faktiskt. det är bara att öva! ingen föds till författare precis som ingen föds med förmågan att kunna läsa och skriva överhuvudtaget. puss och kram

2010-10-04 @ 20:45:22
URL: http://novellerochskit.blogg.se/
Postat av: Alicia

vackert!!!

duktig kvinna<3

2010-11-03 @ 18:11:37
URL: http://husetvidhavet.blogg.se/
Postat av: Ella

Du är grym som vanligt! Jättefint <3

2010-11-08 @ 19:48:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0