Återträff för klass 9B.
Hon kom gående mot mig mitt i folkmassan. Alla dessa ansikten, så bekanta men samtidigt så var dom så främmande. Återträff för klass 9B. Och där var hon, hon som hade varit den enda som någonsin betytt något. Tillsammans hade vi ägt världen, tyckte vi. I svarta skinnjackor, sönderblonderat hår och alldeles för mycket kajal sprängde vi allas hjärtan, det perfekta paret.
Hennes hår var fortfarande sönderblekt, med en askgrå linje som löpte längs benan, det låg stripigt och hängde i testar ner på axlarna. Hon hade tighta jeans, ögonen var kantade med förutom en hel del blå mascara, rynkor, linjer och svullnad.
Huden var söndersolad.
"Erik...det är väl du?" Hon rynkade ansiktet i en ängslig grimas.
"Ja det är jag, vad kul att se dig!" Han kramade om henne hårt, som om hans kramar skulle kunna läka den här trasiga människan, han såg att hon var trasig.
"Men gud. Det här är en sån chock för mig, tänk jag trodde verkligen aldrig att vi skulle ses igen Erik, det här är verkligen skumt! Vad har det blivit av dig egentligen?" Hennes skratt var högre än hela rummets ljudnivå, precis som förut, men nu var den hes, som om hon druckit för mycket whiskey och rökt för många cigaretter. Jag log nervöst mot henne.
"Det är jättefint att se dig också, jag är börssmäklare nu..."
"Börsmäklare! Fan vad rock'n'roll hörru!" Hon fortsatte med den glättiga tonen.
"Så det blev ingenting av rockstjärnedrömmarna då Erik!" Ännu mer skratt.
"Nej...det var nog aldrig något för mig egentligen. Hur har det blivit själv?"
Då såg hon upp på mig, ögonen var glansiga.
"Det förstår du nog själv och du kanske har läst något i alla oändligt hemska skvallerblaskor vad vet jag, jag har varit gift tre gånger och alltså skilt mig lika många och ja vad ska man säga...allt är upp och ner. Erik, hur kunde det bli såhär?"
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det här är inte den flickan jag var tillsammans med under tonåren, det var jag medveten om, men det var ändå väldigt oväntat att hon skulle komma och lämna ut sig som ett vrak framför mina fötter. Vad gör man i en sån här situation?
"Jag vet inte vad jag ska svara. Jag antar att livet inte alltid blir som man vill..."
"Men du måste hjälpa mig, jag är så desperat".
Hjälpa? Hur då? Vem är den här människan egentligen?
Hon tog sats igen och sa:
"Kan vi inte bara gå härifrån, gå hem till dig och dricka en kopp té iallafall?" Hon såg bedjande på mig med sina blanka söndersminkande ögon.
Kopp te? Vi? Vad hände med artighetsfraser? Jag måste säga nej. Jag samlade mig för att säga till den här hjälplösa kvinnan att nej, vi känner inte varandra och nej nu får det vara nog.
"Jag...kom med då så går vi".
Jag vet fortfarande inte varför jag sa sådär, den här människan var allting mitt liv inte var, hon sträckte sig mil ifrån min flickvän Jennie och min bild av hur livet skulle se ut just nu.
Men ändå så tog vi våra jackor och gick därifrån, precis som i högstadiet.
hannah, du har alltid så himla fina slut! inte att det är lyckligt eller så men det är liksom som nån sorts knorr som binder ihop allt. jag vet inte hur jag ska förklara det men den sista meningen väcker alltid massor med tankar och ja... du skriver skitbra!
Nämen tack! Ibland känns det som att jag har fastnat lite i det mönstret och jag tänker mig att det nog blir lite enformigt så jag måste nog öva upp lite andra sätt att avsluta historier på också, men åh sjukt fint att höra blir så glad så! puss!
