Kvävas.

Vi ramlade in i hallen, vimmelkantiga av vin och av skratt. Jag drämde igen dörren så det blev alldeles tyst, vi stirrade förvånat på varandra och började gapskratta igen. Jag hade tårar i ögonen och ont i magen.
Han försökte kränga av sig jackan. Det gick inte jättebra, vi skrattade ännu mer.
Så att det nästan inte fanns någon luft kvar i lungorna. Om man ändå ska dö, vore det inte härligt då att kvävas av skratt? Jag minns att jag tänkte precis så, sedan slutade jag tvärt skratta, och kysste honom. Mitt på munnen.
Så mjuka lena läppar som träffade rakt mot mina, en rysning for genom kroppen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0