Noveller och skit.

En gammal, gammal man betraktar sina skrynkliga händer.
Brevid honom sitter en ung mörkgårig tjej i mittbena och stirrar tomt ut genom fönstret.
Utanför svischar praktfulla trädkronor förbi. Kunde vi höra hur det lät där utanför skulle vi kanske höra fågelkvitter.
Men om man tänker logiskt, så skulle nog det där kvittret dränkas in en rad andra oljud.
Mitt emot den unga tjejen sitter en annan i kanske samma ålder, men med ljust hår och en lite mer speciell klädstil.
Hon ser malplacerad ut, passar inte i sin unika stil.
Och brevid henne sitter en pojke som håller hennes hand, hans ögon är lite blanka. Kinderna lite randiga, som om de varit dammiga från början och sedan har det runnit tårar igenom och bildat kanaler.

Det sitter en massa annat folk där också.
Ett barn skriker, en mamma skäller på ett annat barn.
En kvinna i långa kjolar sitter och mumlar något vid fönstret. Böner. Kanske till gud.
Jag betraktar dom alla, olika människor som alla vill något här i bussen, i livet, i världen.
Fordonet vi färdas i ökar hastigheten.
Jag fortsätter att stirra mig yr på alla människor. Det luktar andedräkt, kvavt och luften är verkligen tjock.
Alla ansikten flätas ihop framför min syn och ler spöklikt mot mig. Jag ser längre inga konturer eller vem som är vem. 
Fötterna känner ingen mark. Utanför dånar det.
Färger snurrar.
Det luktar.
Det syns.
Det känns.
Men framför allt, det luktar.
Det är krig. I mitt bröst.