Köld.

I ett trångt kök sitter en ung kvinna. Vid det svarta bordet hon sitter vid, har det samlats ljusa flagor i en liten hög, skinflisor från hennes fingrar. Hon biter inte på naglarna, hon biter av skinnet runt naglarna. Hon har ingen inspiration kvar.
Hon känner sig kall och tom. Inget är roligt längre. Det känns som att alla, exakt alla är trötta på allt och vill hamna i koma för en lång tid. För vintern klamrar sig fast vid Sverige som en nyfödd hos sin mamma.
Det känns som om den förskräckliga kylan har nått enda in i hjärtat, vilket självklart gör hjärtat extra ömtåligt.
Om hon bara trampar lite snett så brister hela hennes väsen, hon är köldskadad.

Förut älskade hon att betrakta människor. Nu äcklas hon.
Hon äcklas så till den grad att hon rent fysisk känner kräkreflexerna vibrera i halsen.
Hon tittar på alla som står på bussen, och det enda hon ser är hur fasansfullt fult allt är.
Hud som spelar i ett ansikte ser bara glåmig, slapp och grå ut. Hon ser på deras rynkor och deras mörka ringar under ögonen. På deras grå jackor. På blonderade hårtestar och vattenskadade skor.
Och lukten sen! En frän doft blandat med äcklig andedräkt.
Ingen verkar ha svar på vad man ska göra åt sånt här.

Magasinen skriver om hur man kommer över sina ex, hur man får en bättre relation med mamma och hur man får tillbaka sexlusten. Men hur kan det vara viktigt när man inte ens vet hur man ska få lust att gå till bussen?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0