Att blöda ur hjärtat.
Det är ett stort, vidöppet sår med varaktiga kanter som har gulnat och torkat lite.
Hjärtat flämtar krampaktigt, kämpar för att få leva vidare, som ett skjutet stackars djur, som rosslar och andas, och man hör att varje andetag säger "Nej, låt mig leva. Förlåt för att jag försummade allt jag hade, livet, livet! Jag väljer livet!". Det enda som händer är att det blöder ännu mer, det tjocka blodet rinner ut och blandas med den variga gula sörjan, och musklerna i hjärtat drar ihop sig i sina sista kramper.
Du kysser det här.
Du böjer dig fram, lägger ett finger på ena sidan av hjärtat, du känner hur det tickar och hur musklerna drar ihop sig, och du lägger din hand på andra sidan så att du ska få ett grepp om denna köttklump som ber om att få leva, sedan lutar du dig fram, dina vackra läppar formar sig försiktigt och du kysser först de förtorkade kanterna, sedan slickar du som för att ge lite fukt. Sedan siktar du in dig på hålet, det blödande hålet, och kysser sakta, ömt, det stackars sårade organet som grinar för att allt är slut. Allt är slut.
Du kysser som för att säga förlåt.
