Noveller och skit.

Vi satte oss vid hans skrivbord, jag och min läkare, han som skulle göra mina bröst till något nytt.
Han som genom ett trollslag (plus en massa sömmar, silikon och lätta snitt i min hud förstås) skulle få min kropp att expandera på de rätta ställen, göra mig till den kvinnan jag förtjänade att bli.
Han läste igenom några papper och tittade upp på mig genom anonyma läsglasögon.
Hans glasögon påminde om mig själv, raka linjer, ingen speciell färg, och just anonym.
Sedan sa han såhär: "Du, jag har ett förslag."
"Okej, vad?" Svarade jag.
"Innan jag lägger fram det så vill jag förtydliga att jag inte har för avsikt att utöva några sexuella trakasserier, jag förstår om du blir äcklad och sådär. Men du är egentligen jävligt vacker, även om du inte tror det"
Vadfan pratar han om? Tänkte jag.  
"Va? Vadå?" Undrade jag darrigt.
"Alltså. Jag har jobbat med plastikoperationer i snart tio år. Som plastik-kirurg så ser jag en hel del människor som verkligen är förskräckligt fula. Jag förstår att de vill justera lite delar här och var. Men jag ser också många som mår otroligt dåligt över sitt utseende, kanske utan att de ens vet om det. De här människorna ser något i spegeln som vi andra inte ser, medan vi andra människor ser en vanlig, ung söt tjej, ser dessa sig själva som urtypen för ett riktigt tråkigt utseende, fattar du?"
Jag nickade. Jag fattade. Han fortsatte:
"Och så finns det ju människor som absolut vill operera sig av helt andra orsaker förstås. Men de här tjejerna som ser sig själva som tråkiga, oftast får jag ju tjejer som patienter, de är oftast inte sådär färglösa som de tror."
"Och?" Jag förstod inte vart han ville komma. Det där var ju ett påstående, inte ett förslag.
"Jo, och det jag ville fråga var, att om jag bad om en chans, kanske...låt oss säga tio dagar, för att bara få visa motsatsen till vad du tror om dig själv, skulle du ge mig chansen då?" Han såg på mig, stadigt och självsäkert.

På något vis blev jag övertalad. Vi bestämde att jag skulle komma hem till honom klockan sju samma kväll.
Jag hade ingen aning om vad han ville. Och tro mig, jag vet att det var en sjuk sak att göra. Att gå hem till sin läkare sådär utan vidare, för att han säger att han har ett förslag. Men nu stod jag utanför hans port.
Det var fortfarande ljust ute, det doftade vår. Jag kom på mig själv med att tänka, kanske är det här den sista vårkvällen jag ser, han kanske mördar mig därinne!
Men iallafall, jag gick in genom porten och plingade på hans dörr.
Efter fem långa sekunder öppnade han dörren.
Iklädd ett vitt förkläde ovanpå ett par jeans och en skjorta. Han hade små svettfläckar under armarna, och han verkade verkligen glad över att se mig. Han log snett.
"Hej! Jag trodde faktiskt inte att du skulle våga dig hit till en gammal gubbe som mig! Men kom in, stå inte här och trampa!" Han räckte mig sin hand och drog in mig i hallen, stängde dörren.
Jag var fortfarande mållös, det här var det sista jag hade väntat mig. Det doftade mat, och från vardagsrummet hörde jag Norah Jones mjuka stämma. Jag tog av mig mina ytterkläder och följde honom försiktigt ut till köket.
"Vad tyst du är, är du rädd?" Frågade han mjukt.
"Rädd? Nja, nej, lite förvirrad snarare, alltså, ja jag fattar ingenting!" Pep jag fram.


Men det gjorde ingenting att jag inte fattade någonting, tydligen.
Middagen flöt på problemfritt, det var tillochmed riktigt trevligt.

Vi stod ute på hans gata, jag skulle gå till min bil och han skulle upp igen.
Jag förstod fortfarande inte poängen med den här kvällen.
När frågade sa han bara, du kommer förstå efter de här tio dagarna.
"Fyfan vad du verkar klyschig!" Skrattade jag.
"Haha kanske det, men jag kommer nog förändra ditt liv på något plan." Svarade han sakligt, kysste mig på kinden och gick iväg mot sitt. Jag stod kvar och såg denne märkliga mycket äldre man, vandra iväg.

(Fortsättning följer)