Noveller och skit.

Nu är det en ny morgon. Hans första tankebild är återigen en flicka med långt ljusbrunt hår och bruna ögon.
Men irisfärgen är för vacker för att bara kallas brun, hennes ögon är mer...nötbruna. Fräknar på näsan och kinderna.
En gång i början av sommaren hade han räknat dom, arton stycken. Hon ville ha många fler sa hon, det var så gulligt med fräknar.
Tur för honom att han har hela ansiktet fullt isåfall, för ingen annan än hon verkar tycka att sånt är fint. 
Men iallafall, att hennes ansikte målades upp i hans huvud än en gång gör honom upprörd. Han orkar inte mer!
Nu måste han göra något åt saken. Det räcker inte bara med att smsa henne och skriva roliga saker, det räcker inte med att snacka med henne på rasterna i skolan och dela på cigaretter. Det är så länge sedan de umgicks utanför skolan nu.
Så länge sedan han fick kyssa henne. Kanske är det lika bra, det känns som att han kommer gå av på mitten om han måste sakna henne mer om kvällarna än vad han redan gör!

(Nu vill jag att du som läsare ser det här som en lektion i att våga saker. För vad den här killen nu gör är mycket, mycket modigt. Och när ni läser det så tänker ni antagligen att ja, sådant här händer i noveller men aldrig i verkligheten.
Men om han klarade det så klarar du också det. För han vet ju inte om att han bara lever i en novell, och ändå vågar han!)


Den dagen så smsar han henne, och skriver att han har förmodligen börjat gilla henne mer, och kan de kanske träffas själva snart? Det måste komma som världens chock för henne. För det enda hon skrev var okej, visst.
Han frågar, när? Och hon säger att han kan väl lika gärna komma över till henne nu en stund, så kan de snacka om det också. Hela kroppen brusar upp, vad menar hon? Att hon bara vill prata om saken men inte tycker samma sak? Eller att de kan ses och lämna utrymme för romantik, men också prata om deras känslor för varandra?
Han fattar ingenting, men skickar tillbaka ett "okej" och hoppar in i duschen.

En timme och en kvart senare står han utanför hennes dörr. Han knackar tre gånger. Nervositeten dunkar i hela kroppen, det är som om hjärtslagen ekar hur högt som helst innanför hans hud. Hans tröja smetas mot det svettiga skinnet och handflatorna är brännande varma. Han förstår inte hur det här kan vara en sån big deal, han har ju varit hemma hos henne tusentals gånger!
Han hör steg innanför den tjocka dörren. Ett klick, och sedan är den öppen. Där står hon.
I blött, nytvättat hår och en ljusrosa t-shirt. Inget mer. Eller t-shirten täcker rumpan, så förmodligen har hon trosor därunder också, tänker han, det skulle vara för bra för att vara sant, att hans stora våta dröm besannas såhär drastiskt.
"Du är tidig" Säger hon allvarligt. I ena handen håller hon en hårfön. Och hon är helt osminkad, så man ser fräknarna extra tydligt!
"Ja förlåt...jag blev väl lite ivrig för att få komma hit antar jag".
"Okej, nu får du väl tåla att jag är såhär ofixad, men kom in för all del!" Hon skrattar lite nervöst och för en hårslinga bakom örat. Den sötaste gesten han vet.
"Det där är den sötaste gesten jag vet."
"Va? Vadå?"
"När du för håret bakom örat sådär samtidigt som du skrattar."
"Varför säger du så konstiga saker ibland? Hur vågar du alltid?"
"Jag har ju redan gjort bort mig med att säga att jag gillar dig så nu spelar det väl ingen roll." Svarade han lite generat.
"Du har verkligen inte gjort bort dig. Men kom in istället för att stå i dörren och trampa!"
Han går in ett steg, och stänger dörren efter sig. Han får inte fram ett ord, det känns som att han är inlåst och allt han kan säga är pinsamheter. Dumheter. Och han längtar bara efter henne.
Så han tar försiktigt tag om hennes knotiga axlar och kysste henne, samtidigt som han tar ett steg längre in i hallen.
De andra tusentals gångerna de kysst varandra, är ingenting jämfört med den här kyssen. Den smakar annorlunda. Han känner hennes naturliga smak och andedräkt, den smakar himmelskt. Hennes tungas sätt att leta i hans mun är så mycket mjukare och varsammare än i någon kyss han någonsin känt, och sättet hon suckar på nu får honom att bli så mjuk i knäna att han misstror att han någonsin kunnat gå.